Kamp om minnet i Namibia

av Ann-Britt Sternfeldt

I Namibia kämpar ättlingar för att få upprättelse och kompensation för 1900-talets första folkmord. Trots att Tyskland har erkänt brottet har inga konkreta steg tagits ännu. Ett nytt museum ska återerövra historien och öka medvetenheten.

Jag passerar skjul efter skjul, av bräder och plåt, oftast utan fönster. Solen skiner från en klarblå himmel. Det är bara sand runtomkring. Jag tar skydd mot hettan vid en husvägg till ett NGO-center, ett av de få riktiga husen i kåkstaden utanför staden Swakopmund. Laidlaw Peringanda, ordförande för Namibian Genocide Association, och aktivist för mänskliga rättigheter, guidar mig genom kåkstaden till sitt kontor. Han ser sig omkring och rycker på axlarna.

– Ja, det är så här vårt folk lever. Vi har genomlidit kolonialism och folkmord och sedan apartheid. När vårt land blev självständigt 1990 trodde vi att nu skulle vi äntligen få det bättre, men vad har hänt sedan dess? Inte mycket, säger han.

Det finns en svart elit i Namibia i dag och en mindre svart medelklass, men för majoriteten av de svarta har inte mycket förändrats sedan apartheidtiden, som inleddes i och med Sydafrikas annektering av den tidigare tyska kolonin 1915 och pågick ända till 1990. Jag har promenerat i Swakopmunds centrum, som ser ut som vilken välbeställd tysk stad som helst. Jag har gått i bostadskvarteren, sett de stora villorna som tyska ättlingar bor i, en del med prunkande trädgårdar trots att vi befinner oss i en öken. Längre bort från centrum förändras successivt bostäderna, blir allt mindre och helt bebodda av svarta. I kåkstaden DRC (Democratic Resettlement Community) bor majoriteten av de svarta. Det är en oplanerad bosättning utan fungerande infrastruktur.

– Det här skulle bara vara tillfälligt, till dess att myndigheterna hade byggt riktiga bostäder. Nu har människor bott här sedan 2001, och allt fler kommer hit från olika delar av landet för att de tror att det finns möjligheter i Swakopmund. Men här finns inga möjligheter, bara misär, säger Peringanda.

Blodig historia

Namibian Genocide Associations kontor ligger i ett av kåkstadens alla plåtskjul. På väggarna hänger fotografier från det folkmord som utfördes på Nama- och Hererofolken i Namibia mellan 1904 och 1908 av tyska kolonisatörer som kom till landet 1884. Peringanda är själv ättling till barn vars föräldrar dödades i folkmordet. Han visar mig ett foto på en man i uniform.

– Det där är von Trotha. Han som utfärdade utrotningsordern. Många ser vår historia som enbart en i mängden av koloniala övergrepp, men det är en enorm skillnad. Här utfördes en konkret utrotningsorder, Nama- och Hererofolken skulle förintas. Människorna dödades eller jagades ut i Kalahariöknen där de gick under av svält och törst, eller så sattes de i koncentrationsläger där de fick jobba sig till döds. Vår järnväg har bland annat byggts av lägerfångar. Men det är inget man talar om.

Just nu planerar Peringanda ett museum om folkmordet. Namnet Swakopmund Genocide Museum har nyligen blivit godkänt och registrerat, ett viktigt steg framåt. Hans önskan är att museet ska bidra till att kunskapen om folkmordet får större spridning bland turister och andra besökare, och han vill att det ska ligga i kåkstaden så att besökarna får se hur ättlingarna lever.

– Museet ska innehålla en utställning med fotografier om folkmordet, men även afrikanska artefakter från tiden före kolonialismen. Vi vill också gärna ha ett forskningsbibliotek om folkmordet, som en resurs för dem som vill fördjupa sig i ämnet.

Ignoreras av Tyskland

Namibian Genocide Association jobbar för att dels Nama- och Herero-folken, men även andra folkgrupper som drabbades under den svåra tiden i början av 1900-talet, ska få upprättelse för det som skedde. Man vill att ättlingarna även ska få kompensation för mark och andra resurser som togs ifrån deras förfäder, vilket har bidragit till att så många i dag lever i fattigdom.

Är inte den internationella konferensen som nyligen hölls om folkmordet i Swakopmund ett steg i rätt riktning?

– Vi bojkottade konferensen, svarar Peringanda.

– De förhandlande parterna var Tysklands och Namibias regering, men vår regering representerar varken Nama- eller Hererofolket. Får vi inte vara med som förhandlande part är det meningslöst med en konferens. Det leder ju ingen vart om vi åter blir helt åsidosatta.

Tyskland har ändå tagit vissa steg framåt i frågan. 2015 erkände Förbundsdagen begreppet folkmord för det som hände i Namibia, visserligen sent omsider, men ändå. 2016 sattes också en stor utställning upp i Berlin om folkmordet. Dessutom har man börjat byta ut och döpa om gatunamn från kolonialtiden i tyska städer.

– Det är bara kosmetika. Att kalla något vid dess rätta namn förändrar ingenting i praktiken då inga av våra krav har blivit tillgodosedda. Tyskland ignorerar våra anspråk på ersättningar, det finns heller ingen diskussion om hur man avgör när våra krav är tillgodosedda och juridiskt godkända. Vårt krav på en självständig roll i förhandlingarna har också förbisetts. De talar hela tiden om allt bistånd de ger till Namibia, men det är ju något helt annat, det har inte med folkmordet att göra. Biståndspengar är något som vår regering använder till vilka utvecklingsprojekt de själva behagar, inget som gagnar vår sak.

Peringanda berättar att när ordföranden för Tysklands Förbundsråd, Daniel Günther, nyligen var i Namibia på besök så hade han en företagsdelegation i följe. Så det var inte svårt att räkna ut vad hans besök egentligen handlade om.

– Vår och Tysklands regering har en ansträngd relation sinsemellan, men mot oss som bryr sig om folkmordsfrågan har de båda en nedlåtande attityd.

Gravar skändas

Nama- och Hererofolken behandlas fortfarande enligt Peringanda som andra klassens medborgare, utan fullvärdiga rättigheter, och övergrepp fortsätter att ske. Han berättar att en kyrkogård där förfäder som dog i utrotningskriget ligger begravda har varit helt negligerad i 115 år, och att delar av området har förstörts på grund av husbyggen. Dessutom är fler husbyggen planerade.

– Vi gör vad vi kan för att förhindra att detta sker, dessutom är skändning av gravar brottsligt. Vi har rätt till vår historia, till att våra förfäder respekteras. Vi har lämnat in skrivelser till de lokala myndigheterna men Swakopmunds ekonomiskt starka tyska befolkning står inte riktigt på vår sida, så vår kamp är inte helt enkel, säger Peringanda.

Han tror ändå att etablerandet av ett museum kommer att ha stor betydelse för kampen för upprättelse och erkännande.

– Ett museum är en samhällelig institution med ett stort symbolvärde. Jag tror att det kommer att ha betydelse för vår självbild, för vår värdighet. Vår vision är också att ge 10 procent av museets intäkter till att upprusta våra förfäders omärkta gravar. Nu gäller det bara att hitta sätt att få ekonomiskt stöd för att iordningställa och få igång museet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.