Vad händer när vi krymper?

av Lisen Sundqvist

I slutet av året står man som lokalpolitiker inför den obligatoriska rannsakan som det kommande bokslutet i ens kommun alltid innebär. Det är inte alltid lika roligt som att titta på top 5-låtar på Spotify eller summera löpta kilometrar. Bortsett från de större städerna kämpar de flesta finländska kommunerna med sin ekonomi. Coronapandemin år två verkar trots allt innebära att livet blivit lättare på många plan, och Finland har klarat sig hyfsat bra. I vår del av landet (norra Österbotten) till och med över förväntan. Vi har en låg arbetslöshet jämfört med resten av landet. Dock ska nämnas att vi dras med samma strukturella långtidsarbetslöshet –  en grupp som fortsättningsvis står vid sidan av det dukade bordet utan att behov och utbud möts.

För vår del är ett av de största problemen brist på arbetskraft. Var finns de 600–800 personer som det finns arbete för under de närmaste åren? Det är inte bara industrin som saknar folk – det råder också en skriande brist på människor inom social- och hälsovården. Och den bristen kommer de kommande välfärdsområdena att ärva av sina medlemskommuner.

Återflyttare som avslutat sina studier, sjukskötare som flyttat för att arbeta i grannländerna, arbetskraftsinvandring, nya bostadsområden, bättre möjligheter till utbildning… Idéer lyfts fram och synas och åtgärder vidtas: brev till exilösterbottningar i arbetsför ålder, strategier putsas upp och högskolor och universitet får påhälsning av representanter för näringslivet och stadens tjänstemän, nyfinländare läser språk och får praktikplats.

Problemet är att alla kommuner med sjunkande invånarantal försöker locka nya invånare på samma sätt: bra boende, utmärkta skolor, arbete, fina möjligheter till fritidssysselsättning och nära till naturen. Samtidigt har vi i Finland och resten av Europa en demografisk utveckling som tydligt visar att vi blir äldre, färre barn föds och kurvan för befolkningsstrukturen sluttar allt brantare för varje år. Det hjälper inte att människor flyttar från kommun A till kommun B, inte heller från land C till D.

När ordet tillväxt återfinns i stycke ett i så gott som alla kommunstrategier börjar man undra om vi inte borde börja titta på andra saker. Svårigheten är förstås att man inte vill avvika från retoriken om tillväxt och att blotta tanken på att vi minsann ska bli fler och mer hela tiden – trots att vi tappar invånare – är svår att utmana. Hur kan vi upprätthålla en bra servicestruktur om vi inte får fler skattebetalare? Lokalt, regionalt, nationellt, på lång sikt? Vad händer när vi krymper?

Nu råkar jag av naturen vara en person som tänker att det finns vägar framåt. Jag tror på ett starkt medborgarsamhälle, jag tror på samarbete, att en ny resursfördelning behövs och att vi kan lära oss att hantera det faktum att vi blir färre. Däremot kan vi inte sticka huvudet i sanden och tänka att bara vi får folk att flytta från grannkommunen eller grannlandskapet till vår kommun så fixar vi det. Vi behöver långtidsplanering, vi behöver kunna hantera utmaningarna lokalt, regionalt och nationellt. Vi behöver lära oss av varandra, och cirkulärekonomi måste vara mer än ännu ett begrepp vi petar in i våra strategier.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.