Vi behöver inte marknadens välsignelse

av Nora Hämäläinen

Coronakrisen har bevisat att snabbt solidariskt politisk agerande är möjligt, skriver Nora Hämäläinen. Att marknaden inte måste leda världsutvecklingen är en insikt vi kan ta med oss framöver.

”Det er noget af det mest håbefulde, jeg har oplevet, måske nogensinde. Ikke det samfund, vi sammen har skabt under coronakrisen, fordi det er et mangelsamfund, en reaktion på en ydre trussel. Men at vi sammen har kunnet skabe et nyt samfund. Ikke fordi vores politiske ledelse har sagt, at vi skulle, men fordi vi alle sammen kunne se pointen og sammen har lagt skaberkraft i det.

Jeg håber, at dette er den blivende forandring, som kommer af coronakrisen: At vi er kommet i tanke om, at vi sammen kan omskabe betingelserne for vores fællesskab.

Så skriver min danska filosofkollega Anne-Marie Søndergaard Christensen i Mandag Morgen 20.4.2020. Det mest hoppfulla är att vi har lyckats skapa ett nytt samfund. Det är värt att dröja vid det här citatet en stund: hur kan något som har att göra med corona vara det mest hoppfulla? Och ändå känner jag igen mig omedelbart och vet vad hon kommer att säga redan när jag läser rubriken.

Liksom jag är Christensen född på 70-talet och har levt en stor del av sitt vuxna liv i en tid som präglats av politisk alternativlöshet. Vi har kunnat rösta på olika partier, men de har alla mer eller mindre varit ense om att det politiska rörelseutrymmet är litet. Globaliseringen och den internationella konkurrensen om jobben och kapitalet har politiskt översatts som ett krav på minskning av offentliga utgifter och investeringar och en ökning av inkomstskillnaderna. Tillväxten har varit det huvudsakliga och ibland enda måttet på att samhället fungerar.

I tillväxtens och konkurrensens namn har man ignorerat klimatförändringen ända tills det inte går längre, och sedan ställt in kursen på åtgärder som alla vet är otillräckliga.

Välfärdsstaten som idé eller åtminstone som ord har behållit sin plats på den politiska agendan i de nordiska länderna, men den har utformats enligt nyliberala modeller där tidigare offentlig verksamhet öppnas upp för privata företag och internationella investerare, samtidigt som de enskilda medborgarna allt oftare förväntas själva betala för grundläggande, nödvändiga välfärdstjänster.

När det politiska fältet i Europa under de senaste årtiondet igen diversifierades med en rad högerpopulistiska partier, var det som känt inte de gångna årtiondenas ekonomiska politik de ifrågasatte.

De som har yrkat på ett mer jämlikt samhälle eller miljöpolitik utan skygglappar har fått höra att det är orealistiskt: att det utländska kapitalet kommer att försvinna, att det blir för dyrt, att företagen inte skulle klara det, att Finland redan är jämlikt och miljövänligt, och så vidare. Inte så att någon skulle vara emot jämlikhet och miljöhänsyn: endast att mer jämlikhet och mer miljöhänsyn skulle slå ut vårt lilla land, för att världen nu bara ser ut så.

Det coronakrisen tydligt visar är att ett politiskt samfund och medborgarsamhälle som det finska eller det danska faktiskt kan handla snabbt och effektivt. Varför var det inte självklart? För att vi har lärt oss att vi som samhälle inte kan agera utan bara reagera på ekonomins imperativ. Men så var det alltså inte. Om vårt samhälle har reagerat både snabbt och relativt solidariskt på en kris kan det göra det igen och kanske igen; kanske så många gånger som det behövs för att bära oss över klimatkrisen.

Snabbt politiskt agerande är förstås riskfyllt. Politikerna riskerar missbedömningar som med mera tid hade kunnat undvikas. Det kan medföra onödiga och illa motiverade inskränkningar av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket i sin tur försvagar rättssamhället och värsta fall bereder rum för auktoritära ledare.

Trots de här riskerna är det hoppingivande. För att hantera det snabba agerandets risker har vi lyckligtvis ett aktivt civilsamhälle, en stark forskarkår och medier som på ett mångsidigt sätt har låtit olika rättsliga, medicinska, sociala, kulturella och allmänt mänskliga synpunkter komma fram.

De här är viktiga resurser att värna om när vi går mot en framtid där snabbt politiskt agerande igen kommer att vara nödvändigt.

Vetenskapen

De senaste månaderna har också varit en vetenskapsjournalistisk fest. Många av oss har dagligen, mellan statistik och utlandsrapporter följt med nyheter om forskning. Många av oss vet mer om fladdermöss, coronavirus, säsonginfluensor, dödlighetsstatistik och spanska sjukan. Vi har kanske också lärt oss något om hur länge det kan ta att hitta ett vaccin mot viruset, och varför man tror att det kommer att ta just så länge. Vi har fått lära oss om gränserna för det vetenskapliga kunnandet: att man till exempel inte vet hur lätt något visst virus sprids, men att det går att ta reda på om det finns intresse och pengar.

Vetenskap har blivit ännu mer vardagligt, praktiskt och angeläget än det var innan. Det här är värt att fundera på för dem som är övertygade om att vi lever i en tid av faktaförnekande och kunskapsförakt.

Intresset för vetenskap följer en långvarigare trend. Tieteen tiedotus ry publicerade i november i fjol resultatet av en enkätstudie som mätte finländarnas inställning vetenskap och forskning. Undersökningen som gjordes för sjunde gången sedan starten 2001 visar att intresset och förtroendet för vetenskap är stort medan tron på till exempel astrologi och homeopati visar en nedåtgående kurva. Det här gäller särskilt yngre och högutbildade. Många säger sig följa med vetenskapsnyheter och vetenskapliga institutioner som universiteten och Finlands akademi hör till de samhälleliga institutioner som åtnjuter högst förtroende bland medborgarna.

Som Helsingin Sanomat noterar i sin rapportering av undersökningen 13.11 är de högljudda sociala mediabubblornas verkan kanske sist och slutligen liten.

Det finns alltså en stor beredskap bland allmänheten att ta emot och processa ny vetenskaplig kunskap.

Utmaningen för medierna är att ta vara på den här beredskapen: att erbjuda tillräcklig, aktuell och engagerande forskningsorienterad journalistik, inte bara om corona, utan även om klimatfrågor och bredare samhällsfrågor, så att människor har något matnyttigt att bygga sina åsikter på. Vetenskapsjournalistiken är inte längre en specialsektion för de särskilt intresserade, utan en integrerad del av de dagliga nyheterna.

Det skrattades särskilt i början av coronakrisen åt privatepidemologer som utan någon som helst sakkunskap uttalar sig tvärsäkert i sociala medier om hur krisen borde skötas. Men som jag ser det är det bra att människor engagerar sig, läser på, utbyter artiklar och har åsikter, även när det handlar om frågor där de egentligen inte har behövlig kompetens. Det här engagemanget är en del av en kollektiv läro-process. Det är bättre att människor tänker på hur samhället borde skötas än att de inte gör det, för endast då är en brett förankrad demokrati möjlig.

Arbetet

Krisen har på ett tacksamt sätt synliggjort vissa former av strukturell ojämlikhet. Både lokalt och globalt är det ofta de fattiga som inte har kunnat isolera sig och de relativt lågavlönade som inte har kunnat sköta sina jobb på distans. Den insats som städerskor, kassörer, vårdare och busschaufförer gör har blivit uppmärksammad på ett sätt som den inte har varit förut, och många ser det som orättvist att människor i de här livsnödvändiga jobben har låga löner trots obekväma arbetstider och arbetsförhållanden. Det finns alltså utrymme och momentum här för traditionellt fackföreningsarbete där man kräver bättre löner och gynnsammare arbetsvillkor.

Vad gäller dem som flyttat jobbet till hemmakontoret är situationen mer komplicerad, eftersom själva arbetet för många kommer att förändras på olika sätt. De teknologiska möjligheter som redan i flera år har funnits tillhanda har nu blivit normaliserade delar av arbetet.

För dem med relativt säkra heltidsjobb har den här tiden medfört en möjlighet att se över tidigare rutiner. Många möten kan kanske även i framtiden ordnas på distans, webinarier och webbkonferenser kommer säkert att bli ett alternativ eller komplement till vanliga seminarier och konferenser, nästan alla lärare och utbildare har ny fått erfarenhet av distansundervisning och elektroniska hjälpmedel. En del av de här förändringarna kan bidra till att minska på resandet, möjliggöra nya former av distansjobb och skapa välkomna öppningar i överfyllda kalendrar. De kan också rubba fungerande arbetsmodeller och metoder, leda till att människor har färre meningsfulla människorelationer i arbetet.

För dem som jobbar som frilansare, är småföretagare eller har mer osäkra arbetsförhållanden innebär förskjutningar inom arbetslivet alltid risker. Det kan handla om att de arbeten man gjort försvinner, tillfälligt eller på sikt, eller uppdragen blir färre på grund av den ekonomiska nedgången. Det kan handla om att de där mötena som varit ens enda levande människokontakter i arbetet uteblir eller ersätts med distansmöten. Det kan också hända att resurser som funnits tillhanda till exempel för arbetsresor uteblir, att arbetets karaktär förändras på grund av att uppdragsgivarna förändrar sina praktiker.

Jag skulle vara väldigt försiktig med att kalla frilansare och ensamföretagare som sitter hemma med datorn för privilegierade i det här läget. Det handlar inte bara om inkomstbortfall på kort sikt, utan om den långsiktigare osäkerhet som många av dem nu kommer att möta.

Om vi tänker oss att viktiga delar av samhällets arbetsuppgifter även i framtiden ska skötas av små- eller ensamföretagare, frilansare och på korttidskontrakt är det viktigt att se över inkomstsäkerheten och arbetsvillkoren för de här kategorierna. Coronakrisen hjälper oss att konkret förstå hur sårbara de här grupperna är och det är en lärdom som är värd att komma ihåg inför de kommande årens fortsatta omställningar på arbetsmarknaden. Någon form av medborgarlön kan vara en del av lösningen, men utmaningarna är inte bara ekonomiska. De handlar också om olika gruppers möjligheter att planera sina liv och arbetssituationer, och leva meningsfulla liv.

Coronakrisen har bevisat att snabbt solidariskt politisk agerande är möjligt, om det finns en bred folklig uppbackning och politisk vilja. Det är den tanken vi behöver hålla fast vid efteråt. Det finns ingen ekonomisk nödvändighet som tvingar oss mot proportionellt minskad offentlig sektor, ökad ojämlikhet, fler osäkra jobb. Inget ekonomiskt imperativ tvingar oss att offra delar av befolkningen som en oundviklig konsekvens av konjunkturerna. Tvärtom handlar det om val. Man vet idag att den omfattande långtidsarbetslöshet och generationsöverskridande fattigdom som 90-talets depression ledde till var resultat av politiska beslut.

Inför de kommande årens omställningar måste vi alltså komma ihåg att kräva solidariskt, långsiktigt och gediget forskningsbaserat beslutsfattande, där ingen behöver bära en oproportionerligt stor del av bördan. 

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.