Den som tidigare tyckt att Sannfinländarna inte har någon kulturpolitik att prata om, har nu något att sätta tänderna i. Nyligen presenterade Sannfinländarna ett medie- och kulturpolitiskt program. Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck menar att kulturprogrammet pekar med hela armen mot Viktor Orbans Ungern. Jag själv ser klara paralleller till Sannfinländarnas systerparti i Sverige.
I Sverige har Sverigedemokraternas skyltfönster, Sölvesborgs kommun, visat med all önskvärd tydlighet vad som händer när nationalister får makten. Kommunalrådet Louise Erixon har oroväckande snabbt, i samarbete med Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala SoL-partiet, drivit igenom en rad kulturpolitiska förändringar.
Det började med beslut om att kommunen inte längre ska köpa in ”menskonst”. Menskonst är ett annat ord för det Sverigedemokraterna kallar ”utmanande samtidskonst”. Nedmonteringen av den fria kulturen har därefter fortsatt. När kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger försökte att hålla emot, med hänvisning bland annat till att biblioteksplanen bröt mot bibliotekslagen och principen om armlängds avstånd, blev hon av med sitt jobb.
Principen om armlängds avstånd – att politiker inte ska besluta över kulturens innehåll, bara dess förutsättningar – är inte lagstadgad i Sverige, men har länge stått sig stark. Sverigedemokraternas totala ignorans inför principen visades återigen häromveckan, när de vid ett möte i kulturutskottet i riksdagen meddelade att de ville kalla cheferna för de tre svenska public service-bolagen till utskottet för att diskutera innehållet i program och vissa programledare, som de menade hade vänsteråsikter.
All politik som Sverigedemokraterna, men även Sannfinländarna, bedriver är egentligen kulturpolitik eftersom kulturen finns i språk, värderingar och mellanmänskliga relationer. De invandringsfientliga partierna jobbar för ett enhetligt samhälle med en stark statlig kontroll över såväl public service som vad människor (läs muslimska kvinnor) får ha på sig, och vilka språk som får talas på skolgården. Varje person som bryter mot deras etniskt rena, enspråkiga kärnfamiljsideal är ett hot mot deras drömsamhälle.
Det är naivt att tro att Sverige och Finland kommer att kunna stå emot Sverigedemokraternas och Sannfinländarnas kulturpolitik om de får en del av regeringsmakten. I länder där högerpopulism och nationalism får styra, är kulturens villkor det första som förändras; kulturen är i sig ett verktyg. Yttrande- och tryckfriheten försvinner till förmån för ett språk som under dagens lagstiftning skulle falla under hets mot folkgrupp. Minoriteter trakasseras och tystas, friheter vi idag tar för givet begränsas.
Ungern är ett utmärkt skyltfönster för Sannfinländarnas ideala kulturpolitik, men vägen dit ser ut som Sölvesborgs kommun.
