Med domstolen som vapen

av Jon Weman

Brasiliens tidigare vänsterpresident Lula är satt på fri fot efter att rättsprocessen mot honom funnits ogiltig. Allt större kritik riktas mot den porösa gränsen mellan rättsväsende och högerpolitik i Latinamerika.

En politisk bomb slog ned i Brasilien i mars, i form av ett beslut från Högsta domstolen: rättegången där ex-presidenten ”Lula” da Silva dömdes till 6 års fängelse genomfördes inkorrekt och måste göras om. Lula hade redan, efter ett tidigare HD-beslut, släppts från fängelset i väntan på prövning i högsta instans, men det nya utslaget betyder att hans brottsdom ogiltigförklaras och han återfår rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats (även om han inte heller är frikänd från anklagelserna om korruption). Det betyder bland annat att han har vägen fri att kandidera till presidentposten eller vilken annan politisk post i landet som helst, om han skulle vilja det.

”Det är början på en upprättelse, efter alla bevis på hans oskuld vi förgäves presenterat”, kommenterade hans advokater i ett uttalande.

Formellt föll den tidigare domen på en formalitet: den instans där rättegången hölls saknade jurisdiktion att åtala honom. I mindre byråkratiska termer betyder den mediatiske och ambitiöse domaren Sergio Moro högg åt sig ett högprofilerat fall som han inte hade rätt till. Moro surfade på uppmärksamheten efter domen mot Lula vidare till en politisk karriär som justitieminister i Jair Bolsonaros (bilden) regering, en post som han senare avgick från medan han anklagade också den nye presidenten och hans familj för korruption, eventuellt som förberedelse för en egen framtida presidentkampanj.

Det nya domslutet sätter dock fingret på en massiv serie av tidigare tvivelaktigheter i utredningen och rättegången.

Partiska domare

Domare i det brasilianska rättssystemet var aktivt involverade i förundersökningen, men de har trots allt skyldighet att förhålla sig opartiska. Under förra året kunde webbtidningen The Intercept avslöja hur Moro kommunicerat med utredningsledaren Deltan Dalagnol och andra åklagare som om de vore medlemmar i samma lag: domaren uppmanade åklagargruppen att genomföra en husrannsakan, coachade dem om den bästa ordningen för att presentera bevis – som han själv skulle bedöma – och de konfererade om en gemensam presstrategi för att ”möta advokaternas show”. Åklagargruppen ansträngde sig för att stoppa en intervju med Lula för att den skulle kunna hjälpa hans parti i det annalkande valet. En ledamot av Högsta domstolen pekas också ut som ”vår vän”, fast inga konversationer direkt med honom ingår i materialet.

Domen mot Lula rörde en i sammanhanget närmast trivial penningsumma – en lägenhet i en badort – när många brasilianska politiker misstänks ha kapat åt sig tiotals miljoner dollar, och bevisen mot honom bestod uteslutande av vittnesmål från medåtalade. Moro skrev själv i sitt domslut att det baseras på ”djup personlig övertygelse”, snarare än konkreta belägg.

Det spekuleras nu i om Lula, som är 75 år gammal men samtidigt fortfarande Brasiliens mest populära politiker, tänker ställa upp i nästa års presidentval, i en situation när Bolsonaro är försvagad av en katastrofal ny covid-19-våg och övergetts av flera allierade.

På ett djupare plan understryker det hur mycket politiken kommit att styras av juridiken, specifikt av åtal mot ledande politiker för korruption, förskingring eller maktmissbruk, anklagelser som också folkmajoriteten lätt uppfattar som trovärdiga, eftersom det mer eller mindre är vad de misstänker alla politiker för. Bolsonaro kan mycket väl ha den tidigare domen mot Lula att tacka för sin valseger 2018 – och nu kanske dess omprövning ger motsatt effekt.

Det är ett fenomen som sträcker sig utanför Brasiliens gränser till många andra länder. Peru har exempelvis sett fyra presidenter hittills under den nuvarande mandatperioden, en karusell som startade när valsegraren Pedro Pablo Kuczynski kom under utredning, och senare häktades, för att ha tagit emot mutor från brasilianska byggbolaget Odebrecht.

Bara somliga granskas

Frågan som väcks är förstås – är rättsväsendet självt okorrumperat? Agerar det opartiskt? Är exempelvis de motstridiga domsluten i Lulas fall resultatet av sakliga överväganden, eller har Högsta domstolen själv känt av de politiska vindarna först?

Den argentinska dokumentären Lawfare in the Backyard från 2019 argumenterar att rättsväsendet i flera latinamerikanska länder tagits över av en politisk agenda och förvandlats till ett politiskt vapen. Begreppet lawfare (”juridisk krigföring”) har ersatt militärkupper som huvudsakligt medel att köra över demokratin, hävdar den.

– Det vi har är inte en rättsstat, utan en stat som styr med rättsväsendet som vapen. De domare som lånar ut sig till detta ser sig som soldater i ett politiskt krig. Det är den nya formen för imperialistiska interventioner för att stoppa kontinentens försök till oberoende – parlamentariska kupper, mjuk makt, och lawfare, säger Leandro Carvalho, regissör till Lawfare in the Backyard.

Lawfare in the Backyard  beskriver den typiska metoden som ett samarbete mellan delar av rättsapparaten, de dominerande massmedierna och många gånger också underrättelse- och säkerhetstjänst. Fientligt inställda åklagare och domare öppnar rättsprocesser mot de utvalda politiker. Det ger en stadig ström av nyheter att plocka upp för medier som står på samma sida: genom att hänvisa till anonyma läckor från polis och åklagare kan medierna också sprida spekulationer och obevisade anklagelser på ett sätt som annars vore svårt.

Dokumentären kritiserar de tre mest högprofilerade processerna mot vänsterpolitiker – Lula, förundersökningen mot expresidenten och nuvarande vicepresidenten Cristina Fernandez de Kirchner i Argentina och fängelsedomen mot Jorge Glas, tidigare Ecuadors vicepresident, som också skickat tidigare presidenten Rafael Correa i landsflykt. I både Argentina och Ecuador var det efter ett maktskifte som rättsväsendet öppnade en mängd undersökningar mot den tidigare regeringens funktionärer – men nästa inga mot den sittande.

Samtidigt är det uppenbart att åtminstone en del korruptionsfall är autentiska. En tidigare statssekreterare från Kirchner-regeringen greps exempelvis när han kastade en sportväska full med dollar över muren till ett kloster.

– Jag kan inte generalisera att alla åtalade är oskyldiga. Men de förtjänar en rättvis rättegång. Idag används extrema metoder som utvecklades mot maffian, som hemliga vittnen, strafflättnad för vittnen, häktning utan rättegång under åratal, mot politiska rörelser. Dessutom är det bara vissa anmälningar och misstankar som tas upp, medan andra står och stampar år efter år, kommenterar Carvalho.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.