Statens ägarpolitik måste ses över

av Janne Wass

I början av förra veckan kunde vi i tidningen Maaseudun Tulevaisuus läsa att koncernen Posti Groups vd Heikki Malinen avstår från två månaders lön på grund av ”det nuvarande läget i bolaget”. Malinen medger själv i intervjun att hans beslut att avstå från 84 000 euro i reda pengar inte på något sätt hjälper de 700 anställda vars löner har hotats med sänkningar på upp till 50 procent. Det är svårt att tolka utspelet som något annat än ett försök till medial­ damage control. Posti Group har planerat att ställa de berörda anställda under industrifackets kollektivavtal för logistikarbetare, ett avtal med betydligt sämre villkor än de nu har.

Det är visserligen populistiskt att att peka på en vd:s höga lön då ett bolag sanerar – man kommer inte åt de strukturella problemen genom att sänka chefslönerna – men att vd:n för ett statsägt bolag lyfter en miljon euro i lön och bonusar samtidigt som en genomsnittlig arbetstagare riskerar att förlora kring 660 euro av sin månadslön på 2 200 euro är helt enkelt inte acceptabelt.

Nyheten om Posti Groups avtalsshopping var inte den första ens i augusti­ om försämrade villkor för arbetare i bolag som handhar finländarnas grundservice. Några veckor tidigare meddelade hälsovårdsbolaget Pihlajalinna att det säger upp 180 anställda trots att det gör plusresultat. Orsaken är helt enkelt att de miljonvinster som Pihlajalinna gjort i hälsovårdsbranschen inte är tillräckligt stora för att aktiebolagets ägare ska vara nöjda.

Posti Group är såtillvida ännu ett undantag att den finländska staten har majoritetsinnehav i aktiestocken med 51 procent av aktierna. Staten kan alltså gå in och kräva förändringar, vilket även socialdemokratiska ministern med ansvar för statens ägarpolitik, Sirpa Paatero, gjort. Förra veckan meddelade Paatero att de anställdas avtalsförändringar läggs på is och chefslönerna, och framför allt bonusarna, ska ses över. Gott så.

Värre är det ställt med de bolag som staten helt gjort sig av med eller sålt majoritetsinnehavet i. Vi minns alla katastrofen med utförsäljningen av eldistributionen till Caruna. Och det gäller inte bara tryggandet av basservicen, utan också alla de – vinstdrivande – bolag som staten sålt ut hela eller stora delar av sitt innehav i, som Sonera, Neste, Kone, Valmet och många fler. När statens aktieinnehav i vinstdrivande, stabila bolag minskar, tvingas den också i allt högre grad att förlita sig på dividender från bolag som sköter grundservice­ – som postutdelning. Staten har under Sipilä­regeringens tid årligen lyft 25 miljoner euro i dividender från Posti Group.

Statsminister Antti Rinne har meddelat­ att det inte finns några planer på att skrota Vake – det moderbolag som Sipiläregeringen skapade för att kunna kringgå riksdagen i beslut om statens aktieinnehav: ­Juha Sipiläs regering sålde statliga aktier för 2,5 miljarder euro. Sedan 1991 har staten gjort sig av med närmare 19 miljarder euro i sålda aktier, många av dem i bolag som hade inbringat minst det dubbla av försäljningspriset i dividender om staten hållit kvar sitt innehav. Frågan är vad som längre räddas kan, men det torde vara solklart att det krävs nytänk i statens ägarpolitik. Statskassan behöver inkomster och de inkomsterna kan i ett välfärdssamhälle inte skapas genom att statliga bolag tillåts trampa på arbetarrättigheter och att samhällets basservice säljs ut till privatsektorn.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.