Nej, det är inte svårt att låta bli att flyga

av Lars Sund

Det svenska ordet ”flygskam” är nu på väg in i engelskan, precis som ”smorgasbord” och ”ombudsman”. Denna sommar har jag sett ordet dyka upp i olika engelskspråkiga sammanhang, senast i slutet av juli på twitter-kontot Quite Interesting, som är knutet till ett brittiskt skämt- och frågesportprogram med kändisar i panelen. 

Att flygskam nu ser ut att spridas internationellt är givetvis ingen slump. Flygandet har väckt intensiv debatt i Sverige de senaste åren och en lång rad mer eller mindre kända svenskar, med sångerskan Malena Ernman och idrottarparet Heidi Andersson och Björn Ferry i spetsen, har slutat flyga för klimatets skull. Ernmans dotter Greta Thunberg flyger givetvis inte heller och när hon i medlet av augusti tar sig över Atlanten till Amerika för att bland annat tala vid FN:s klimatmöte i New York sker det ombord på Maliza II, en 18 meter lång extrem kappseglingsbåt. Även jag har slutat flyga. Sista gången jag gick ombord på ett flygplan var någon gång 2017 – jag minns faktiskt inte längre när det var, och kommer inte heller ihåg några detaljer från den här flygturen, annat än att den gick från Arlanda till Helsingfors. Eller möjligen till Vasa, så kan det mycket väl ha varit, eftersom jag satt i en historikkommitté då och flög till några av de inledande mötena. Jag har som sagt lyckats förtränga den här flygresan.

Det har varit överraskande lätt att sluta flyga.

Jag har hunnit flyga mycket och långt, sedan jag som sjuåring för första gången steg ombord på en flygmaskin i december 1960 på Kronoby flygplats; planet var förresten en av Aeros – som Finlands statliga flygbolag då hette – DC-3:or, kanske rent av samma maskin som några veckor senare störtade i Kvevlax när det var på väg att landa på flygfältet i Vasa. Jag minns fortfarande mitt besök i cockpiten på SAS DC-8-33, som tog min mamma och mig från Köpenhamn till New York på julafton 1960; jag fick sitta högerstolen och hålla i styrspaken (jag visste förstås inte att planet flög på autopilot) och kaptenen svarade snällt på mina frågor på klingande rikssvenska. Som pojke drömde jag förstås om att bli pilot. Ja, även som vuxen har det hänt att jag närt flygardrömmar, i all hemlighet förstås.

Flygmaskiner har tagit mig över Atlanten, till USA och till Sydamerika. Jag har flugit från Johannesburg till London, och sett etiopiska nyårseldar glimma i mörkret långt nedanför oss; med flyg har jag rest till Moskva, London, Paris och andra europeiska destinationer, inklusive Reykjavik (där vi landade i tjutande storm); och jag har flugit från Vagar på Färöarna, en flygplats som inte är något för den lättskrämde, startbanan slutar nämligen tvärt vid havet. Framför allt har jag flugit mellan Sverige och Finland. Hur många gånger vet jag inte. 

 

Klimatforskaren Dirk Noetz från Max Planck-institutet för Meteorologi i Hamburg och hans kollega Julienne Stroeve vid National Snow and Ice Data Center i Boulder i USA räknade i en studie 2016 ut att ett ton koldioxid som släpps ut i atmosfären från en flygmaskins motorer ger en uppvärmning som smälter tre kvadratmeter is i Arktis. Jag törs inte tänka på hur många kvadratmeter polaris genom mitt flygande har bidragit till att smälta. Isläget är kritiskt i Arktis; i skrivande stund är avsmältningen den största sedan satellitmätningarna började för 40 år sedan.

Jag har alltså anledning att känna flygskam. Nu är jag inne på andra året som flygvägrare och jag får tillstå att det fungerar överraskande bra. Eftersom jag i fjol gav ut en bok blev det en hel del resande med färja från Stockholm till Helsingfors eller Åbo, och därifrån vidare med tåg i förekommande fall. Visst tar resan längre och kräver lite mer framförhållning och planering. Men några värre praktiska problem har min flygvägran egentligen inte medfört. Och så har mitt medlemskort i rederiets passagerarklubb uppgraderats till något slags silverstatus. Vilken praktisk nytta jag har av det har jag dock ännu inte upptäckt.

Ingen av mina uppdragsgivare har knorrat eller försökt övertala mig att ta flyget när jag begärt att få resa med färja och/eller tåg. Man respekterar mitt beslut, och det gläder mig.

 

Jodå – det finns invändningar mot att sluta flyga. När det gäller resandet mellan Sverige och Finland är en tung invändning att färjornas klimatpåverkan är allt annat än försumbar – det gäller sjöfarten överhuvudtaget, den har rätt långt sluppit undan samma kritik som riktats mot flyget. Först på senare tid har fartygens klimatavtryck på allvar börjat uppmärksammas och ännu föreligger relativt lite forskning om hur mycket CO2 de släpper ut; dessutom tillkommer andra föroreningar som svaveldioxid och kväveoxider. Jag har sett uppgifter som rent av gör gällande att det är bättre för klimatet att resa med flyg än med färja mellan Stockholm och Helsingfors. Men när jag med hjälp av diverse klimatkalkylatorer försöker jämföra flyg och färja blir mitt resultat ändå att färjan vinner, om än knappt. Och när det gäller jämförelsen flyg-tåg är det ingen som helst diskussion. Åker jag från Uppsala till exempelvis Vasa vinner kombinationen tåg och färja med bred marginal. Det är faktiskt rätt skönt att åka lite långsammare – jag hinner få en hel del gjort och inte minst hinner jag läsa. Att få fördjupa sig i en riktigt bra bok medan tåget rullar mot Österbotten, och ta en promenad bort till restaurangvagnen och dricka en kopp kaffe, det är faktiskt värt de extra timmarna den långsammare resan tar, jämfört med att klämma ihop sig i ett trångt flygplan.

Men, säger ni, flyget står bara för omkring tre procent av utsläppen av växthusgaser. Den utsläppsandelen kan verka liten, men om världens flygindustri skulle räknas som en nation skulle den hamna på sjunde plats bland länderna som släpper ut mest växthusgaser. I fjol kom ett flygbolag faktiskt med på listan över de tio värsta klimatbovarna i Europa: det Irlandsbaserade lågprisbolaget Ryanair. Enligt en beräkning som gjorts av forskare vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg motsvarar svenskarnas utlandsflygande allt bilåkande inom landet. Dessutom förstärks flygets klimatpåverkan av den så kallade höghöjdseffekten. Tar man allt det här i beaktande är flygets klimatavtryck allt annat än försumbart.

Dessutom växer flygandet våldsamt; svenskarna har exempelvis ökat sitt flygresande utomlands med 120 procent sedan 1990. Det är framför allt lågprisbolagen som står för den stora expansionen, samtidigt som deras låga biljettpriser givit allt fler som tidigare aldrig skulle haft råd chansen att resa på semester till exempelvis Sydeuropa och andra destinationer. Men lågprisbolagens ”demokratisering” av resandet är högst skenbar. Det är bara ungefär tre procent av jordens befolkning som flyger. Den överväldigande majoriteten av mänskligheten får vackert lov att hålla sig på marken. Sett i ett globalt perspektiv är flygandet med andra ord allt annat än demokratiskt.

 

Flygbranschen har insett att den har problem och har på sistone gjort ett stort nummer av att man håller på att utveckla ny teknik, framför allt eldrivet flyg och nya typer av biobränslen. Elflyg och biobränslen kan vi nog glömma i det korta perspektivet. Om inte nya typer av superlätta batterier utvecklas kommer eldrivna flygplan att förbli en kuriositet. Och det är inte praktiskt möjligt att framställa tillräckliga mängder med biobränsle för att hålla en flygplansflotta av dagens storlek i luften. Flygplan kommer även i fortsättningen att i huvudsak drivas med fossila bränslen. Enda sättet att minska klimatutsläppen är att flyga mindre.

Jag tror att flyget framför allt ska se ses som symboliskt för hela vår industriella civilisation. Med avancerad teknik har vi människor lyckats slita av de bojor som binder oss vid jordytan och stiga upp mot himlen, högre och högre. Flyget har öppnat världen för oss, den lilla procenten av jordens befolkning som haft privilegiet att få flyga. Men till skillnad från fåglarna måste vi förlita oss på vrålande, rök- och gasspyende jetmotorer för att komma upp i luften. Vårt flygande betingar ett högt pris i form av skador på vår planet. Priset kommer att betalas av dem som aldrig får nytta av flyget: jordens många fattiga och våra efterkommande. 

Vi har goda anledningar att känna flygskam. Våra barnbarn och deras barn kommer att förbanna oss om vi fortsätter att sitta på händerna som vi hittills gjort när det gäller att hindra vår planet – den enda vi har – från att förvandlas till ett ångande växthus. Vi har fortfarande en rimlig chans att hålla temperaturökningen under 2 grader om vi lyckas halvera utsläppen av klimatgaser till 2030. De närmaste åren blir alltså avgörande för hela vår framtid. Vi måste välja mellan omställning och en skenande uppvärmning, som i sin tur med all sannolikhet kommer att leda till en kollaps för civilisationen som vi känner den. Valet går inte längre att skjuta upp. Det här är vår sista chans.

 

Jag är naturligtvis fullt medveten om att det spelar en mycket obetydlig roll för klimatet att jag avstår från att flyga och istället åker tåg till den nordiska litteraturfestival i Danmark dit jag är inbjuden i höst. Men det ger mig en personlig tillfredsställelse att slippa känna flygskam, slippa tänka ”att jag borde ju …” Dessutom gillar jag att resa färja över Öresund. Numera kör ett av rederierna dessutom med eldrivna fartyg mellan Helsingborg och Helsingør. 

Vi befinner oss redan i en klimatkris. Klimatförvillarna påstår att modellerna som forskarna använder sig av stämmer dåligt med verkligheten. Förvillarna har rätt i ett viktigt avseende: modellerna tycks underskatta hur snabbt följderna av klimatförändringarna visar sig. För att ta ett aktuellt exempel: när jag skriver detta, i början av augusti, ser vi en avsmältning av inlandsisen på Grönland, som enligt klimatmodellerna skulle inträffa först på 2070-talet. Ska vi klara klimatkrisen måste vi göra så mycket som möjligt och lite till, för att travestera titeln på den svenska meteorologen, klimatexperten och numera EU-parlamentarikern Pär Holmgrens bok från i våras. Svåra politiska beslut kommer att krävas, men vi måste också vara beredda att göra personliga förändringar i vårt sätt att leva. Att kräva förändringar av andra och själv fortsätta med business as usual håller inte. Själv har jag de senaste åren systematiskt försökt få ner mitt personliga klimatavtryck genom att förändra bland annat rese- och matvanor. Och vet ni – att avstå från de där flygresorna och onödigt köttätande har inte känts som alltför betungande uppoffringar. Mitt intresse för matlagning har fått ett uppsving nu när jag regelmässigt lagar vegetariskt. Jag är sedan många åren entusiastisk fågelskådare; fågelskådning har av tradition inneburit bilkörande, massor av bilkörande. För andra året i rad har jag nu lagt tyngdpunkt på eko-skådning, vilket innebär att bilen byts ut mot cykel eller fötter (är man riktigt strikt duger alltså inte ens tåg och andra kollektiva färdmedel). Jag hade som mål att se 150 arter under året, och det målet nådde jag redan till midsommar. Bland höjdpunkterna på årets exkursioner hittills finns aftonfalk, ängshök, brandkronad kungsfågel och ägretthäger. Dessutom har trampandet positiv inverkan på konditionen. Och bränslekontot för bilen har tydligt krympt.

Okej, jag vet – jag skryter lite.

Det är avsiktligt. Jag vill få er som läser att känna lite klimatskam.  

Det finns betydligt mer jag kunde göra. Men jag vill försöka visa att det går att ställa om. Det behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt. Visst, jag kommer aldrig att komma till Australien, eller se skedsnäpporna på deras övervintringsplatser i Thailand. Men jag har insett att det kan jag leva utan. 

Att mina barnbarn och deras barn får ärva en beboelig planet är långt, långt viktigare.

 

2 kommentarer

Grump 5 augusti, 2019 - 16:20

När ma uppnått en viss ålder orkan man inte längre resa på lika långa resor som förr. Tyvärr, säger jag. Bäst då att göra en dygd av olyckan.

Reply
Ernst Mecke 7 augusti, 2019 - 21:50

Lars Sund has written a reasonable, good and friendly piece, for which I thank him. What I am less satisfied about is that his discussion keeps still in the usual frame, a frame which is set by politicians who do not get new ideas and big business which either is also lacking in new ideas or, perhaps, is just carefully avoiding even to mention new ideas (while in fact being aware of them). To mention an old example: rather many years ago there was a Canadian who ordered an airship to which four helicopters were solidly connected. The idea was that the airship (or balloon, as the movement was meant to be provided by the helicopters) should be used to lift tree trunks out of the forest and bring them to a storage place, the balloon carrying the weight of the helicopters (who would not need to waste fuel for the lifting of their own weight), so that all the power of the helicopters could be used to carry/transport those tree trunks. The Canadian thought it a good idea, I think it still a good idea, but during a test flight one of the helicopters began to burn, with the result that the whole contraption was burning up and was not repeated – I suspect that the firm who built the helicopters did NOT think it a good idea … . And similar obstacles might have to be expected if somebody should try to build and organize air traffic by airship. Although: airships can go straight over land and water, and they do not need runways, so that one could very well consider them as a means of air transport over shorter distances at still reasonable speeds. For example one could use them to bring passengers who want to start to the Far East from Helsinki airport over from Tallinn (this instead of dumping 15.000 mio € into the Tallinn tunnel project – once it should turn out that the tunnel is necessary anyway, one could take the airships elsewhere, e.g. for a fast connection Vasa-Umeå or similar). Of possibilities to make airships faster, also safer, of the possibility to drive them with electricity, etc., at least I am aware. But the problem is that our politicians are definitely NOT aware, presumably not even willing even to switch their heads on about this possibility. Rather, they will expect some entrepreneur to come up with the idea and a lot of ready money, and if he should run into difficulties, they will drop him with a shoulder-shrug. After all, the idea is UNUSUAL, would also demand some development work, for which in turn somebody would have to take responsibility. And so it comes that the discussion stays in the frame which is set by big money and politicians who are lacking in technical fantasy and courage. With resulting damage to the environment and the climate.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.