Pontus Kyander tar en titt på utställningar av Anna Estarriola, Pasi Eerik Karjula, Sampo Malin, Heli Kaskinen och Maria Duncker.
Anna Estarriola: Hideouts. Galerie Anhava, Helsingfors till 24.11.
Hennes tidigare tablåartade mediaverk i amerikanen Tony Ourslers anda – där dockor och föremål fått röst och ansikte genom videoprojektioner – har bäddat för Estarriolas framgång i hemstaden Helsingfors. Med några av de nya verken på Galerie Anhava tar hon ett bra kliv framåt och lämnar de inlästa monologerna bakom sig. Istället förlitar hon sig på objekten själva och lägger bara till ytterst minimala rörelser och ljud. Den märkligt absurda skulpturen Resonance hade ensam kunnat bära hela utställningen: kroppen av en stor flodhäst öppnar sig i huvudändan som ett cirkulärt hålrum i vilket tre figurer i heltäckande orange overaller kikar in. På sin höjd – men just – ett andetag märks. Några svar eller ledtrådar ges inte. Tillsammans kikar vi in i flodhästens mörka inre.
Pasi Eerik Karjula. Kenetti, Helsingfors till 22.11.
Motorsågen har under lång tid varit Pasi Eerik Karjulas främsta arbetsredskap, men olikt den myckna amatörkonst som tillverkas med samma redskap har Karjula genomgående behållit ett konstnärlig fokus, där innehållet i verken har en sårbar existentiell kärna. Den här gången har han gjort reliefer på kraftiga träplattor, ställda mot väggen längs gallerigolvet. Stilistiskt håller han sig nära expressiva serieteckningar medan tematiken kunde vara hämtad från hårdrockskulturen: ett hus i flammor, dödsskallar, en hund, ett svart hus under en lika svart regnbåge. Det är effektivt och återhållet, materiellt på ett sätt som jag absolut inte kan stå emot.
Sampo Malin. Värin värinä. Forum Box, Helsingfors till 8.12.
Den som sett den amerikanske abstrakta expressionisten Mark Rothkos måleri – åtminstone innan han mot slutet av livet började arbeta mest i svart och gråskalor – kan inte undgå att se ljusvibratot särskilt i kanterna där två olika färgytor möts i hans verk. Rothkos oljemåleri har varit Sampo Malins utgångspunkt i en rad reliefer med färgade akrylskivor och ljus. Utställningen på Forum Box står bokstavligen i ett förklarat ljus – hans undersökning av optik, färg och ljus är lika distinkt och konsekvent som den är vacker, och han lyfter även fram skulpturala kvaliteter (här kan man påminna sig modernisten Naum Gabos verk, eller Moholy Nagys). Fast när Malin arbetar med rumsligheter i galleriets rum en halv våning upp, då önskar jag att han vågat gå hela steget från mindre illusioner till en verklig rumslig helhet.
Heli Kaskinen: Meanwhile, on the other side. Hippolyte, Helsingfors till 24.11.
Det finns en allmängiltighet i Heli Kaskinens utställning på fotogalleriet Hippolyte. Hon återanvänder en typ av äldre fotografier som de flesta av oss känner igen från släktingars album eller samlingar av gamla fotografier; människor vars namn är okända, och hur de står i relation ens till den som ägt albumet är för länge sedan glömt. Heli Kaskinen förser bilderna med egna nya utsnitt och kommentarer genom att fokusera på detaljer eller förskjuta bildernas innebörder med texter som etsats på bildernas glas. Jag kommer själv att tänka på rikssvensken Jan Stenmarks återanvändning av mediabilder med egna nya textkommentrer och pratbubblor, men Kaskinen är inte ute efter att roa på samma sätt, även om också hon har en blick för det gåtfulla, absurda och oavslutade i dessa anonyma bildskatter. Hon har en formkänsla som bär utställningen.
Maria Duncker: Hevonen on häst. Sinne, Helsingfors 15.11.–22.12.
Det här är en magnifik utställning. På fem stora löst hängande dukar projicerar Maria Duncker videobilder som alla förhåller sig till en häst och till henne själv. Det låter banalt – och som så mycket i livet som är känslomässigt viktigt är det kanske också banalt ur ett ytligt betraktande – men det kärleksfulla porträttet av symbiosen mellan människa och djur lyser igenom med styrka och innerlighet. Hevonen on Häst tar hela galleriet i anspråk, och ett musikspår gjort av Tuomo Puronen ger en intensiv travande takt åt helheten. Jag läser i utställningstexten att Duncker först i sen vuxen ålder fick den häst hon drömt om som tioåring. Det ger en märklig relief åt projektet.
