Med skrivandet som verktyg sprider Minna Salami kunskap om afrikansk feminism. Men hennes arbete är också del av en större längtan – den om att bli befriad.
– I hela mitt liv, även som barn, ville jag bli befriad. Jag hade inga drömmar om att bli läkare. Jag kände bara att om jag blev fri, då skulle allt bli bra.
Jag träffar bloggaren och författaren Minna Salami i Oslo i samband med att hon talar på den feministiska tidskriften Fetts 15-årsjubileum. Under rubriken Framtidens feminism pratar hon om vikten av att kvinnor får vara kvinnliga och hur feminismen alltid måste utmana status quo.
Anledningen till att Fett bjudit in Minna Salami är att hon driver den framgångsrika bloggen Ms. Afropolitan, där hon länkar samtida kultur och tänkande med feminism och ett Afrika-centrerat perspektiv. I vår utkommer hon med en ny bok.
Salami föddes i Finland av en finländsk mamma, men flyttade strax efter födseln till Lagos i Nigeria, där hennes pappa kommer ifrån. Där tillbringade hon sina första 13 år omgiven av starka kvinnor som bodde tillsammans med henne i en modern familjebostad, en vanlig boendeform i Nigeria.
– Tre av mina fastrar bodde med sina barn i samma hus som oss. Min farmor levde med oss, och jag hade en barnflicka som också var en stark kvinna. Samtidigt var jag också omgiven av patriarkala och koloniala system och tankesätt. Det var en stor skillnad mellan det jag upplevde hemma å ena sidan, och vad samhället var och det jag lärde mig i skolan å andra sidan.
I skolan fick de nigerianska barnen lära sig att britterna upptäckt berg och floder.
– På något sätt förstod jag att det inte var sant och att samhällskulturen försökte forma mitt tankesätt till något som skulle leda till att jag förtryckte mig själv. Känslan av att vilja bli befriad kommer i hög utsträckning därifrån.
Den feministiska insikten
Som 13-åring flyttade Minna Salami från Nigeria med sin familj när
situationen blev politiskt och ekonomisk ohållbar, då landet inte var en demokrati. Familjen valde att flytta till Malmö, då de hade släktingar där. Skolåren i Sverige präglades av mobbning, inte sällan fysisk sådan. Där undervisningen i Nigeria hade varit både kolonial och patriarkal, var den svenska utbildningen även rasistisk, menar Salami.
– Under mina tidiga år fanns det en känsla av att samhället var ute efter att förstöra mig. Senare i livet kunde jag koppla det till sådant som etnicitet och kön.
Ändå skulle det dröja ända till universitetsstudierna i Lund innan hon fick ett ord som kunde beskriva det hon var. Under ett seminarium började läraren i mediekunskap, en vit man, prata om ”den manliga blicken” och om hur feminister hade bemött och motverkat den.
– Det är ju jag, tänkte jag, när han beskrev feminism. Jag hörde inget annat han sade efter det. Allt som hördes var ordet feminist, som upprepades om och om igen i mitt huvud. Så det var faktiskt en vit man som gav mig insikten att jag var feminist!
Insikten var ett viktigt steg i Minna Salamis resa mot befrielse. När hon var 21 år gammal hände något som också var avgörande för den resan, och även för bloggen Ms. Afropolitan. Hon upplevde det som kallas för ”automatisk skrift”. I flera timmar i sträck satt hon bara och skrev och skrev, okontrollerbart om existentiella frågor i en handstil och ton som hon inte kände igen som sina egna. Upplevelsen gjorde henne rädd och i sökandet efter en förklaring hittade hon till författare som Dag Hammarskjöld och Simone Veil, personer som haft liknande upplevelser. Men istället för svar, hittade Salami meditation, kontemplation och filosofi.
– När jag började meditera, började jag även ifrågasätta auktoriteter. Det första jag ifrågasatte var guds auktoritet. Därefter följde patriarkatet, den vita auktoriteten, sedan familjens. Ju mer jag började ifrågasätta de här auktoriteterna, desto mindre makt hade de över mig. Det ledde till att jag kom allt närmre till min barndomsdröm om att vara bli befriad.
En del av befrielseresan
Minna Salams befrielseprocess är en anledning till att hon valt att ägna sitt arbetsliv åt att skriva om frågor genom ett raster av afrikansk feminism. Hennes val bygger även på att den afrikanska feminismen och den kunskap som kommer från afrikanska kvinnor har varit så underskattad genom historien, både av den dominerande västerländska feminismen och inom västerländska kunskapsinstitutioner generellt, men även av afrikanska svarta män.
– Dessutom är jag en afrikansk kvinna och jag är feminist, så jag kände en naturlig dragning till det arbete som gjorts av kvinnor som mig. När jag hittade feminismen på Lunds universitet, fanns det nästan ingen litteratur av svarta kvinnor på hyllan med böcker om feminism. Det blev då en naturlig del av min befrielseresa, att ägna mitt liv åt afrikansk och svart feminism, samtidigt som jag uppfyllde en annan dröm jag hade: att skriva.
Vad innebär det då att vara befriad?
– Vad det patriarkala samhället vill är att kvinnor inte ska agera på vad de säger. Kvinnor får tala, även säga emot patriarkatet, men kvinnor får inte agera på det. Den befriade kvinnan är någon som, i den mån hon har möjlighet, agerar efter vad hon säger.
– Befrielsen är även starkt kopplad till att bli och ses som en vuxen människa. Att vara vuxen definieras ofta med egenskaper som kopplas till manlighet: som självständighet, självbestämmande och främst självtillit. På grund av det ser framförallt unga kvinnor att att de behöver bli som män och för att ses som vuxna människor. För såklart vill vi alla bli sedda som det. Men det som är viktigast för att bli befriad är självtilliten och den självständighet som kommer av det, känslomässigt, intellektuellt, ekonomiskt och så vidare. Självklart är meningsfulla relationer viktigt, men du ska inte vara beroende av andra för ditt välmående.
Du har dedikerat till arbetsliv till afrikansk feminism. Vad är det?
– Det finns såklart inte bara en afrikansk feminism. Men den gemensamma nämnaren, som skiljer den från de olika grenarna inom vit feminism, är att den tittar på hur kvinnor är förtryckta inte bara utav patriarkaten men även rasism och imperialism.
– Afrikanska länder berövas möjligheten att utvecklas och skapa jämlika samhällen eftersom de är en del av en global ordning som stjäl deras resurser. Imperialismen är därmed något som verkligen förtrycker svarta kvinnor och därför nästan alltid är i fokus för afrikanska feminister.
Hon menar också att det handlar om att se på frågor som kön med en kunskapssyn som är Afrika-centrerad. Den etniska gruppen Yoruba, som Salami tillhör, har inget ord för hon eller han på sitt språk. Kön är något mer flytande. Att se på kön utifrån den synvinkeln blir därför något helt annat än det binära synsättet som kommer med en västerländsk kunskapssyn.
Under våren släpper du din bok, bland annat i Finland. Vad handlar den om?
– Boken heter Sensuous Knowledge.- Det är en samling essäer om universella ämnen som kunskap, makt, kvinnlighet, ras och identitet, filosofiska ämnen som berör allas liv, men som historiskt har blivit definierade av eurocentriska manliga idéer. Jag var intresserad av vad som händer när du ser på de ämnena från ett Afrika-centrerat feministiskt perspektiv istället.
I arbetet med boken växte konceptet ”sensuous knowledge” fram (översätts ungefär till sinnlig kunskap på svenska). För Minna Salami innebär det att integrera och föra samma motsatser i en analys: tanke och kropp, konst och vetenskap, natur och teknologi. Det är alltså med den metoden, tillsammans med Afrika-centrerat, feministiskt perspektiv, som frågor kommer att analyseras i boken.
Med den kommande boken och sin blogg har Minna Salami uppnått barndomsdrömmen om att bli författare. Men hur går det med den andra drömmen, den om befrielse?
– Det var en serie händelser i mitt liv som gjorde att strukturerna runt mig började falla samman. Jag kände mig sårbar och började ifrågasätta vem jag var. Om jag inte var en kvinna som längtade efter en viss typ av kärlek, om jag inte var beroende av samhället för att ge mig status och framgång, vem är jag då? Det var verkligen en personlighetsförändrande resa för mig. Men den ledde till att jag förstod att befrielse är just detta – en resa – en som präglas av autonomi. N
Foto: Ewelina Stechnij
