När Beirut Pride bildades 2017 jublades det i medierna runtom i västvärlden. När Libanons hovrätt ifjol dömde till en hbtq-persons fördel för första gången pratades det om avkriminalisering. Dessa reaktioner har givit en felaktig bild av situationen i Libanon, fått det finansiella stödet till stödorganisationer att minska, och gjort det svårare för hbtq-personer att söka asyl i andra länder. Den verkliga situationen är väldigt annorlunda.
På Libanons äldsta hbtq-organisation Helems kontor i stadsdelen Mar Mikhael i Beirut avvaktar jag lite i hallen innan jag fortsätter med intervjuerna. Jag har intervjuat folk hela förmiddagen och inne i andra rummet sitter min nästa intervjuperson och gråter mot sina kollegors axlar.
Jade är 51 år gammal och transkvinna från det palestinska lägret Burj al Barajneh i södra Beirut, och hon gör sig redo att berätta om sitt liv. Det visar sig att det finns mer än en orsak till att hon gråter.
– Min historia börjar när jag var sex år och min farbror började antasta mig sexuellt. För att jag skulle berätta vem som hade gjort det misshandlades jag av både läkaren och mina föräldrar mig, berättar hon.
När Jade var i tonåren band en man fast henne vid ett raketgevär och misshandlade henne i tre dagar. Efter det tog han hem henne till hennes föräldrar och sa till dem att låsa in henne någonstans.
– De stängde in mig i en källare i sex månader, med råttor för att skrämma mig.
Prideevenemang i 15 år
Hennes historia fortsätter sedan på samma inslagna väg med tortyr och frihetsberövanden. Det är en bild av Libanon som sällan förmedlas av medierna i västvärlden. Istället får vi se en bild som Jade, och många med henne, inte själva kan uppleva. År 2017 skrevs det spaltmeter om Beirut Pride. Rubrikerna pratade om arabvärldens första Pride och hoppet om förändring hade tänts, i alla fall hos människor som inte bor i Libanon.
– Budskapet spreds som en löpeld, men det var ett missförstånd. Vi har anordnat prideevenemang ända sedan 2004. Det har bara inte kallats för det, säger Mario Abboud på organisationen Mosaic, som erbjuder service till marginaliserade grupper i Libanon.
Tvärtemot vad folk kanske tror har det aldrig arrangerats någon parad. Beirut Pride var istället en plattform, grundaren Hadi Damien samlade information om tillställningar som arrangerades i samband med den internationella dagen mot homofobi och transfobi (IDAHOT) på en webbplats.
– Det var väldigt frustrerande att höra att det var det första prideevenemanget. Bakom det här låg nämligen väldigt mycket arbete med att förbereda samhället, säger Myra Abdallah på Arab Foundation for Freedoms and Equality (AFE).
Långsam förändring
Framstegen för hbtq-personer är små och få i Libanon. Landet har ett rykte som Mellanösterns Paris, en progressiv partyoas i en annars väldigt konservativ öken, som hänger kvar sedan 1970- talet. De små framstegen rapporteras ofta med en hög grad av sensationalism.
– Man misstar synligheten av vissa hbtq-personer som en indikation på hur människor och rörelsen mår i allmänhet. Ja, vi har gaybarer, och det finns hbtq-personer på tv, men antalet som är öppna med sin sexualitet i det här landet är fortfarande tvåsiffrigt, säger Tarek Zeidan på Helem.
– Det är bättre än i andra arabländer, men hur mycket av en fristad det är varierar beroende på vem man är, tillägger Abboud.
Fem eller sex personer som är privilegierade nog att inte trakasseras av myndigheterna skapar en väldigt positiv bild av Libanon, men så är det inte för 98 procent av oss, säger Zeidan.
Enligt Zeidan måste evenemangen sättas in i ett rättighetssammanhang, som det gjordes i samband med IDAHOT innan 2017.
– I mångas fantasier dansar numera hbtq-personer med regnbågsflaggor runt på Beiruts gator iförda magdanskläder, och jag ser en fantastisk kraft i att öppet kunna fira vem man är och skapa sammanhållning utan skam. Så Pride borde finnas, men den måste vara förankrad i verkligheten.
– Vi kan börja med det grundläggande. Innan vi ber om samma saker som de gör i Europa, låt oss be om att inte bli arresterade, säger Bertho Makso (bilden) vid Proud Lebanon.
Ganska snabbt blev det också uppenbart att Libanon inte var redo för någon stor förändring. Mitt under Prideveckan 2018 blev Damien arresterad av polisen och förbjuden att arrangera något under namnet Beirut Pride igen.
– Vi visste hur myndigheterna skulle reagera och försökte tona ner det. Men de som såg framgången 2017 ville köra på och vi kunde inte hindra dem, säger Abdallah.
– Många av de platser där evenemangen hölls kommer tyvärr inte att ställa upp igen. De trodde allt var ok men plötsligt knackade myndigheterna på deras dörr. Jag tror det var ett uppvaknande för alla att vi inte bor i Amsterdam. Bara för att man ser en drag queen på scen betyder det inte att hon inte kommer att bli arresterad så fort hon går utanför dörren, säger Zeidan.
Faderlös är statslös
På kontoret i Helem har jag tappat räkningen på hur många cigaretter Jade har låtit trösta sig själv med genom sin berättelse. Hon tar långa pauser, tittar ofta upp i taket eller ner i golvet med glansiga ögon och fingrar på en pappersbit när hon redogör för nästa händelse i sitt liv. Den där hon tvingades att gifta sig och fick en dotter hon aldrig har fått träffa.
– Hon heter Atifa, och jag vet ingenting om henne. Eftersom jag är transgender berättade de aldrig om henne, och om någons man ligger med en annan man i vår kultur sker skilsmässan automatiskt och utan pappersarbete.
Atifa är officiellt faderslös med andra ord, och då man ärver sin pappas nationalitet i Libanon är hon därför också statslös. Det innebär bland annat att hon inte har samma rättigheter som libaneser till skolgång och sjukvård eller får arbeta inom vissa yrken. Det hjälper inte att mamman faktiskt är libanes.
När en hbtq-person arresteras för att vara den hen är, sker det genom Artikel 534, som säger att ”onaturliga sexuella handlingar” kan ge upp till ett års fängelse. 2009 friades för första gången en person som anklagats för dessa ”onaturliga” handlingar när en domare dömde till en transkvinnas fördel med motiveringen att hon identifierade sig som kvinna. Med andra ord var det inget ”onaturligt” med det umgänge hon hade haft med en man.
Stora nätrubriker, minskat stöd
Fram till 2017 föll tre liknande domar som ledde fram till en riktigt stor framgång ifjol. För första gången dömdes det till den anklagades fördel i ett fall som nått hovrätten. Det hade med anda ord överklagats. Och återigen exploderade internet. Denna gång hävdade rubrikerna att homosexualitet var på väg att avkriminaliseras, eller till och med hade blivit det.
– Det var definitivt ett steg i rätt riktning, men domen är inte prejuridicerande. Lagen finns kvar och det anses fortfarande vara olagligt att vara homosexuell, men det är åtminstone lättare för advokater att hänvisa till den och de föregående domarna, säger Abboud.
– När medier i väst rapporterar om libanesiska framgångar gör de det med ingången att ”nu är det över”. Men det är oansvarig journalistik att inte sätta in saker i sitt rätta sammanhang och påstå att homosexualitet har blivit legaliserat, säger Zeidan.
Reaktionen från myndigheterna lät inte heller vänta på sig. I september 2018 stängde de ner en konferens arrangerad av AFE med deltagare från flera olika länder i regionen.
– Vi bytte hotell och genomförde konferensen ändå. Men efter det här har hittills åtta av de 120 deltagarna som bodde på första hotellet nekats inträde i Libanon, säger Abdallah.
Tillsammans med medieuppmärksamheten vid Beirut Pride har den felaktiga bilden av situationen i landet även inneburit att donationer utifrån har minskat.
– Våra regelbundna donatorer vet hur det egentligen ligger till, men stödet från nya donatorer blev mindre. Vi har behövt lägga ner ett eller två projekt som annars skulle ha fortsatt, säger Abdallah.
– Vi fick höra att ”ni behöver väl inte pengar nu när ni har uppnått vad ni ville”, säger Abboud.
Större acceptans
Dessa bakslag innebär dock inte att det inte samtidigt går framåt. En undersökning gjord av Helem 2015 visade att 36 procent av befolkningen ansåg att homosexualitet skulle accepteras av samhället, en fördubbling jämfört med en liknande undersökning fyra år tidigare.
– Enligt samma studie har 50-60 procent av befolkningen inget emot homosexualitet, så länge det inte är deras egna barn det gäller, säger Abdallah.
Bertho Makso framhäver att rörelsen har fått mer stöd utanför den egna gruppen.
– Vi har lyckats anordna rundabordssamtal med olika partier tillsammans med FN-organ och ambassader. I fjol deltog alla kristna politiska grupper, en av de muslimska och några oberoende. Samtidigt stöttar fler och fler offentliga personer oss säger Makso.
– På grund av de inställda evenemangen har vi också fått många allierade bland människor som är för yttrandefrihet, fortsätter Abdallah.
Artikel 534 används dessutom väldigt sällan numera, och när den väl används har den på senare tid oftast tolkats till hbtq-personers fördel. Men det faktum att den fortfarande kan användas för att döma hbtq-personer hänger över rörelsen som en stor sten, och luddigheten i lagtexten tillsammans med den missvisande bilden har enligt både Zeidan och Abboud använts av migrationsmyndigheter runtom i världen för att neka asylsökande.
Svårare att få asyl
Aino Gröndahl, asyljurist vid Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter (RFSL), bekräftar att det har blivit svårare för hbtq-personer från Libanon att få asyl i Sverige de senaste åren.
– Jag baserar detta dels på att flera asylsökande själva eller deras jurister har hört av sig till mig när de fått avslag i sina ärenden, och dels på de domar från migrationsdomstolarna och beslut från Migrationsverket som jag har tagit del av, säger hon.
I ett beslut från 2017 skriver svenska Migrationsverket till exempel att ”homosexualitet inte är olagligt och inte anses vara en sjukdom i Libanon”. De skriver vidare att det inte ”förekommer strukturell förföljelse från myndigheterna av hbtq-personer” och framförallt att hen inte ”anmält de våldshandlingar” hen utsatts för och ”därför inte uttömt möjligheten till skydd från sitt hemlands myndigheter” innan hen ansökt om internationellt skydd.
– Det krävs nästan att man kan bevisa att polisen vägrat hjälpa en för att man är hbtq-person, men hur ska man kunna bevisa det? I många fall där personer faktiskt anmält till polisen stod det dessutom att det i just det fallet handlade om ”kriminella gärningar från enskilda poliser”, säger Gröndahl.
I ett uttalande per mail bekräftar Migrationsverket att det är ett ”relativt litet antal medborgare från Libanon som beviljats asyl de senast åren”, men att de inte för statistik över orsaken bakom besluten. 2018 beviljades till exempel bara 17 procent av de 54 sökande asyl.
Trakasserad av polisen
En av de som faktiskt har fått asyl är Hasan Schloun. Han flydde till Sverige 2017 efter att ha blivit hotad av sin expojkväns pappa, tillika politiker i Hizbollahs partigren.
– Mitt ex berättade att han blev hämtad av ett gäng män som band för ögonen och frågade honom om han hade sex med män, säger Hasan. De sa att de höll koll på honom och vad han gjorde, säger Schloun.
Själv har han blivit trakasserad av polisen flera gånger.
– En gång hittade de en kondom i min väns plånbok. Då tog de in oss på stationen och frågade om vi hade sex med varandra. Min vän förklarade att han hade fått kondomen av en organisation, men de höll ändå kvar oss i över en och en halv timme.
Han håller med om bilden som ges av Libanon och de effekter den ger.
– Jag känner till en transkvinna som sökte asyl i Sverige, men blev nekad eftersom det inte är olagligt att ändra sitt namn och juridiskt kön i Libanon, berättar han.
Men huruvida det är lagligt eller inte säger inget om hurdan den vardagliga situationen är.
– Libanon är väldigt konservativt och vi har stora problem med diskriminering, berättar Elias Hankach, partiledare för Kataeb, det enda partiet i parlamentet som öppet har stöttat hbtq-rättigheter i sitt valprogram.
Det som chockade honom mest när han pratade med hbtq-personer var de tester som polisen gör på dem de misstänker är homosexuella.
– De sticker upp en pingisboll i rumpan. Om den går in betyder det att du är homosexuell. Kan du föreställa dig något så inhumant? säger Hankach.
Att han och hans parti, som ur ett europeiskt perspektiv överraskande nog är kristet konservativt, öppet stöttar hbtq-frågan är ett väldigt stort steg framåt. Men både Hankach och organisationerna poängterar om och om igen att utvecklingen måste ske långsamt.
Avkriminalisera först
– Jag blev ombedd att hjälpa till vid Pride, men jag sa till dem att samhället inte var redo. Först måste vi avkriminalisera homosexualitet, men om det sker för tidigt kommer det att ge bakslag, säger Hankach.
– Vi arbetar trots allt inte bara på att ändra lagen utan även med att förändra samhället, och det libanesiska samhället fungerar inte väl när det blir chockat. Eftersom vi samarbetar med olika ambassader och stöttas ekonomiskt av organisationer i väst måste vi dessutom vara extra försiktiga så att det inte ser ut som att vi driver västvärldens agenda. Hbtq ses förstås som något importerat som aldrig funnits i den ärofyllda arabiska kulturen, säger Abdallah.
Med eftersom parlamentet är uppdelat i kvoter för Libanons olika religiösa minoriteter – sju kristna och fyra muslimska – varav de flesta uttrycker olika nivåer av ointresse eller motstånd mot hbtq-frågan, är det frågan om legalisering alls är realistiskt.
– Det är till och med oansvarigt att diskutera den frågan när vi har betydligt större problem, som polisbrutalitet, fattigdom, brist på tillgång till sjukvård och att bli utstött av sin familj. Föreställ dig vad det innebär för en transkvinna som inte har lyckats ändra sitt kön juridiskt att ens stiga ut genom dörren. Att oroa sig för vad taxichauffören, sjukhuspersonalen, de 60 andra personerna i väntrummet eller till och med läkaren kommer att säga, säger Zeidan.
I Beirut har Helem identifierat ett antal hbtq-vänliga vårdinrättningar, men situationen i resten av landet är väldigt annorlunda.
– Rädslan för att bli trakasserad och till och med nekad hjälp gör att framför allt transpersoner ofta inte vågar eller orkar ta sig till läkaren, eller till polisen för att anmäla ett brott. I Beirut har vi fått en mycket bättre relation till polisen, men i andra städer utför de fortfarande rektalundersökningar och arresterar folk godtyckligt baserat på deras utseende, säger Zeidan.
Diskriminering i vården
Jade känner till det där med att nekas vård alltför väl. När hon var 25 år gammal fick hon till exempel inte dropp eftersom hon ansågs vara ”för feminin”.
– De var rädda för att jag skulle bära på något smittsamt, förklarar hon.
Trots öppna balkongdörrar ligger det en tung rökridå över rummet när vi börjar närma oss slutet på intervjun. Hon har också berättat om hur hon blev arresterad av ett politiskt parti och slängd i en cell lika stor som en madrass, hur hon fick dricka sin egen urin för att hon var så törstig och sedan tände eld på madrassen för att få ett slut på allt. Men också hur hon träffade sitt livs kärlek, som hon fortfarande är tillsammans med, och hittade gemenskapen på Helem, där hon jobbar som alltiallo.
– Jag har alltid drömt om ett säkert tillhåll och här återfann jag mitt självförtroende. Här är jag allas mamma.
När jag frågar henne om framtiden uttrycker hon, trots den glädje hon har hittat på senare år, en önskan om att få lämna Libanon.
– Det är inte det att jag inte gillar mitt land, men om jag hade bott någon annanstans hade jag i alla fall kunnat få vård och möjligheten till en värdig död. Här kommer ingen att begrava mig. Jag önskar att världens länder kan sluta säga att Libanon behandlar oss väl, för vi är inte säkra här. Libanon tolererar inte hbtq-personer.
I slutet av mars dömde återigen en domstol till fördel för den anklagade. Även om motivationen var att den anklagade behövde terapi snarare än att bestraffas, var också detta en stor framgång. Målet var nämligen i en militärdomstol. Nu återstår det att se vad som händer när media i västvärlden reagerar på händelsen. N
Foto: Simon Lundh
