Hur kampen gjorde Sverige jämlikare

av Axel Vikström

De senaste åren har det utkommit en rad böcker som problematiserat den seglivade uppfattningen om att Sverige alltjämt skulle vara jämlikhetens starkaste bastion. Sociologen Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra och journalisten Erik Sandbergs Jakten på den försvunna skatten är två exempel på läsvärda skildringar av hur det svenska jämlikhetsprojektet gått vilse i nyliberalismens dimma. Emedan dessa böcker främst slår hål på myter om det samtida Sverige erbjuder ekonomihistorikern Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? ett välkommet historiskt perspektiv som uppmanar läsaren att även revidera sin bild av Sveriges förflutna.

Huvudtesen i Bengtssons bok, som i huvudsak sträcker sig från mitten av 1700-talet fram till efterkrigstidens socialdemokrati, är att det inte var ett kulturellt särdrag – utan politisk kamp – som gjorde att Sverige under 1900-talet blev världens kanske jämlikaste land. Måltavlan för kritiken är den (fortfarande gängse) svenska historieskrivningen som hävdat att det var en tradition av fria, självägande bönder med relativt stor politiskt inflytande som banade väg för en fredlig utveckling mot jämlikhet. Under bokens två första kapitel utmanar Bengtsson denna uppfattning genom att redogöra för hur Sverige fram till första världskriget rent ekonomiskt inte var mer jämlikt än många andra länder i Nordamerika och Europa – och hur landet gällande politisk jämlikhet närmast var sämst i klassen.

Som följd av de höga kraven som ställdes på inkomst och tillgångar förblev den svenska rösträtten oerhört begränsad under hela 1800-talet. Dessutom gjorde det plutokratiska röstsystemet, där antalet röster tilldelades på basen av hur mycket man tjänade eller ägde, att det i flertalet kommuner fanns en person eller ett företag (som också hade rösträtt) som ensam innehade majoriteten av rösterna. Det svenska politiska systemet var, kort och gott, exkluderande. Eliten hade skapat det för att befästa sin ekonomiska och politiska makt gentemot en allmänhet som man uppfattade som omyndig och inkompetent.

Hur kom det sig då att Sverige under bara några decennier lyckades vända på skutan? Enligt Bengtsson måste ”den svenska motreaktionen” förstås som resultatet av en politisk kamp som göddes av den gamla regimens exceptionellt exkluderande politik. Även om denna kamp i huvudsak kom att föras av fackföreningsrörelsen och socialdemokratin så möjliggjordes dessa rörelsers framgång i hög grad av andra folkrörelser – inte minst frikyrkorna och nykterhetsrörelsen – som utöver att bistå med möteslokaler indirekt tjänade som ”medborgarskolor” där arbetarklassen både lärde sig organisering och odlade ett politiskt självförtroende. En annan viktig pusselbit var den kompetenta och byråkratiska statsapparat som de styrande konservativa eliterna byggt upp för att tjäna sina egna syften. När socialdemokratiska och socialliberala krafter börjat inta maktpositioner kunde denna apparat – som eliterna etablerat i sin missvisande trygghet om att folket var för ointelligent för att organisera sig – paradoxalt nog användas för att på kort tid genomföra reformer som ökade jämlikheten.

Bengtssons välskrivna bok, där jämlikhet förstås som en politisk konstruktion istället för ett kulturellt fenomen, utgör ett viktigt tillskott till den samtida jämlikhetslitteraturen. Även om författaren inte ägnar många sidor åt dagens klassamhälle så lämnar boken mig med flera reflektioner kring varför dagens vänster har så svårt att uppbåda ett brett stöd för sin jämlikhetspolitik. I jämförelse med de institutionaliserade ojämlikheterna som den svenska arbetarrörelsen vände sig mot så framstår de strukturella mekanismerna bakom dagens ojämlikheter som mer diffusa och svårkommunicerade. Istället för en formell plutokrati ser vi idag snarare en informell plutokrati där de ekonomiska eliterna övergått till att mer indirekt utöva sin politiska makt genom donationer, lobbyism och mer diskreta påtryckningar. Att lyckas mobilisera folkrörelser till politisk kamp mot denna indirekt institutionaliserade ojämlikhet framstår som den samtida vänsterns kanske viktigaste uppdrag.

Erik Bengtsson:
Världens jämlikaste land?
Arkiv förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.