När staten kan betala, men inte vill

av Susanne Björkholm

Tänk er ett Utopia där staten kan skapa pengar ur tomma intet. Bara knappa in vilken summa som helst på sitt eget konto i centralbanken och sedan använda summan till vad helst man behagar: bygga sjukhus, betala löner, förbättra kollektivtrafiken, finansiera grundforskning.

Visst vore det sagolikt att ha råd med allt det som medborgarna tycker är viktigt, vackert och rättvist? Det kan komma som en överraskning för många, men exakt så här fungerar faktiskt systemet i till exempel USA och andra självständiga nationer med egen valuta och flytande växelkurs.

Nu följer en gnutta monetär teknik, hav tålamod. Det enda staten behöver göra i gengäld är att låta centralbanken ta bort de extra centralbankspengar (c-pengar), som föds samtidigt när de nya riktiga pengarna (r-pengar) skapas. För att åstadkomma det, erbjuds statens obligationer åt bankerna. De betalar för obligationerna med c-pengar, som på så sätt försvinner ur systemet och in i gapet på centralbanken.

En parentes: C-pengar är det som bankfolk och andra i branschen kallar ”likviditet”. Men det är likviditet bara för bankerna, eftersom c-pengar flyttas parallellt med r-pengar från bank till bank när du betalar dina räkningar. Du och jag har bara r-pengar på våra konton, banker opererar också med c-pengar. Banker vill inte leka med andra banker om de inte har c-pengar, vilket var den påstådda orsaken till att centralbankerna pumpade in tusentals miljarder c-dollar och c-euro i banksystemet efter den senaste kraschen. Parentes slut.

Observera att obligationerna inte säljs för att finansiera statens utgifter, utan endast för att balansera mängden c-pengar i bankernas betalningssystem. Observera också, att skatter inte heller behövs för att finansiera statens utgifter, utan betalas egentligen bara för att ta bort överlopps r-pengar ur cirkulationen för att undvika för hög inflation.

Så allt gnäll över att det inte finns pengar för X, Y eller Z, är ren och skär ideologi i länder med egen valuta. Det politikerna de facto säger är att vi inte vill betala för X, Y eller Z. För en stat med egen valuta, är pengar en gränslös resurs.

Sådan var situationen även hos oss före 1999. Men nu, som medlemmar i den europeiska monetära unionen EMU, sitter Finland i samma båt med privatpersoner och företag som måste kråma sig för finansmarknaden för att få pengar. I gengäld för euron gav Finland ifrån sig mera självständighet än vi fick 1917.

Jag har svårt att tänka mig någon del av verkligheten, som är så fundamentalt felrepresenterad inom sin vetenskapsgren, som den monetära verkligheten är inom makroekonomin. Och det är inte frågan om ett misstag. Bara tänk, hur politiken skulle te sig för medborgare, om alla förstod att ”vi har inte råd” egentligen bara betyder ”vi vill inte”? Att det alltid är en fråga om endast ideologiska ställningstaganden när någon får och någon annan blir utan? Den politiska debatten skulle se ganska annorlunda ut, tror jag.

1 kommentar

Christer Lindholm 17 september, 2019 - 12:29

Riktigt så där fungerar det nog inte, vare sig i USA eller något annat land med egen valuta och centralbank. Visserligen har USA möjligheten att vid behov finansiera sin statsskuld via centralbanken, men den här möjligheten utnyttjas i mycket begränsad utsträckning (centralbanken innehar endast ca 11% av den utestående amerikanska statsskulden). Orsaken till att centralbanksfinansiering utnyttjas i så här begränsad utsträckning är att den förr eller senare så gott som utan undantag brukar leda till högre inflation. Det här kan förstås åtgärdas genom att, som du föreslår, dra in likviditet till ett motsvarande belopp från affärsbankerna, men då stöter vi igen på ett annat problem, nämligen att tillgången på banklån för privata ändamål – allt från bostadsköp till företagens investeringar – kontinuerligt kommer att minska i samma takt som de offentliga utgifterna ökar. Så länge centralbanksfinansiering endast används sporadiskt och i begränsad utsträckning är det här inget större problem, men om man däremot skulle gå in för en permanent centralbanksfinansiering av offentliga utgifter skulle privata investeringar sakta men säkert trängas ut helt och hållet av brist på finansiering. Så hur vi än vänder och vrider på saken kan vi helt enkelt inte få allt vad vi vill ha bara genom att låta centralbanken finansiera de offentliga utgifterna.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.