Coronans tidevarv

av Sara Ehnholm Hielm

Syrenerna slår ut och corona-restriktionerna lättar. Vad gjorde jag annorlunda under denna galna vår? Tvättade händerna, tvättade händerna, tvättade händerna. Stannade hemma i Nyland. Höll avstånd – inte svårt annat än när det gällde mina föräldrar. Följde nyheterna som besatt, både i traditionella och på sociala medier. Drack mycket mindre, sprang mycket mer, åt godare. Fick insyn i mina familjemedlemmars kollegor, arbetsuppgifter och -problem på en helt ny nivå när allas röster malde på i köket. Läste mer böcker, tittade mycket mer på TV. För första gången var jag i samma takt som TV-kritikerna i New Yorker. Aldrig tidigare har jag gått så länge utan ett biobesök, aldrig varit så uppdaterad om nya tv-serier.

Jag är inte förvånad över att George Floyds åtta minuter långa kvävningsdöd med en vit polis knä tryckt mot nacken i Minneapolis blev gnistan som tände protester över hela världen. Oproportionellt många svarta har dött i covid-19 eller är arbetslösa och ekonomiskt utblottade. President Trump har visat att ingen är hemma i Vita huset – tvärtom är han beredd att hetsa till kravaller och sprida pandemin för att få fart på ekonomin i skräck för att förlora presidentvalet. Om en obeväpnad medborgare kan bli dödad av polis på öppen gata i fullt dagsljus medan människorna omkring ber för hans liv och filmar – vad finns det kvar att förlora?

Frustrationen har byggts upp som i en tryckkokare när många människor som annars skulle ha varit på jobb har följt med nyheterna och olika klassers och minoriteters ojämlikhet inför ett virus har blottats. De har nu gått ut på gatorna och USA brinner.

I solidaritet med de svarta och som en signal till USA har människor globalt ordnat sina egna demonstrationer, med skyltar på engelska för att amerikanerna ska läsa dem. Enligt en färsk undersökning är Finland det europeiska land där svarta har mött mest rasism i vardagen så vi har sannerligen orsak att demonstrera för egen del. Många av talarna på Senatstorget förra veckan berättade om rasism och polisvåld de upplevt i Helsingfors, vilket blandades med symboler som att böja knäet och ropa upp offren för amerikansk polisbrutalitet – Breonna Taylor var ett av namnen. Opal Tometi, en av de tre kvinnorna som grundade Black Lives Matter år 2013, sade om dessa globala protester att människor länge varit upprörda över det amerikanska polisvåldet, men att pandemin också har utgjort en paus under vilken människor har haft tid att fundera på rättvisa. Därför vill så många just nu visa solidaritet med de svarta som kämpar i USA mot en polisbrutalitet som vi, likt kriget i Vietnam en gång, får se i realtid på våra skärmar. Upploppen tvingar USA att syna sina brister: rasism, fattigdom, militarism och materialism. Och aldrig förut har det skett med sådan solidaritet mellan raserna.

Förstås blev det genast magsura kommentarer om hur onödigt det är att ungdomen engagerar sig för en puramerikansk företeelse när det finns annat viktigt i världen. Jag tvår mina händer: alla generationer har rätt att hitta de politiska teman som engagerar dem. Det var fint att se ljuset och allvaret i de unga demonstranternas ögon.

”Ich bin ein Berliner”, sa president Kennedy­ vid Berlinmuren på 1960-talet. ”Black lives matter”, säger nu ungdomar över hela världen idag.

Foto: Niklas Sandström/Förlaget

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.