Krigsbarnet i mig – och i mitt hem

av Camilla Roos

Gallerstaketet är högt och himlen är grå. Barnet står vid staketet och spanar sorgset efter en välbekant gestalt. I bakgrunden hörs andra barn, men det här barnet har tystnat. Traumat blev för stort, tryggheten försvann för abrupt. Nu väntar barnet på den välbekanta famnen, men famnen finns inte längre. Barnet vågar knappt andas, väntan gör fysiskt ont.

När jag tittar på fotografier från 40-talet av finska krigsbarn känner jag ett styng av igenkänning. Jag känner igen känslan av otrygghet och ovisshet i barnens ögon; att inte veta vart man skickas; var man ska sova följande natt. Så har jag också känt när jag under sent 60-tal skickades till sommarkolonier, sommarfamiljer, barnhem och slutligen till en fosterfamilj i Österbotten. De nya miljöerna och rutinerna; dofterna och rösterna, den olidliga väntan innan man blir upplockad av främmande människor. Idag ser jag samma blick hos flyktingbarn.

Jag träffar honom första gången på biblioteket, det är en neutral plats. Vi har fått kontakt via ett ideellt nätverk. Jag kommer för sent, vilket jag skäms över som själv hatar att vänta. Han ser yngre och mindre ut än på fotografiet han skickade mig och det märks att han är mycket nervös. Kanske han trodde att jag inte skulle dyka upp. Han berättar att han nästa vecka måste flytta eftersom han förlorat rätten till ett betalt boende; att han inte längre har en god man eller socialsekreterare som kan hjälpa honom eftersom han fyllt 18 år och därför förväntas klara sig själv i väntan på asylbesked. Han får gå kvar i sin skola, men hur ska han kunna det utan ett boende och med en dagpenning på 61 kr från Migrationsverket? Innan vi skiljs åt berättar han att han inte kan sova på nätterna och jag inser att han är skräckslagen över att förlora den trygghet som han haft i två år. Jag åker hem för att övertala min sambo att just den här killen är rätt ungdom för oss att hjälpa. Några dagar senare flyttar han hem till oss och vi har blivit ett frivilligt familjehem för en flyktingungdom.

Mellan 1917 och 1945 var Finland indraget i fyra krig. Den slutgiltiga freden undertecknades år 1947, och efterkrigstiden beräknas sträcka sig ända in på 80-talet. Jag har inte upplevt något krig, men minnet av krigstiden finns ändå i mig på ett emotionellt plan. Min tidiga barndom i en Aravabelånad lägenhet i ett grått 50-talshus i Helsingfors minns jag som dyster, med sammanbitna vuxna med sorgsna ögon. På Sandudds begravningsplats fanns en familjegrav som det var viktigt att lära sig hitta till. I dess närhet låg stupade soldaters gravar i långa rader runt Mannerheims monumentala gravminne. Min mamma åkte in och ut på sjukhus, medan min pappa föredrog alkoholens sällskap, så jag togs omhand av min 70-åriga Momi tills hon också fick sin sista vila i familjegraven.

Min mamma växte upp under krigstiden. Bomberna föll över Helsingfors och det rådde brist på det mesta. När hon och hennes bästa väninna skulle hämta sina konfirmandbiblar låg biblarna och flöt på golvet då bombningarna sprängt sönder en vattenledning. Konfirmationen genomförde de iklädda vita lakan och med vitmålade träskor. Därefter blev min mamma ivägskickad till Sverige som 15-årigt krigsbarn. Hon berättade att hon i Sverige höll på att bli våldtagen, men låtsades spela med så att mannen släppte taget om henne. Då knäade hon honom i skrevet och sprang sin väg.

I en undersökning, gjord av Uppsala universitet och Helsingfors universitet, konstaterades att finska krigsbarn som skickades till Sverige oftare drabbades av psykiska problem än barn som fick stanna kvar i hemlandet. Dessutom verkar problemen gå i arv, och det är främst döttrar till kvinnliga krigsbarn som riskerar att insjukna i psykisk ohälsa. Undersökningen visar ett tydligt genusmönster men ingen förklaring ges till varför. Kanske det bero på att flickor har ett större krav på sig att vara lydiga och snälla; att risken är större för döttrar att bli medberoende med en sjuk förälder.

I Afghanistan ska barn lyda och respektera vuxna. Barn och unga ska inte ta initiativ, utan vänta tills vuxna säger vad de ska göra. Barn ska vara sina föräldrars hjälpare och pensionsförsäkring. Men ett barn kan även ärva sina föräldrars brott, så kallad blodshämnd. Orsakar en förälder någons död kräver den dödes släkt hämnd – helst på en son. Lokala egenmäktiga makthavare eller talibaner kan idka utpressning genom att kidnappa en familje-medlem för att kräva pengar. Då skickas en son på flykt i hopp om att kunna hjälpa resten av familjen. Det är ofta mammorna som lånar pengar eller säljer sina smycken för att kunna betala illegala smugglare. Mamma är navet i livets hjul för de afghanska pojkarna. Det är för mamma de vandrar över bergen utan mat och vatten. Det är för mamma de sätter sig i bräckliga gummibåtar och uthärdar gränspolisers batongslag. Mamma, som står för tryggheten och den villkorslösa kärleken. Mamma, vars mat pojkarna – som aldrig tidigare lagat mat – lär sig laga i det nya landet för att inte svälta ihjäl fysiskt och emotionellt.

För mig har mamma aldrig varit något odelat positivt, utan dubbla budskap som gett en kantstött självkänsla, då jag vuxit upp med två mammor som varit varandras totala motsatser. Jag är därför förundrad över de afghanska flyktingpojkarnas starka känslor för sina mammor, och jag undrar om de afghanska flickorna känner likadant? Döttrarna som tvingas stanna kvar, då resan anses för farlig för en flicka, medan bröderna flyr till Europa och drömmen om ett bättre liv; döttrarna som inte ges samma möjlighet att studera och pröva sina vingar.

Frågan är om det idag överhuvudtaget finns en krigsfri generation? Enligt UNHCR är 68,5 miljoner människor på flykt, fyrdubbelt fler än hela Sveriges och Finlands befolkning. Vi översköljs dagligen med nyheter om krig och terror via media. När flyktingströmmen till Europa var som störst år 2015 kom över 35 000 ensamkommande flyktingbarn över gränsen till Sverige. Avsevärt färre flydde till Finland, som alltid haft en strängare flyktingpolitik. Kanske det är p.g.a. sin egen krigshistoria som Finland blivit restriktivare. I Sverige vädjade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt till det svenska folket: ”Öppna era hjärtan”, och många gjorde det – mot ekonomisk ersättning. Men när flyktingbarnen fyllt 18, dras den ekonomiska ersättningen in och då är det färre som vill hjälpa.

Han berättar att han kom till Stockholms centralstation med en lapp om halsen med sitt namn och födelsedatum. Lappen hade han getts så att de som skulle möta honom skulle hitta honom. Några dagar tidigare hade han kommit med tåg från Tyskland genom Danmark till Göteborg. Innan dess hade han gjort en lång och livsfarlig resa bland annat över Egeiska havet i en överfull gummibåt. I Göteborg hade han turen att bli mött av vänliga vuxna. Han fick skjuts till en polisstation där han genom en tolk kunde förklara att han ville söka asyl. Han fick mat, nya kläder och en säng att sova i, i väntan på att bli placerad i en kommun som skulle ta ansvar för honom. Innan han klev på tåget fick han höra att han var lyckligt lottad eftersom han skulle få flytta till ett familjehem – det var det inte alla som fick. Han var 15 år och han upplevde det pinsamt att stå och vänta med lappen runt halsen och allas blickar på sig. Han var orolig för vart han skulle hamna; om familjehemmet skulle tycka om honom, och hur de skulle förstå varandra för han kunde ju ingen svenska.

Den amerikanske psykologen Harry Harlow gjorde på 60-talet ett omdebatterat experiment med nyfödda rhesusapor. Apungarna placerades i en bur med två sorters surrogatmammor: en ståltrådsmamma med en nappflaska och en trämamma med mjuk päls. Vilken surrogatmamma valde ungarna? Jo, den pälsklädda mjuka mamman, trots att den inte gav dem någon mat, för den emotionella tryggheten är viktigast.

Barnförflyttningen under krigstiden i Finland kallades i Sverige för ”Kärlekens folkrörelse”. Med en namnlapp runt halsen skickades de finska barnen iväg med båt eller tåg till grannlandet. Men hjälpen till de finska krigsbarnen var främst materiell. De flesta fick inte bo i familjehem utan på specialinrättade barnhem. Ett flertal blev illa behandlade och utnyttjade. För många har det tagit ett helt vuxenliv innan de kunnat berätta om sina upplevelser. Det tragiska är att historien upprepar sig.

Det är en gråslaskig februarimorgon när Yadi och jag står på Stockholms centralstation och väntar på tåget från Luleå. Till sist anländer killarna som rest ända från Finland. Den ena killens blick är som två mörka, djupa brunnar av sorg och oro. Han berättar att han bott med flera andra i ett litet rum på en flyktingförläggning i Uleåborg, att han fått beskedet att han har 30 dagar på sig att frivilligt lämna landet. Hans yngre bror fick asyl i Finland efter tre år, medan han själv fick avslag trots att de ansökt om flyktingstatus på samma grunder. Jag pratar finska med killarna, och Yadi lyssnar roat då han bara kan dari och svenska. Vi guidar killarna till bussen som ska ta dem till Malmö där andra hjälpare väntar. Vi köper färdkost åt dem och står och vinkar när bussen kör i väg. Följande kväll nås vi av beskedet att de är lyckligt framme i Hamburg där de förhoppningsvis kan påbörja en ny asylprocess – eller resa vidare.

De finska krigsbarnen var mer än dubbelt så många som de ensamkommande flyktingbarnen som kom till Sverige 2015. En del krigsbarn blev skickade fram och tillbaka mellan länderna. Många ville inte återvända till hemlandet men tvingades. Finland ville ha tillbaka sin barnaskara som behövdes för att bygga upp landet, men många hade tappat sitt språk och sin kulturella tillhörighet. De hade slagit rot i det nya landet, deras drömmar hade fått ett nytt språk. På 40-talet trodde man att barn inte tog skada av att flyttas omkring. Det tycks man fortfarande tro, eftersom många flyktingbarn flyttas runt mellan olika boenden.

I Sverige ska flyktingbarn över en natt klara sig själva när de fyllt 18. Helst ska de frivilligt återvända till sitt hemland, trots att Utrikesdepartementet på sin hemsida avråder från alla resor till Afghanistan. Flyktingungdomar som varit i Sverige i flera år, men som efter mångåriga asylprocesser fått avslag, blir inlåsta i fängelseliknande förvar där de sitter i flera månader innan de deporteras. Sverige och Afghanistan har nämligen undertecknat ett avtal där Afghanistan lovats bistånd i gengäld för mottagande av återvändande flyktingar.

Jag råkar vara född i Sverige på 60-talet, av arbetskraftsinvandrande finländska föräldrar, men uppvuxen sen barnsben i Finland. Att ha ett pass och kunna resa fritt är för mig en självklarhet. Idag är jag frilansare och har en fot i Finland och en i Sverige, men jag känner ofta att jag inte hör hemma någonstans. Rotlösheten går som ett grått penseldrag genom mitt liv, så blir det ofta för oss som upplevt otrygghet som barn.

Det är en mulen torsdagsmorgon i januari. Han har bott hos oss i nio månader. Vi sitter i köket och äter frukost då han berättar om sin dröm. Han drömde att han var tillbaka i bilverkstan där han hade jobbat som 14–15-åring innan han tvingades fly undan talibanerna. Han låg under en bil och mekade. När han skulle hasa sig fram från bilunderredet så satt han fast. Till sist kom han loss och märkte då att hans kropp var täckt av jord. Han satte sig utanför bilverkstan – då såg han sin själ komma emot honom. ”Hur visste du att det var din själ?” undrar jag. ”Han såg precis ut som jag”. Ju närmare hans själ kom desto mindre blev den, till sist var den ett litet barn. Men barnet vara alldeles svart. ”Hur kan jag ha ett svart barn, min fru är inte svart”. Han satt på en filt utanför bilverkstan, där sov han eftersom han inte hade någonstans att bo. Plötsligt kom en man fram och sa argt: ”Här får du inte vara”.

När han berättat klart ger jag honom en kram och säger: ”Här får du vara. Hos oss får du bo så länge du vill”. Och grinden till gallerstaketet öppnas och tryggheten omsluter barnet. N

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.