Finland behöver ett riktigt presstöd

av Janne Wass

I slutet av oktober meddelades det att Svensk Presstjänst (SPT) läggs ned. Förevändningen är att den inte har levererat den typen av artiklar som tidningshusen behöver. Hur det är möjligt att en nyhetsbyrå grundad av, och med ledning och journalister i huvudsak från de tre finlandssvenska tidningshusen, int­e klarat av att leverera det som beställts av dessa tidningshus förblir ett mysterium, speciellt med tanke på att dessa tre mediehus var de enda kunderna.

Eller är det kanske snarare så att SPT kostade mer än det smakade? För nyhetsbyrån har en central finansiering varit det så kallade specialstödet för nyhetsmedier på minoritetsspråk.

Stödets historia går tillbaka till år 2008, då regeringen Vanhanen I beslöt att slopa det finländska presstödet. Ännu 2007 betalade staten så kallat behovsprövat presstöd till 17 tidningar. Totalt rörde det sig det året om över 6 miljoner euro. Till exempel Uutispäivä Demari fick 1,7 miljoner, Hufvudstadsbladet 200 000 euro och ÅU 180 000. Men i och med regeringsbeslutet 2008 omvandlades stödet till ett så kallat­ ­”informationsstöd” och riktades direkt till partierna, med tanken att partierna skulle använda en del av de 18 miljoner som betalades ut till att stöda pressen. Beslutet har fått ödesdigra följder: De Gröna har helt och hållet slutat finansiera journalistiken i och med beslutet 2019 att lägga ner tidningen Vihreä lanka. Vänsterförbundet beslöt 2015 att sluta stöda någon vänsterpress utöver partiorganet Kansan­ Uutiset.

I samma veva instiftades det så kallade minoritetsspråkstödet på 500 000 euro, i teorin för att kompensera de icke-partibundna svenskspråkiga tidningarna. Till saken hör att Svenska­ Yle 2006 sade upp kontraktet med FNB, och därför ingicks 2008 ett kabinettsavtal mellan de finlandssvenska tidningarna och Folktinget om att ingen redaktion förutom FNB skulle söka stödet. Detta var en icke-uttalad överenskommelse om att rädda svenska FNB.

Med tiden har olika kritierier gjort minoritetsspråkstödet till en besynnerlig lösning som egentligen inte tjänat någon annan än en handfull mindre finlandssvenska tidningar. Kravet på att den sökande inte fått ha större upplaga än 15 000 har uteslutit Hbl och Vbl från stödet, medan krav på pappersutgvning minst en gång i veckan eller webbpublikation minst tre gånger i veckan har gjort att etablerade finlandssvenska tidningar kunnat söka, men inte små aktörer på andra språk, som saknat resurser för kontinuerlig publikation. Däremot har SPT kunnat söka stödet, eftersom byrån i teorin bara haft tre ”prenumeranter”. Detta trots att byrån i praktiken varit en förlängning av Hbl och Vbl, och senare ÅU. Den utbetalade summan har också begränsats av att den inte fått vara högre än 30 procent av den totala budgeten.

Ny Tid har genom sin utökade webbpublicering med lite darr på ribban kvalificerat för stödet, kanske mest för att Folktinget och Kultur­ministeriet ansett att någon annan än SPT borde få ta del av pengarna. Nu när SPT går i graven blir det igen oklart vad som kommer att hända med de 400 000 euro som plötsligt blir lediga, men som ingen kan söka.

Finland behöver ett presstöd, och minoritetsspråkstödet i sin nuvarande form fyller inte sin funktion.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.