Kring nyår brukar medierna publicera krönikor, där det gångna årets politik-, sport- och kulturhändelser gås igenom. Covid-pandemin har givetvis präglat 2020 och skjutit det mesta andra i skymundan. Det gäller inte minst klimatkrisen. Klimatåret 2020 har inte bevärdigats med någon krönika åtminstone i de medier jag följer. Därför får jag lov att försöka sammanställa en egen.
Fjolåret var enligt NASA-GISS en aning varmare än 2016, men marginalen är så liten att tävlingen om det varmaste året sedan mätningarna började 1880 i praktiken slutade oavgjort. I andra mätningar, från exempelvis NOOA och brittiska Met Office, hamnar 2020 på en tydligare andraplats efter 2016. Då bör man emellertid minnas att 2016 präglades av en ovanligt stark El Niño, ett havsfenomen i Stilla havet som uppstår till följd av naturliga förändringar i den atmosfäriska cirkulationen och för varmt havsvatten mot Sydamerika; El Niño brukar leda till höjda globala temperaturer. Motsatsen kallas La Niña och för det varma vattnet österut mot Asien och Australien och ger en viss nedkylning. Under en stor del av 2020 låg El Niño Southern Oscillation, som den här cirkulationen kallas, i neutralläge fram till senhösten då La Niña-förhållanden uppstod. Utan La Niña hade 2020 förmodligen varit det klart varmaste året.
I genomsnitt har jorden värmts upp med en dryg grad sedan förindustriell tid. Uppvärmningen är dock inte jämnt fördelad. Ser man bara till temperaturen över land är 2020 med marginal det varmaste året, enligt Berkely Earth, en oberoende vetenskapsstiftelse som upprätthåller egen temperaturstatistisk. Uppvärmningen är också starkare ju längre norrut man kommer. Åtskilliga värmerekord slogs i Arktis och speciellt i norra Sibirien under 2020, och det med råge: på vissa håll mättes temperaturer som låg tiotals grader över det som tidigare brukade räknas som normalt. Även i Finland noterades flera värmerekord under året; enligt Berkely Earth låg medeltemperaturen i Finland 3,2 ̊ C över referensperioden 1950–1981. Motsvarande siffra för Sverige var +2,8 ̊ C.
Jorden blir inte bara varmare – temperaturökningen accelererar också. Fjolåret markerade slutet på det varmaste decenniet hittills. Under 2020 gav sig följderna av uppvärmningen tillkänna kanske tydligare än någonsin. Vi minns de våldsamma skogs- och markbränderna som rasade i Australien, Kalifornien, Brasilien och inte minst i Sibirien, där det brann från tidig vår till sen höst. Orkansäsongen i Atlanten satte nytt rekord med 25 namngivna stormar, våldsamma regn och översvämningar drabbade flera regioner runt om i världen medan man på andra håll genomled svår torka.
Nu frågar någon säkert om extremväder verkligen kan länkas till klimatförändringarna. Svaret är ja. Dr Friedrike Otto vid Oxfords universitet har tillsammans med sina kolleger utvecklat tekniker för att i närtid koppla samman väderhändelser med stigande temperatur; den som är intresserad av att veta mer om hur forskarna arbetar rekommenderas läsa den utmärkta boken Angry Weather som kom ut 2019. Alla väderhändelser drivs inte av klimatuppvärmningen – men forskningen visar att allt fler stormar, bränder och översvämningar gör det, och att bara en grads temperaturhöjning har stor inverkan.
Nedstängningarna på grund av coronapandemin ledde inte oväntat till minskade utsläpp av koldioxid. Globalt var minskningen sju procent. I EU var den 11 procent och i USA 12 procent men i Kina bara 1,7 procent. De här minskningarna blev ändå bara ett hack i utsläppskurvan, under andra halvåret 2020 började den stiga på nytt.
Coronapandemin kunde ha blivit startpunkten för en grön omställning. Om det är något pandemin visat så är det att regeringarna är beredda att ta till drastiska åtgärder när krisen upplevs som tillräckligt akut. Pandemin har på så sätt fungerat som en generalrepetition för klimatkrisen, samtidigt som Covid-19 också skymmer den. Fortfarande talas det om en återgång till det ”normala” när vi lyckats kämpa ner coronaviruset med hjälp av vaccin och mer eller mindre hårda nedstängningar och andra drastiska åtgärder för att stoppa smittspridningen.
Men det är självbedrägeri att inbilla sig att världen kommer att återgå till vad den var innan pandemin bröt ut. Coronaviruset kommer att lämna djupa spår i vår civilisation. Och klimatkrisen måste hanteras: att låtsas som ingenting är inte ett alternativ. Det vet nog de flesta politikerna, utom de längst ut till höger, som i likhet med våra Sannfinländare tagit klimatförnekelsen på entreprenad.
Det verkliga problemet är dock inte högerpopulistiska klimatförnekare utan flertalet politiker som erkänner behovet av omställning, men när det kommer till kritan skyggar för de åtgärder som krävs: framför allt ett skrotande av idén om evig tillväxt, som ju är drivmotorn för dagens ekonomiska tänkande, också från vänster. Ska vi lyckas hejda en skenande ökning av jordens medeltemperatur krävs åtgärder som kommer att få de nedstängningar och restriktioner vi nu upplever att likna milda störningar.
Det var inte så att ingenting skedde under 2020 när det gäller klimatet. Tvärtom – det gånga året kan mycket väl ses som en vändpunkt som David Wallace-Wells skriver i en lång artikel i New York Magazine som publicerades i januari. Joe Bidens seger i det amerikanska presidentvalet är definitivt ett steg i rätt riktning: en av hans första ämbetsåtgärder var som bekant att skriva under presidentordern som för USA tillbaka till Parisavtalet. I september meddelade Kina att landets utsläpp av växthusgaser ska börja vända ner 2030 och nå netto noll trettio år senare, vilket vore oerhört viktigt för att klara klimatmålen med tanke på att Kina svarar för 28 procent av de globala utsläppen. Även Sydkorea, Japan, Kanada och Sydafrika har deklarerat att de siktar på netto noll-utsläpp till mitten av seklet. Om de här löftena infrias – och det är ett stort om – kan det leda till att mänskligheten kanske klarar av att hålla den globala temperaturhöjningen kring 2 ̊ C.
2020 blev också året när världens användning av kol som bränsle för första gången sedan industrialismens genombrott minskade totalt sett. Kolindustrins kollaps har varit överraskande snabb. Asien sågs som kolets sista hopp, men även där har flera länder omprövat eller pausat planerna på att bygga nya kolkraftverk – det gäller till exempel Japan, Vietnam och Bangladesh. För närvarande är det bara Kina som bygger ut kolkraften – samtidigt som landet i fjol installerade 133 gigawatt (GW) förnyelsebar elproduktion, vilket slår alla tidigare rekord. Mer än hälften, 72 GW var vindkraft och 48 GW sol, den största ökningen sedan 2017.
Fjolåret tycks också ha sett ett genombrott för elbilen. Under 2020 ökade försäljningen av elbilar med 43 procent globalt, medan fossilbilarna backade med en femtedel. De stora biltillverkarna har bråttom att få fram nya laddbara modeller, eftersom man är medveten om att de företag som halkar efter ofelbart kommer att slås ut.
Det här är bara några exempel på den pågående energi- och teknikrevolutionen. Utvecklingen inte minst av förnybar elproduktion går snabbt nu – men går det snabbt nog? Trots de tillfälligt minskade utsläppen fortsatte koldioxidhalten i atmosfären att öka under 2020: i december låg den månatliga genomsnittsnivån på drygt 414 ppm (miljondelar) mot 411 ppm 2019. Om inte drastiska utsläppsminskningar påbörjas nu kommer koldioxidhalten i atmosfären att överskrida 427 ppm kring år 2025. Den nivån nåddes förmodligen när värmeperioden under Pliocen kulminerade för drygt tre miljoner år sedan. Då var jorden 3 – 4 ̊ C varmare än i dag och havsytan 20 meter högre än nu. Det är knappast en sådan värld vi vill ge i arv till våra barn och barnbarn.
Vi har inte tid att vänta. Omställningen måste börja nu. Antagligen har vi missat chansen att klara Parisavtalets mål om att hålla temperaturökningen kring 1,5 ̊ C och får lov att sikta in oss på att klara 2 ̊ C. En två grader varmare värld blir antagligen inte särskilt trevlig. Men i en värld där den globala medeltemperaturen är 3 – 4 ̊ C högre än nu, skulle civilisationen som vi känner den ha mycket svårt att överleva.
Vill vi inte hamna där är det fruktansvärt bråttom att göra slut med fossilbränslena. Vi har kanske några decennier på oss att göra oss kvitt vårt beroende av kol, olja och fossilgas. I bästa fall är det en insikt som på allvar började bryta fram under pandemiåret 2020. Det är fortfarande inte kört, men då måste vi handla nu, inte någon gång i framtiden.
