I en bok om det amerikanska slaveriet stöter jag på ett citat av plantageägaren och senatorn James Henry Hammond. Han var en av dem som innan slaveriet avskaffades mångordigt försökte legitimera dess existens. Han skrev att det i varje samhälle måste finnas en klass som utför enkelt arbete och slitsamt kneg. Hammond hävdade att denna klass endast behöver måttfullt intellekt och kunnande. Det som snarare behövs är ”vigor, docility and fidelity”.
Att jag stannar upp inför detta citat har att göra med att jag under en längre tid har grubblat över hur vi i vårt eget samhälle betraktar frihet, jämlikhet och välfärd som något givet, värden som samhället står för, punkt slut, inga protester. Som något vi har kämpat oss till och uppnått (men när det uppnåtts suddas kampen lätt ut). Ingen skulle idag skriva under Hammonds avskyvärda uttalande: i Finland finns inget slaveri som är satt i system, var och en får i princip välja vad hen jobbar med. Det finns få som öppet skulle gå ut och säga att det i ett gott samhälle finns en viss klass som sköter slitet, medan en annan del av befolkningen står för innovationer och framsteg.
Ett av skälen till att jag gått och grubblat på detta är den artikel som Helsingin sanomat publicerade (5.7.2020) där det uppdagades att det finns städare i Helsingforsregionen som arbetat för företag som anlitats av kommuner, men där förhållandena varit vedervärdiga. Artikeln avslöjade hur (bland annat irakiska) anställda ibland inte fått lön för allt arbete de gjort, i vissa fall tvingats övernatta på arbetsplatsen, inte haft rätt till lunchpauser och jobbat mycket långa dagar. Texten rönte en hel del uppmärksamhet. Kan detta pågå i vårt eget land? Liknande avslöjanden om usla arbetsförhållanden har förekommit tidigare, bland annat i bygg- och restaurangbranschen. Det upprörda ”kan detta faktiskt pågå i vårt eget land?” stannar i värsta fall vid yrvaken upprördhet som hastigt slumrar till igen i konsensusen om att vi trots allt lever i ett land där det finns färdiga strukturer för att ta hand om de mest utsatta. Grundtanken är att utvecklingen i Finland gått åt rätt håll, och att vi vaksamt följer med läget och sätter in de åtgärder som behövs. En nationell självbild som går ut på att alla i princip har möjlighet att förverkliga sina liv som de vill – på grund av välfärdsstaten och en arbetsmarknad som bygger på kunnande och rättvisa principer.
Att envist klamra sig fast vid bilden av Finland som välfärdsstat bemöts i den aktuella rapporten Eriarvoisuuden tila Suomessa 2020 (Ojämlikheten i Finland 2020) som gjorts på uppdrag av Kalevi Sorsa-stiftelsen. Rapporten visar att inkomsterna (och förmögenheten) hos de allra rikaste i Finland dragit ifrån under en period från 1990-talet till nu, medan inkomsterna för den fattigaste tiondelen vuxit mycket blygsamt. Samtidigt har nedskärningar gjorts i utkomststöden. Rapporten jämför denna utveckling med tidsperioden mellan 1966 och 1990: välfärdsstaten hade byggts upp och inkomsterna bland låginkomsttagarna växte stadigt. Finland har, skriver Marja Riihelä och Matti Tuomola, blivit en internationell konkurrensstat.
I rapporten konstateras att det sedan 1990-talet funnits ett utbrett motstånd mot att erkänna inkomstklyftor. Artiklarna bryter upp detta motstånd. I förordet påminner Maija Mattila dock om att det inte bara finns en ovilja att erkänna klyftor, det finns också en ideologisk strid som gäller regelrätta berättiganden av inkomst- och förmögenhetsskillnader. Klyftor försvaras bland annat utifrån att flit och ansträngning ska få löna sig. Perspektivet är individualistiskt: om jag lyckas samla på mig förmögenhet, visar det hur företagsam jag har varit, och detta ska inte straffas. Det finns också röster som helt på allvar menar att klyftor har en sporrande effekt. Från detta högerhåll, som försvarar inkomstklyftor och måttfull progressivitet i beskattningen, hänvisar man också till välfärdsstaten: utan flitiga och driftiga människor vars företagsamhet inte naggas i kanterna finns det ingen välfärdsstat.
När välfärdsstaten på detta sätt blir ett slagträ som används för att förneka vad som på riktigt sker i landet återstår bara en grundmurad övertygelse om att vi alla gör vår andel för att upprätthålla välfärdsstaten, låg- som höginkomsttagare, och när vi njuter av dess frukter bör vi vara klädsamt tacksamma för att vi bor i lottovinstlandet Finland. Föreställningen om att vi har det rätt så bra i Finland är med andra ord seglivad och tar sig många skepnader och kan ironiskt nog användas just för att förhindra att idén om välfärdsstaten faktiskt förverkligas på riktigt.
I förordet till rapporten jag nämnde skriver Mattila att ojämlikhet alltför ofta ses som ett problem för olika typer av samhällstekniker att lösa, en angelägenhet för specialiserade arbetsgrupper. Då ses, skriver hon, ojämlikheten som opolitisk. Den här tendensen syns också bland oss vänstersinnade. Även om det har blivit en kliché att välfärdsstaten förstörts av den nyliberala politiken tror jag att det sitter i ryggraden hos många av oss att på olika sätt ändå tänka att Finland är en välfärdsstat och att problemen knappast kan vara så stora.
Och visst, i jämförelse med många länder är livet för många i landet relativt bekvämt, men den jämförelsen kan få destruktiva drag. Att föreställningen om Finland som välfärdsstat används på ett defensivt sätt påmindes jag också om när jag intervjuade forskaren Milka Njoroge (Ny Tid 8/20). Hon påpekade att den omhuldade idén om att vi lever i en välfärdsstat gör det svårare att erkänna strukturell rasism, bland annat i form av en ojämlik arbetsmarknad. Enligt Njoroge vilar välfärdsstaten på en skev och också rasifierad arbetsdelning, men detta inte är lätt att förena med bilden av ett samhälle som är inkluderande och erbjuder möjligheter för alla. Därför blir det lockande att avvisa alla sprickor och klyftor med ett slags blind tro på att Finland är jämlikt.
Är det inte huvudlöst att börja blanda in slavägare för att belysa klyftorna i ett välmående nordiskt land? Äppel och päron? Det jag är ute efter här är att den här defensiva självbilden gör att nuläget alltid på något vis kommer att se ganska bra ut. Visst finns det skråmor, men inget drastiskt behöver göras och inget grundläggande rannsakande behövs. Få skulle gå med på bilden av att det behövs en flink, lydig och trofast underklass som sköter samhällets slit. Men den grundmurade bilden av Finland som välfärdsstat riskerar att få oss att vända blicken från de djupa missförhållanden som trots allt finns i vårt land.
