Allt motstånd gör nytta

av Christin Sandberg

Feministen Françoise Vergès har gjort sig själv obekväm i Frankrike genom att peka på landets koloniala förflutna och kritisera vad hon ser som en ”vit medelklassfeminism”. För en nedmontering av rasismen krävs enligt henne en nedmontering av kapitalismen.

Det är en solig sensommarmorgon när Françoise Vergès med sin färgglada och kännetecknande turban virad kring huvudet kommer gående över torget i ett ordinärt bostadskvarter vid Tiberns västra flodbak i Rom.

Vergès är en fransk politolog och feminist  som  menar att  Frankrike aldrig gjort upp med sitt koloniala förflutna och därför fortsätter att upprätthålla det. Hennes nya bok, En dekolonial feminism, (än så länge bara på franska) tar sig an den franska feminismen, som enligt Vergès helt saknar ett dekolonialt perspektiv.

– Du vet, att jag har aldrig har fått någon anställning i Frankrike, säger hon medan vi beställer kaffe vid bardisken.

Uppvuxen i Afrika

Vergès är född och uppvuxen på ön och den tidigare franska kolonin Réunion utanför Madagaskar.  Vid 16 års ålder lämnade hon födelseplatsen för att studera i Algeriet – ett land som bara sex år tidigare vunnit sin självständighet.

Sedan dess har hon bott i Mexiko, Storbritannien och USA. I Frankrike ledde hon under några år en kommission till minne av slaveriet och dess avskaffande. Trots det och att hon sedan många år är bosatt i Paris, har hon inte släppts in i värmen.

Vid 67-års ålder ägnar hon sin tid åt att resa omkring och gästföreläsa, mestadels utomlands.

I dag är hon i Rom för att föreläsa om hur konsten kan dekoloniseras. Nästa vecka ska hon till ett universitet i Iowa, USA.

– Det är så jag försörjer mig, tillägger hon.

Obekväm i hemlandet

Som ordförande för kommissionen som skulle göra upp med Frankrikes medverkan i slavhandeln, och de efterföljande åren som utbildare i frågor som rörde slaveriet, häpnade Vergès över hur lite fransmännen visste om sin egen historia.

När uppdraget väl var över var hennes hållning till Frankrikes ovilja att på allvar göra upp med det koloniala förflutna inte längre önskvärd, bara obekväm och kontroversiell.

I sin nya bok fördjupar Françoise Vergès kopplingen mellan kapital, ras och feminism.

Hon kritiserar den dominerande Eurocentrerade civilisationsfeminismen, som hon menar att konstant undflyr eller låter bli att ifrågasätta de rika vita medelklassfeministernas rätt att kräva frihet och lika rättigheter i förhållande till männen, utan att ifrågasätta den rådande världsordningen och kapitalismen.

Enligt Vergès åberopar vita kvinnor rätten att vara fria att välja, utan hänsyn till att det handlar om en frihet inom ramarna för en västerländsk kapitalistisk modell som bygger på andras underordning och ofrihet.

Varför ville du skriva den här boken?

– Jag växte upp i en feministisk, kommunistisk och antikolonial familj där det pågick diskussioner om kvinnans  frigörelse vid middagsbordet, säger Vergès.

– Mamma som var journalist, tog med mig när hon arbetade och jag såg kvinnorna som slet i jordbruket, tog hand om barn eller skötte hushållssysslor, och bevittnade hur arbetet påverkade deras liv och bröt ner deras kroppar. Det var tydligt att det var kopplat till rasism och kolonialism.

När Vergès var 16 år reste hon till Algeriet, ett land som några år tidigare hade nått självständighet från Frankrike.

– Det var många kvinnor som hade deltagit i självständighetskampen. Men samtidigt var samhället väldigt patriarkalt och jag såg samma sak som jag sett i anti-kolonialiseringsrörelsen på Réunion, nämligen att många kvinnor deltog i kampen men inte hade tillgång till ledande positioner. Alla ledare var män.

Samma sak upplevde hon när hon kom till Frankrike och engagerade sig som politisk aktivist och antirasist.

– Det var män överallt som sa vad jag skulle och inte skulle göra.

Feminismens blinda punkt

Vergès upptäckte att det fanns en blind punkt inom feminismen som hon ville gräva djupare i.

Hon tar avstamp i en skandal i den franska kolonin Réunion: under andra hälften av 1960-talet utförde vita män upp mot 8 000 aborter och steriliseringar på mestadels fattiga kvinnor,  utan att de gett sitt medgivande.

Det skedde samtidigt som abort fortfarande var ett brott i Frankrike.

Det hölls en rättegång, men ingen av läkarna dömdes, trots att trettio kvinnor vittnade i ett historiskt kollektivt vittnesmål.

– I Frankrike pågick abortkampen som bäst, men de franska feministerna uppmärksammade inte det som hänt på Réunion. Som om de ignorerade att det fanns en koppling, säger Vergès.

”Hur kunde denna blinda punkt uppstå?”, är frågan hon ställer sig.

Delvis svarade hon på frågan i boken Kvinnans mage: kapitalism, rasialisering, feminism (fritt översatt, 2017) och nu gräver hon vidare genom att inkludera frågan om allt avfall som kapitalismen producerar. Sammanfattningsvis innebär det att för att vi ska kunna upprätthålla det vi har, måste vissa saker förbli dolda. Det gäller såväl inom feminismen som inom alla andra samhällssfärer i kapitalismens tidevarv.

– Det var uppenbart att rasfrågan hade infekterat och förorenat den europeiska feminismen, och det fortsätter, vilket tydliggörs om vi synliggör vem som tar hand om de enorma mängder avfall som kapitalismen producerar, förklarar Vergès.

”Nyliberal feminism”

I sin skarpa bok En dekolonial feminism inleder hon med en händelse:

”I januari 2018, efter 45 dagars strejk, vinner de rasifierade kvinnorna som arbetar på tågstationen Gare du Nord i Paris mot sin arbetsgivare, städbolaget Onet…”

Städbolagets personal är till en övervägande majoritet rasifierade kvinnor som utför underkvalificerade yrken. De är underbetalda, utsätter sin hälsa för fara, arbetar oftast deltid i gryningen eller sena kvällar när offentliga platser och kontor är tomma, och i hotellrum när klienterna har gått. De är några av de miljarder kvinnor som städar världen varje dag.

– Det här oumbärliga arbetet, som gör att samhället fungerar måste förbli osynligt. Vi ska hållas ovetande om att världen som omger oss städas av rasifierade och överexploaterade kvinnor, säger Vergès.

Hon menar att den lilla segern de strejkande kvinnorna på Gard du Nord vann är symbolisk, eftersom den sätter ljus på en industri – städindustrin – där rasifiering, feminisering, exploatering, hälsofara, låglönearbete, våld och sexuella trakasserier är en del av vardagen.

Trots det fick strejken nästan inget mediautrymme alls. Förstasidorna dominerades istället vid den tidpunkten av ett kollektiv kvinnor med kända namn, såsom skådespelerskan Catherine Deneuve, som gick ut och fördömde hatet mot män inom feminismen och anklagade #metoo-kampanjen för att leda till ett drev mot män inom filmbranschen.

– Jag säger inte att det ena är fel och det andra är rätt, men det är viktigt att förstå varför den ena händelsen blir förstasidesnyhet och den andra inte får mediautrymme över huvud taget.

Genom att inte ifrågasätta slaveriet och kolonialismen, både den historiska och den fortsatta exploateringen av naturresurser i syd, har diskursen om kvinnors rättigheter förvandlats till ett ideologiskt vapen till tjänst för nyliberalismen, menar Vergès.

Att det har funnits en öppning mot feminismen och queerteorin från nyliberalt håll, menar hon, handlar bara om att tjäna pengar på nya målgrupper eller för att rättfärdiga  militära interventioner till skydd för kvinnors rättigheter, som i Afghanistan.

Problemet är att kapitalismen är en avfallsekonomi, och detta avfall ska hållas utom synhåll för dem som har rätt att leva ett gott liv. Där ska istället de rasifierade kvinnorna finnas, beredda att offra liv och hälsa för att andra ska leva lätt och bekvämt, rasar hon i boken.

Kapitalism och rasism

Vergès ger också flera exempel på den rasistiska politikens historiska dominans: Hur markägare kunde splittra slavars familjer, eftersom de hade rätt till en svart kvinnas barn eller en kvinna utan att maken hade något att säga till om. Hur tvångssterilisering förekommit på öar som Frankrike höll som kolonier och så vidare.

– Ändå är vita icke-feminister och feminister snabba att kritisera hur familjer lever i andra kulturer, menar Vergès.

En dekolonial feminism handlar enligt Vergès inte om att förbättra det rådande systemet utan om att bekämpa alla former av förtryck. Rättvisa för kvinnor innebär rättvisa för alla.

– Men den feminism jag försvarar handlar inte bara om kvinnor utan även om att omvandla maskuliniteten, för den som erbjuds oss är en mördarmaskulinitet, säger hon.

Hon ser ändå hopp, om vi organiserar oss kollektivt.

Exempel på dekolonial feminism finns i dag i bland annat Argentina, Indien, Mexiko och Palestina. Där har gräsrotsrörelser deklarerat krig mot rasism, sexism och kapitalism. På så vis synliggörs övervåld från poliser och militärer, utvinningens förödande konsekvenser på miljön, sociala relationer och konfliktnivån i lokalsamhällena.

Det är uppenbart att det kollektiva raseriet på dessa platser i världen stör ekonomiskt starka aktörer, och de multinationella företagen i utvinningsindustrin slår tillbaka. Hundratals personer mördas varje år. De två mest uppmärksammade fallen de senaste åren är mordet på urfolksaktivisten Berta Cáceres i Honduras 2016 och lokalpolitikern och människorättsaktivisten Marielle Franco i Brasilien 2018.

”Så länge vi har kapitalism kommer denna planet inte att räddas, eftersom kapitalismen strider mot livet, ekologin, människor, kvinnor”, har Cáceres sagt i en intervju.

Fråga de berörda

Det är också en bra sammanfattning av budskapet i Vergès bok.

– Vi får ändå inte ge upp kampen. Allt motstånd gör nytta, även om vi inte ser den direkta effekten, säger Vergès.

Så hur kan feminismen bidra till att bekämpa nyliberalismen?

– Vi i Europa måste lyssna på feministerna i syd, på dem som kämpar mot utvinning av naturresurser, skogsskövling och markockupation på platser där vissa människors liv inte är värda någonting, utan offras i kapitalismens framfart, säger Vergès.

Hon menar att många till synes små motståndshandlingar tillsammans och på sikt kan få stor betydelse.

– Jag brukar använda slaveriet som exempel. Från allra första början gjordes alla möjliga motståndsförsök. De flesta levde inte tillräckligt länge för att uppleva frihet, men den kom. Det är så vi måste se kampen mot kapitalismen som har trängt in överallt och i hela världen utan undantag, säger Vergès.

Det viktiga är att stå upp mot våld och repression, menar hon, och hon understryker vikten av kunskap och kollektiv organisering.

Vergès varnar för att vi förlorar  det verkliga målet ur sikte när vi exempelvis tar strid för eller emot slöjan, samtidigt som fler och fler kvinnor faller ned i fattigdom och prekariat. Det samma gäller till exempel bojkotter av varor från länder vars omständigheter vi inte känner till.

– Innan vi agerar måste vi fråga de berörda kvinnorna, om det exempelvis handlar om en textilfabrik i Bangladesh. Vill de att vi ska bojkotta kläderna de syr, eller vill de något annat?

– Det måste börja hos de berörda kvinnorna. Inte hos våra goda samveten. N

Foto: Christin Sandberg

Françoise Vergès:
Un féminisme décolonial
La fabrique, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.