Strandskildring sticker ut bland deckargenrerna

av Mira Berndtson

Spänningsromaner toppar försäljningslistorna i hela världen. Även finlandssvenska författare har gett sig in i genren, och nu debuterar Karin Collins med Hangöskildringen Flickan på udden. Romanens öppningsscen anspelar starkt på spänningsromanens mest brutala konventioner, men handlingsspåret överges för en helt annorlunda historia, vilket får deckarpaketeringen att kännas något omotiverad.

Genast i det första kapitlet av Flickan på udden görs den brutala upptäckten av ett huvudlöst, skändat lik av en fiskmås på jakt efter föda. Efter denna upptakt förväntar man sig som läsare en spännande jakt på en skoningslös mördare i bästa Lars Kepler-anda. Men själva mordet förblir obehandlat fram till slutet av berättelsen, där vi sedan serveras en hastig redogörelse för vem som har blivit mördad och varför. Flickan på udden handlar i stället om något helt annat.

Berättelsen tar oss tillbaka till år 1979, till ett sommaridylliskt Hangö och en förvirrad liten flicka som försöker förstå vad det är som pågår runt omkring henne. Det lilla samhället är fullt av intriger, hemligheter, svek och besvikelser men någon spänningsroman bygger inte dessa bitar ihop till.

Den sjuåriga flickan Lo har tillbringat våren och sommaren hos tant Märta i Hangö. Var hennes mamma befinner sig och när, eller rentav om, hon ska komma och hämta Lo är oklart för den stackars flickan. Och vem är egentligen den underliga tant Märta och varför vistas Lo hos henne i stället för att vara med sin mamma?

Svaren finns delvis i det förflutna. Genom en brevkorrespondens från slutet av 1950-talet får vi successivt en inblick i vem Märta är och vad som får henne att agera som hon gör. Några stora avslöjanden tillhandahålls inte, och en bit in i boken kan man räkna ut hur det mesta ligger till. En deckare måste inte per definition handla om våldsamma mord för att fungera, och det är egentligen också ett annat brott som står i centrum i den här romanen, men det känns som om handlingen hade passat bättre i ett annat format.

Många subgenrer

Vad räknas som en deckare? Spänningsromanen som populärkulturell genre kan spåras tillbaka till den amerikanska författaren Edgar ­Allan Poe, som i början av 1840-talet skrev tre noveller om amatördetektiven C. Auguste Dupin. I sitt detektivarbete kombinerade Dupin vetenskaplig logik med kreativ fantasi, vilket gav honom förmågan att sätta sig in i gärningsmannens tankar och identifiera sig med denne.

Flera av detektivromanens standardelement – en excentrisk men briljant detektiv med deduktionen som sitt vapen, klåpande poliskonstaplar och slutscenen där detektiven avslöjar den skyldiga, samt redovisar för hur hen kom fram till lösningen – härstammar alla från Poes berättelser. Dupin-novellerna blev stilbildande för den klassiska deckargenren och kom även att fungera som prototyp för legendariska karaktärer som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Spänningsromaner kan givetvis se ut på flera sätt. Agatha Christie med sina omåttligt populära karaktärer Hercule Poirot och Miss Marple personifierar pusselgåtorna. Genom ledtrådarna som presenteras tar läsaren del av en intellektuell lek och erbjuds en chans att lösa fallet före detektiven. Christies enorma försäljningssuccéer fick flera författare att hoppa på deckartåget, vilket har lett till att åren 1920–1939 kallas för deckarens guldålder.

Motsatsen till pusselgåtorna blev de osentimentala skildringarna av brottslighet, våld och sexualitet med den hårdkokta, och ofta personligen involverade, snuten i centrum, så som amerikanska ­Michael ­Connellys Harry Bosch eller norska Jo Nesbøs Harry Hole. Liza­ Marklunds­ våghalsiga journalist Annika Bengtzon och Cilla­ & Rolf Börjlinds unga polis Olivia Rönning är exempel på kvinnliga varianter.

Andra subgenrer är rättegångsthrillern, den kriminaltekniska deckaren och den psykologiska thrillern. I rättegångsthrillern blir ofta en advokat personligen involverad i ett fall, och själva rättsväsendet spelar en central roll i dramat. Inom den här genren är den amerikanska advokaten och författaren John Grisham antagligen det kändaste namnet. Flera av hans böcker som Juryn, Firman och Klienten har framgångsrikt filmatiserats.

Den amerikanska författaren ­Patricia Cornwell lanserade den kriminaltekniska genren med sin serie om rättsläkaren Kay Scarpetta, som först introducerades för läsarna i den mångfaldigt prisbelönta romanen Den osynlige från år 1990. Den psykologiska thrillern fokuserar på huvudpersonens mentala tillstånd och moraliska konflikter. Moderna mästerverk inom den här kategorin är till exempel Dennis Lehanes­ Patient 67, Gillian Flynns Gone Girl och Paula Hawkings Kvinnan på tåget.

Normbrytande deckare

En form av spänningsromaner som bröt mot de rådande deckarkonventionerna var den inverterade deckaren, där läsaren får följa med hur brottslingen begår brottet. Klassiska exempel är Patricia Highsmiths Främlingar på tåg och romanerna om Tom Ripley. Emelie Schepp, med sin åklagare Jana Berzelius, och Jenny Rogneby med sin brottsutredare Leona Lindberg, är svenska författare som skapat okonventionella, normbrytande karaktärer som står med fötterna på varsin sida om lagen.

P.D. James, i sin tur, kastade fullständigt regelboken i sjön då hon i sin sista roman När döden kom till Pemberley tog sig friheten att låna Jane Austens älskade karaktärer Elizabeth Bennet och Mr. Darcy från Stolthet och fördom, och placerade dem mitt i en mordgåta.

Samhällsskildrande Nordic noir

I Norden har de samhällsskildrande procedurdeckarna som åskådliggör brottsutredningens gång i jakten på den skyldiga varit väldigt omtyckta, och har på senare år också genererat internationella framgångar under beteckningen Nordic noir. Inom den här kategorin har framför allt svenska författare som Sjöwall & Wahlöö, Henning Mankell och Roslund & Hellström utmärkt sig. Med spänningsromanen som sitt verktyg har de inte bara syftat till att underhålla, utan även nå ut med relevant samhällskritik om utvecklingen av och bristerna i det svenska välfärdssamhället. Poliskommissarierna Martin Beck och Kurt Wallander har blivit bekanta för en bred publik genom de långlivade filmserierna baserade på karaktärerna.

Sedan Stieg Larsson gjorde internationell dundersuccé med Millennium-triologin i mitten av 00-talet, med vigilanten och feministikonen Lisbeth Salander i huvudrollen, har det rått en fullkomlig deckarinflation inom populärkulturen. Norge har sin påskekrim då nya deckare lanseras lagom till långhelgen och i Sverige råder det deckarfest året om. Flera verk har filmatiserats, mer eller mindre framgångsrikt, och inbringat ytterligare inkomster för branschen. Alla vill ha en del av Nordic noir-kakan så det är inte konstigt att litterära verk marknadsförs som spänningsromaner. Den svenska författaren Denise Rudberg sadlade till exempel om från chic lit till deckare i överklassmiljö, en genre hon kallar Elegant Crime.

Det rätta formatet

Flickan på udden är ingen dålig historia, utan en klarsynt berättelse om hur barn far illa när själviska, och ibland också naiva, vuxna sätter sina egna behov främst. Om författaren vill berätta sin historia i form av en deckare så hade den svenska deckardrottningen Camilla Läckbergs koncept i Fjällbacka-serien, där alla berättelser har en förankring till något som har skett i det förgångna, kunnat vara ett lyckat format med tanke på de redan existerande tillbakablickarna i den återkommande brevkorrespondensen.

Spänningsromanen med alla dess subgenrer må vara den litteratur som toppar försäljningslistorna just nu, men är inte nödvändigtvis det bästa formatet för mer lågmälda berättelser.

Karin Collins:
Flickan på udden.
Schildts & Söderström. 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.