Foucaults mardröm

av Jessika Holmlund

Sedan 1980-talet har socialvetare av olika slag talat friskt om makt, språk och diskurser, något som med tiden sipprat ner i vår vardag där vi är väl bekanta med begrepp som identitet, representation, marginalisering och privilegium.

Inte minst Michel Foucault kan anses ligga bakom den maktkritiska teorins popularitet. Språket som maktmedel i synnerhet i förhållande till minoritetspolitik och liknande idéer hittas idag i läroplanen för grundskola och gymnasium. De har blivit vardagskunskap. Det ironiska är att Foucault skulle vrida sig i sin grav om han visste var vi hamnat. Paradoxalt nog så är det hans dystopi vi förverkligat.

Till samma tankekluster hör idén om att språk är handling. Och i politiska diskussioner menar man ofta att språket åstadkommer våld, på samma vis som till exempel fysiskt gatuvåld. (Förvisso är det Derrida­ som vi hämtat mest språkteori från, men i dagsläget klumpas den ständigt ihop med Foucaults maktbegrepp.) Hur språket vinklar, och ställer en viss grupp i relation till andra förutsätts ha direkta följder för hur sociala fenomen förstås. Våra filosofer lärde oss att motsatsförhållanden är avgörande för vår förståelse av verkligheten. Ord som ”kvinna” och ”man” får sin innebörd av att stå med ryggen mot varandra, samma gäller ”kultur” och ­”natur”. Detta hänger samman med de sätt vi ofta talar om representation. Hur det svarta ställs mot det vita, exempelvis, eller hur kvinnor representeras som objekt, mannen som subjekt, i reklamer, filmer, litteratur och så vidare. Fokus på språk och representation har lett oss till att söka efter lösningen på sociala spänningar hos just bättre, positiva eller utmanande representationer i tron att man på det viset kan ompositionera identitetskategorier.

Det är just här som Foucaults mardröm börjar. För någonstans i denna översättningsmekanik, där den perversa ska bli en sexuell minoritet, där den gängkriminelle ska förstås som marginaliserad, där rasifierade grupper ska förstås som utsatta för en postkolonial livsform, finns en uppfordran till att, för att delta i samhället, delta i detta gemensamma språk kring exempelvis minoritetsskap och psykiska diagnoser. Ett språk som ska lyfta oss alla till samma nivå, där det som gör en till minoritet i bästa fall ska krympa ihop till en harmlös accessoar, kanske till något trevligt, till och med. Det är här den populariserade intersektionalitetsdrömmen kortsluts. För sällan yttras möjligheten att det kan finnas de som inte vill vara med. Vårt liberala samhällsprojekt utgår från att det inte är en möjlighet. Problemet är språket som sätter snubbelsnören för en del, tar vi bara bort dem så… Men nej, vad händer om det finns de som inte vill komma till festen?

Det här är viktigt med tanke på hur vi börjat visa medmänsklighet genom att rumstera om i våra språkliga vanor i hopp om att förskjuta språket bara lite grann, tillräckligt för att nån ska rymmas in där. Men allt sker på just det språkets villkor, på det språk vi byggt upp kring humanism, det liberala subjektet, samhällsmänniskan. Ett språk som dessutom är importerat från USA, och som är rätt dåligt på att förstå sociala relationer här i norden.

Att vi tänker att det finns ett språk som ska kunna fungera som ett paraply för alla typer av människor, utan hänsyn till de sociala relationernas enorma variation, är problemet. You can stand under my umbrella eeh eeh eeh som Rihanna sjöng – lätt hänt så står du där med språkkamrater som är precis som du, det är dom som kryper in under paraplyet.

Under mina studieår gick jag på seminarier ordnade av en feministisk sammanslutning. Ett intersektionellt rum, var vad man önskade sig. Och det intressanta var att oavsett om viljan var god så stod man ändå där och önskade att fler women of color skulle delta. Man grunnade över hur man skulle locka dit dem. Jag har i efterhand frågat mig om man är beredd på dem, minoriteterna alltså – är vi beredda på att de tar plats, är vi beredda på att de kan omdefiniera det sociala rummet? Är vi beredda på att ”de” kanske inte alls uppfyller våra förväntningar? I samma sammanhang uppstod en gång ett slagsmål. En mörkhyad transkvinna hävdade att hon felkönats, men bemötandet var kargt, hon uppfattades som besvärlig och fördes ut av en ordningsvakt. Oavsett vad som hände, berättelsen vreds fram och tillbaka, så landade allt till hennes nackdel, det var vakten som från början stått för felkönandet som fick rätt.

Jag tänker – hur ofta är vi beredda på att låta våra sociala rum förändras? Och är vi från början beredda på att se våra sammanhang för vad de är?

Det är ingen bra idé att ta våra bokcirklar och seminarier och ställa dem mot en linjär privilegieskala, konstatera att här är för många som kan etiketteras vita och heterosexuella – nej, vi kan förstå vårt sammanhang som sin egen situation, i sin enskildhet, med sin egna dynamik. Jag tror det ofta är den arroganta ambitionen – att vi så lätt ser oss som de som kan förse grupper med ”inkludering”, att vi tar på oss den rollen – som skrämmer bort just ”dem” vi ämnar bjuda in.

Vi dansar runt det vita och heterosexuella, kring privilegiefilosofins ok, vi ställer det i mitten medan våra inkluderande ambitioner okritiskt fokuserar på att hyvla tröskeln in till samhällselitens rum. Det här är Foucaults mardröm. Det språk och det samhällsdeltagande som strömlinjeformar oss, som tvingar oss att mötas i det knastrigt torra identitetspolitiska språket. Ett språk som ofta lånar ton från medikaliseringens kategorifixering. Det styr oss kanske bort från sociala konflikter i vissa fall, men det är ingen garant för att vi ska förstå varandra. Tvärtom så främmandegör det oss för varandra när det gör oss än mer fixerade vid att kategorisera.

Det språk vi utvecklar skapar hierarkier – rätt språk likställs med rätt förståelse, rätt politik och rätt moral. Språkpolitiken skapar kriterier för samhällsdeltagandet. Det är en sil, ett biopolitiskt maktmedel, med Foucaults ord. Han skulle tappat håret om han hade haft nåt.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.