När en potatispestepidemi förstörde skörden av irländarnas stapelföda 1845–1852, satte den nya marknadstroende regeringen snabbt stopp för mathjälpen från England. Det irländska jordbruket var i behov av en strukturomvandling och mathjälp gjorde inget för att åtgärda grundproblemet, hette det. Lät man marknadskrafterna ha sin gilla gång skulle dessutom bönderna flytta till städer och fungera som billig arbetskraft för industrin. Win-win!
Men ingen industriell uppsving följde. I stället svalt en miljon irländare ihjäl och en miljon emigrerade. Irland förlorade nästan en fjärdedel av sin befolkning.
Mycket har blivit bättre sedan dess, men inte på grund av frisläppta marknadsmekanismer utan för att staten gått stick i stäv med dem. Trots att historien bjuder rikligt med exempel på hur fria marknader gör livet surt, har världens politiska ledare sedan några årtionden återgått till marknadstro så till den grad, att till och med så kallade socialdemokrater tycker det är okej att offentlig service konkurrensutsätts och viktig infrastruktur överlåts i privat ägo. Hur är det möjligt?
En förutsättning för att demokratin ska fungera är att folket vet vilka följder olika former av politik har. En majoritet skulle aldrig rösta för en ekonomisk politik som de vet att gör livet sämre för nittio procent av folket, medan den rikaste tiondelen får det bättre. Därför har de rikas företrädare sett till att ändra på den bild av verkligheten vi får: Journalister, ekonomer och politiker som vi lyssnar på och kallar experter får sina kunskaper från universitet och högskolor där man sedan några årtionden lär ut endast den neoklassiska modellen av ekonomin – den, som tar för givet att marknadsmekanismen är saliggörande. Den förklarar inte hur ekonomin i verkligheten fungerar alls lika bra som andra teorier som tidigare hörde till läroplanen, men so what? Huvudsaken är att hur man än manipulerar sina ekvationer, är resultatet alltid att marknad är bra, allt annat blä.
De flesta stater har gamla institutioner som gör att allt fungerar hjälpligt trots att de ekonomiska beslutsfattarna inte har ett hum om vad de gör. Man lägger upp kulisser och spelar politisk teater för att hindra folkets och politikernas insyn i hur statens ekonomi fungerar. Eurozonen däremot har byggts som om de neoklassiska sagorna vore sanna, vilket är analogt med att planera hälsovården baserat på tron att homeopati fungerar och sjukdom beror på demoner.
Därför är det intressant att följa med hur coronaepidemin fått kulisserna att rämna. Eurokraterna kör samma teater som alltid, medan deras aktioner bryter mot eurozonens regler. Tyvärr innebär spelet för gallerierna att man låtsas att de euron som nu skapas av ECB för att få fart på ekonomin är en skuld som måste återbetalas. Cyniska politiker skrämmer folket med att det är ”våra skattepengar” som går åt. Det är en lögn. Det är nya pengar som ingen någonsin kommer att betala tillbaka. Skuldpratet bara spänner de redan ansträngda relationerna i onödan.
