Kommentar till Knežević angående ”vår nya apokalyptiska religion”

av Ny Tid

I Ny Tid 10/2019 raljerar Julia Knežević­­ över ”vår nya apokalyptiska religion”, som den ökande medvetenheten om klimatförändringen kallas i hennes vokabulär. Med hjälp av några akrobatiska resonemang tycker hon sig kunna påvisa att den inget annat är än en kulturhistorisk nödvändighet efter sekler av sekularisering. Skönt att höra, kan man ju tycka, för det började redan se oroande ut.

Tänk om alla profetior, som att en stigande vattenyta skulle kunna dränka låglänta samhällen och nationer inom en överblickbar framtid, faktiskt bara är ett uttryck för människans överdrivet ”tjocka självförtroende”. Eller att smältningen av den enorma tundrans permafrost och påföljande metan-utlösning skulle ge oanade effekter på klimatet och luften vi andas. Knežević erkänner visserligen ”klimatkyskhetens” stora sociala betydelse genom alla de ”likes” den utlöser på sociala medier. Också andra dygder hänförs till den nya religionens goda effekter, vilka jämställs med dem kristendomen haft på samhället i århundraden. Generöst medger hon att allt sådant nog är ”super”. Men allt detta är bara tro i motsats till ”absoluta sanningar som demokrati, pengars värde och mänskliga rättigheter”.  Domedagsprofeten Greta Thunbergs hälsa oroar Knežević mer än dennas budskap som hon, själv intagande rollen av frälsare, nu frälser oss ifrån genom sina teser.  Vi skulle inte alls enligt Knežević behöva ändra våra vanor utan kan tydligen fortsätta den hedonistiska lyxlinje vi slagit in på. I hennes antireligion finns det också martyrer, klimatförnekare, som likt Galileo utsätter sig för livsfara.

Spränglärd inom sin egen disciplin ser Julia Knežević på världen ur ett antropologiskt perspektiv breddat med tilläggsinformation från sociala medier, klimatkrisens förmenta hemvist. Själv har jag som naturvetare och konstnär tyckt mig se naturen förändras långt innan klimatet dök upp i den sociala medievärlden, som jag inte ens är en del av. Jag har bara märkt hur vädret blivit allt mera ombytligt och lynnigt, känt hur det blivit varmare, sett hur vattenytan igen börjat stiga. Och detta bara under en livstid. Då jag flugit har jag reflekterat över hur påverkat det europeiska landskapet är, hur det knappast finns en kvadratmeter i naturtillstånd, hur tunn vår atmosfär är och tänkt att man måste vara en antropocentrisk idiot för att tro att människan inte skulle kunna vara delaktig i det som händer. Och jag har svurit över de fackidioter som tolkar världen enligt sina begränsande discipliners nästan religiösa ritualsystem till förfång för kunskapens och världens utveckling. Och över bakåtsträvande skeptiker som avläser kunskapen och verkligheten som fan läser Bibeln. Som av rädsla över att behöva ändra sin livsstil inte vågar se sanningen i vitögat. Jag har till och med tyckt att det att vissa människor börjat hyckla i fråga om klimatet är ett mindre ont än att de bara skitar ner. Och beundrat Greta Thunbergs kurage! Men Julia Knežević vill rädda mig från dessa tankar. Det måste ju vara jag som är antropocentrisk, som tror att mänskan inverkar på naturen vi har omkring oss. Efter denna bikt borde jag väl göra bot och bättring i enlighet med hennes korståg mot världens nya galenskap, klimatmedvetenheten.

Riggert Munsterhjelm
konstnär, fil dr i biologi

Foto: Mira Berndtson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.