Ojämlikheten växer i världen – och Finland

av Christin Sandberg

Pandemin har ökat klyftorna i världen. De rika miljardärerna och företagen blir ännu rikare och utsatta länder halkar efter. Även i Finland ser covid-19 ut att orsaka växande inkomstklyftor.

Det är den största skillnaden sedan vi började mäta ojämlikhet, säger Gabriela Bucher, direktör för Oxfam-International, i ett uttalande.

I januari släppte Oxfam en ny ojämlikhetsrapport, The Inequality Virus, som visar att det kan ta över ett decennium innan världen är tillbaka på samma fattigdomsnivåer som före pandemin.

Det innebär att de globala målens ledord, ”Leave No One Behind”, är längre från att bli verklighet än på mycket länge.  Bland de sjutton målen är nummer 10 ”minskad ojämlikhet”.

Grunden för ett hållbart samhälle är att resurserna, liksom det ekonomiska, sociala och politiska inflytandet, fördelas rättvist.

Men faktum är att ojämlikheten ökar globalt.

Det finns stora skillnader mellan de som har och de som inte har och dessa skillnader ökar. Det handlar om skillnader i tillgång till inkomst, mat, mark, hälsa och utbildning, särskilt på landsbygden, där de flesta fattiga bor.

– Det är fortfarande så att Afrika söder om Sahara släpar efter. Det gör man även i Sydasien och i arabländer och förstås i Latinamerika och Karibien som också präglas av stora mått av ojämlikhet, sa Ulrika Modéer, vice generalsekreterare på FN:s utvecklingsprogram UNDP, till Sverige Radio för ett år sedan.

UNDP:s senaste rapport visar att ojämlikheten ökat kraftigt i spåren av coronapandemin. Sedan 1990–talet har FN-organet mätt den globala utvecklingen och konstaterat förbättringar. Men 2020 vände pandemin utvecklingen.

Unga är illa ute

I Finland har inkomstskillnaderna i stort sett varit desamma sedan slutet av 1990-talet. Nu finns det tecken på att att också det håller på att förändras.

– Mängden uppsägningar och permitteringar har varit stor och trots att det ännu inte finns heltäckande data för år 2020 verkar inkomstklyftorna växa på grund av covid-19 även i Finland, säger Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet, till Svenska Yle.

I USA är covid-19-lågkonjunkturen den mest ojämlika i landets moderna historia.

Bland dem som förlorat arbetet under pandemin är lågavlönade arbetare från någon av landets minoriteter överrepresenterade. Det rapporterar Washington Post den 30 september 2020, sju månader in i pandemin. Värst drabbade är svarta kvinnor, svarta män och kvinnor med barn i skolåldern, som är de grupper som det tar längst tid för att hitta ett nytt arbete.

Unga är överrepresenterade bland dem som förlorat arbetet och inte hittat ett nytt. De unga har även varit förlorare under pandemin med stängda skolor och de har varit utlämnade åt distansundervisning på egen hand och haft bristande möjlighet till stimulans i övrigt.

Även globalt hör de unga till dem som är bland de första att hamna i och blir kvar i fattigdom när kriser drabbar samhällen och ojämlikheten ökar.

Situationen kan ses som ett bakslag för den positiva utvecklingen och de framgångar som uppnåtts sedan 1990 då hälsovård och utbildning blev tillgängliga för fler människor och många globalt lyftes ur hunger och fattigdom.

Motlut redan före pandemin

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO har de som lever i fattigdom och är särskilt utsatta, framför allt kvinnor, fortsättningsvis väldigt begränsad tillgång till mark, naturresurser, kredit och service. Att säkra rättigheter och tillgång till boskap, fiske och skog är därför fundamentalt för att åtgärda ojämlikheten i världen.

Enligt Anne Jerneck, docent i hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitet, är det viktigt att analysera vem som har makt att besluta i frågor som rör exempelvis bevarande kontra utnyttjande av naturresurser. Globala bevarandeintressen, det vill säga i motsats till aggressiv exploatering, är särskilt starka om de är historiskt betingade eller knutna till nationalparker och naturvårdsområden eller världsarvsområdet, exempelvis de som är skyddade av UNESCO. Utan skydd är det vanligt att intresset att bevara krockar med nationella mål eller lokala försörjningsbehov, vilket gör att skog, träd, djur och andra resurser säljs ut och gynnar privata intressen på bekostnad av lokalbefolkningens tillgång till vatten och mark.

I januari 2020, det vill säga redan innan coronapandemin tog världen i sitt grepp, publicerade FN en rapport, World Social Report, som visade att inkomstskillnaderna ökade i de flesta industriländer och i en del medelinkomstländer, inklusive Kina som har världens snabbast växande ekonomi.

Skillnader i den genomsnittliga inkomsten blir mindre mellan länder, främst på grund av den snabba ekonomiska tillväxten i Kina och andra asiatiska länder. Men det råder fortfarande enorma skillnader mellan de rikaste och fattigaste länderna.

Denna utveckling innebär lägre ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur bidrar till allt större skillnader i tillgång till hälsovård och utbildning, och fler människor riskerar fastna i fattigdom.

Vinnarna är den rikaste procenten av världens befolkning som får en allt större del av vinsten, medan gruppen i botten växer. Det är framför allt de mest utsatta som halkar efter.

Fyra megatrender

I rapporten undersöks hur ojämlikheten påverkas av fyra så kallade ”megatrender” i världen: teknologisk innovation, klimatförändringar, urbanisering och internationell migration.

Den teknologiska utvecklingen kan leda till nya möjligheter inom sjukvård, utbildning och produktion, men bidrar också till att en del samhällsgrupper halkar efter i utvecklingen.

Klimatförändringarna driver på forskning och innovation, men slår hårt mot fattiga länder och dem som är hänvisade åt att överleva på småskaligt jordbruk.

Urbanisering och migration erbjuder nya möjligheter för människor att förflytta sig och söka sig till städerna, men det är ofta förenat med stora risker och en extremt synlig ojämlikhet som innebär allt från brutal fattigdom till överdådig rikedom, där många migranter riskerar hamna i den första kategorin.

Den växande ojämlikheten i form av ekonomisk misär, ojämlikhet och otrygga arbeten, menar FN-chefen António Guterres, ligger bakom många av de sociala massprotester som ägde rum i världen 2019.

Om ojämlikheten redan var oroväckande innan 2020, så har coronapandemin inneburit att ojämlikheten och orättvisorna växt ännu mer under året som gått. Inte minst när det handlar om tillgång till hälsovård och utbildning.

Dels har urfolk och andra minoriteter, som i de flesta länder lever i en mer utsatt position än majoritetsbefolkningen, drabbats i större utsträckning av viruset.

Extrem ojämlikhet är dock inte oundviklig, utan ett politiskt val, menar Gabriela Bucher.

– Regeringar runtom i världen måste ta tillfället i akt att bygga mer jämlika, mer inkluderande ekonomier som stoppar fattigdom och skyddar planeten, säger hon i ett uttalande i samband med att Oxfam släppte sin rapport.

Inte minst har pandemin inneburit att omvälvande politik, som var otänkbar innan krisen, plötsligt visat sig möjlig.

Chiara Putaturo, skatterådgivare hos Oxfam uppmanar EU att ta kampen mot ojämlikheten på allvar, bland annat genom att bygga mer rättvisa skattesystem. Hon varnar också för att låta medborgarna betala priset för pandemin.

– Vanliga europeiska medborgare ska inte behöva stå för covid-19-räkningen genom nedskärningar av bärande samhällstjänster såsom sjukvård och utbildning, säger hon.

Foto: Eric Sales / Asian Development Bank

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.