Den här våren var jag med om något som jag inte kan minnas att jag upplevt förr, det vill säga en statsminister under en presskonferens medger att regeringen gjorde fel när den inte ingrep på flygplatserna och avskilde dem som i ett tidigt skede hämtade covidsmittan till Finland. Sanna Marin verkade inte ha problem med att säga att regeringen gjort fel. Det såg fullständigt självklart ut, och varför inte? Alla gör ju fel, alla missar saker, lyssnar på fel människor, beter sig enligt gamla mönster i en ny situation.
Vi fick sitta på första parkett framför tv:n och följa med hur regeringen jobbade, snabbt, öppet och i prestigelöst samarbete. Vilken njutning det var. Till och med riksdagen fungerade som en samling egobefriade ansvarstagare. Oppositionen hann inte vara efterklok eftersom allt gick så fort och situationen timme för timme var ny. Och målet var klart för alla. Vår hälsa och våra liv.
Egentligen är det helt otroligt att så många samarbeten överhuvudtaget fungerar, att riksdagen alls kan besluta någonting, att EU finns. Det är imponerande att så många familjer och parrelationer kämpar på. Hur många har inte längtat till jobbet för att få vila upp sig från sin familj, bort från allsköns bestyr och trotsåldersbråk?
Men det har minsann inte alltid varit lätt för mig att medge att jag har fel. Jag har varit en mycket envis och tjurig åsna som ofta varit säker på att just jag har rätt. Ju mer jag har vågat sluta kontrollera, desto roligare och mer kreativt har jobbet och livet blivit. Teatern, där jag tillbringat nästan hela mitt vuxna liv, är en enda lång radda samarbetsbeslut där alla ur sin synvinkel tänker långsiktigt på det gemensamma målet när publiken är där och föreställningen spelas. Det målet för oss samman och gör att vi tillsammans på några få månader lyckas leka oss fram till den helt nya värld som en föreställning är. Utan konstant feedback föds det inget alls.
Under hela processen sprutar alla ut sina idéer och förslag, och ger upp dem i samma takt. Trots att man vet att ens förslag är kortlivat lägger man ändå fram det, det kanske prövas, eller bara snabbt förkastas för att leken redan böljat åt ett nytt håll. En tvärsäker åsikt kan snabbt sorglöst överges och alla är lika glada ändå. Konsten är att inte börja bromsa. Bara spara sin idé till ett senare tillfället där den passar bättre.
Tvärsäkerheten och högljuddheten är inget problem inom teatern, tvärtom, man måste ju jobba för att sälja sin idé. Att jag sedan tutat ut mina förslag i andra sammanhang där det inte är lika självklart att de andra gör lika, har ofta lett till att man har sett mig som jobbig och framfusig. Medan jag sitter och väntar på ivriga motförslag från andra, tystnar det långsamt runt mig, och leken är över.
Det har tagit lång tid för mig att lära mig ha fel, om jag nu alls har lärt mig det. Jag önskar att jag hade fattat att vara prestigelösare både på jobbet och privat. Men det lilla jag lärt mig är guld.
