Varthän, polisen?

av Alexandra Granberg

Allt fler röster i USA kräver radikala åtgärder för att råda bot på problemen inom polisväsendet. Det mest radikala förslaget innebär att göra Förenta staterna till ett polislöst land.

Tio veckor har gått sedan George Floyd brutalt dödades i polisförvar. Under protesterna mot polisvåld som följt har hundratals nya fall av polisvåld uppdagats.

De fyra poliserna inblandade i Floyds död har blivit åtalade, men demonstranter har från början krävt förändringar i hela det amerikanska polisväsendet. Reformer har tillämpats förr. Nedbudgetering (eng. defunding) är heller ingen ny idé, men har tidigare inte tagits på fullt allvar. Idén är fortfarande impopulär på nationell nivå men enskilda städer har nu börjat skära i sina polisbudgetar.

Hur skiljer sig de olika kraven från varandra? Har tidigare reformer haft någon effekt, vad innebär egentligen nedbudgetering – och varför vill vissa avskaffa hela polisen?

1. Reform

Reformåtgärder fokuserar på att förbättra attityder och beteenden inom polisen, och kunde grovt delas in i tre kategorier: intellektuella, materiella och organisatoriska.

I den första kategorin ingår mer och bättre utbildning, som träning i nedeskalering, fredlig konfliktlösning eller mindfulness. Materiella åtgärder berör utrustning och teknologi, som kroppskameror och vapenstadgar. Organisatoriska åtgärder, igen, gäller juridiska inrättningar, till exempel åtalssystem och straff för poliser: ett problem nu är att poliser som begår brott sällan åtalas.

Tidigare reformer har presenterats som lyckade, men många exempel pekar på otillräcklig effekt.

Efter att en polis i Ferguson sköt ihjäl Michael Brown år 2014 infördes kroppskameror på bred skala. En undersökning tre år senare visade att den ökade bevakningen inte hade hindrat poliser från att använda obefogat våld. När poliser för drygt två månader sedan sköt ihjäl David -McAtee hade de bara stängt av sina kameror.

Strupgrepp och liknande metoder har begränsats på många ställen. I New York hade de varit förbjudna i tjugo år då en polis kvävde Eric Garner till döds. Fallet fick stor uppmärksamhet och drev på förändringar runtom i landet.

Tre månader efter Garners död svarade polisen i Arizona på ett samtal om ett pargräl. Balantine- Mbegbu- satt med sin fru och åt middag. Polisen vägrade gå efter att paret försäkrat dem om att inget gräl pågått. När Mbegbu ställde sig upp knuffade poliserna ner honom på golvet, slog honom i huvudet och sköt honom med elpistol. De höll honom liggande på mage med knän mot hans rygg och nacke. Mbegbu var en av över 70 personer som yttrade orden ”I can’t breathe” innan de dog i polisförvar, enligt en ny rapport av The New York Times

När Minneapolis, staden där Floyd dog under knät på Derek Chauvin, för fem år sedan genomförde polisreformer, var en av åtgärderna att skapa ett varningssystem för att upptäcka problemfall inom kåren. Chauvin, med 17 tidigare klagomål mot sig, hade tydligen undgått det här.

Reform ekar positiv förändring och bygger på ett basförtroende till polisväsendet. Förenklat säger förespråkare av reformer att de fel som begås är enstaka misstag som går att åtgärda. När felet är rättat kan polisen sedan återgå till sitt jobb: att skydda folket.

2. Nedbudgetering

Utbildning och utrustning kostar, och förutsätter en större budget. I motsats till reform vill förespråkare för nedbudgetering ta resurser från polisen, som namnet anger. De pengar som dras därifrån skulle riktas till andra offentliga inrättningar som ofta är underfinansierade, som mentalvård, bostadshjälp, skolor och rehabiliteringscenter för drogmissbrukare. Fokus läggs alltså på att förebygga brott.

Under de senaste fyrtio åren har kostnaderna för polisen i USA ökat trefaldigt. Poliskårer har oproportionerligt stora finanser som i vissa fall utgör en tredjedel och upp till hälften av en stads totala kostnader. Polisbudgeten kan till exempel överstiga hälsovårdens, och enskilda poliser tjänar ibland mer än alla andra löntagare.

Ett annat argument för nedbudgetering är att polisen har ett för stort ansvarsområde som inte motsvarar deras kunskap. Det här bekymrar också en del poliser som sagt att de helt enkelt har för mycket att hantera. En undersökning av The Washington Post visar att var fjärde person som under 2015 dödades av polis led av mental ohälsa.

I ett av de dokumenterade fallen hade Matthew Hoffman närmat sig några poliser med en luftpistol. De uppskrämda poliserna sköt tio skott mot honom. Hoffman hade skrivit ett meddelande på sin telefon: ”Ni gjorde inget fel. Ni tog livet av en man som var för feg för att göra det själv.”

Hoffman ville inte hoppa ner för en bro, eller skjuta sig själv. Han tog sin dödsönskan till polisen.

Nedbudgetering har magert stöd både bland federala politiker och folket. Enligt en enkät stöder 16 procent av amerikaner idén. Till och med Bernie Sanders har sagt att han hellre ser ”välutbildade, vältränade och välbetalda” poliser. Joe Biden- som lovat 300 miljoner dollar till polisprogram har också uttalat stöd för reformer.

Lokalt har tanken däremot fått fotfäste. Många städer har meddelat att de ska nedbudgetera. Minneapolis tog steget vidare när stadsfullmäktige röstade för att upplösa hela sin polisavdelning (eng. disband) och ersätta den med något annat. Exakt vad, när eller hur det kommer se ut är ännu oklart.

Trots att det Minneapolis ämnar göra kan verka radikalt – och kanske just därför – är det värt att påpeka att det gjorts förr. Camden i New Jersey upplöste polisen år 2012 för att skapa en ny, effektivare kår. I den nya kåren nästan fördubblades antalet poliser jämfört med den gamla. Brotten minskade och staden blev en framgångssaga. Men kritiska röster hävdar att Camdens strategi gömmer undan våldsbrott i statistiken genom omklassificering och korruption, och att satsningen snarast är ett led i ett försök till gentrifiering av staden genom att knuffa ut svarta och latinamerikanska låginkomsttagare.

3. Avskaffande

Sedan medborgarrättsrörelsen fick luft under vingarna har aktivister och akademiker, många av dem svarta kvinnor, talat för avskaffande (eng. abolition) av polisen, och i förlängningen, av hela rättssystemet. Rörelsen är noga med att särskilja sig från de övriga, men bygger på samma principer som nedbudgetering. Den största skillnaden är att det inte anses tillräckligt att förminska poliskårer – de ska inte finnas alls.

Med ännu starkare betoning på förebyggande och folkets välbefinnande är målet med avskaffning att bygga en ny samhällsmodell där det inte finns behov för polisbevakning. Nedbudgetering är del av det här, tillsammans med decentralisering av tjänster och avkriminalisering av de sociala problem som nu behandlas som brottsliga: sexarbete, drogmissbruk, hemlöshet eller mentala problem.

Om politiker tycker att nedbudgetering är radikalt, har avskaffning avvisats som en utopi. Men förespråkare menar att det nuvarande rättssystemet varken grundar sig på rättvisa eller effektivitet. Mariame Kaba som är en av frontfigurerna drar paralleller till 1700-talets slavpatruller och säger att sådana ursprung präglar polisen idag: ”Överallt har de undertryckt marginaliserade folkgrupper för att bevara status quo.”

I motsats till reformförespråkare menare Kaba och andra att polisen inte är trasig och därmed inte heller går att reparera. Tvärtom säger de att det här systemet, precis som slaveriet för tvåhundra år sedan, fungerar som det ska, att polisen gör precis det som den har skapats för att göra, och att just det är problemet.

Nu då?

På federal nivå var demokraterna först med att framföra ett reformförslag. Ansvarsskyldighet, transparens, träning, och lynchning är de fyra huvudsakfrågorna. De föreslår bland annat att det ska upprättas ett landsomfattande register  på poliser som missköter sig, att poliser ska utbildas om diskriminering och rasprofilering, att kroppskameror ska göras obligatoriska och strupgrepp ska förbjudas. Historiskt sett är det ett ambitiöst förslag. Men fast det skulle bli lag (vilket inte är troligt) har den federala staten knappt mandat över delstaterna i polisfrågan, och kan påverka regionala poliskårer endast genom att undanhålla pengar.

Just nu lutar det åt att en del lokala åtgärder införs för nedbudgetering. Vad beslutsfattare i resten av landet kommer att göra beror dels på hur länge folk orkar demonstrera och hur tydligt de lyckas formulera sina krav. I bästa fall blir resultatet en balansgång mellan det som är nödvändigt och det som är politiskt möjligt.

Hur USA än väljer att ta itu med polisen tycks det bli allt svårare att inte agera alls.

Foto: Laurie Shaull

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.