Nytt sysselsättningsrekord – igen!

av Christer Lindholm

En av oppositionens, och framför allt då Samlingspartiets, käpphästar under de senaste tre åren har varit att regeringen inte gör tillräckligt för att förbättra sysselsättningen. Den här klagovisan har redan länge klingat mer än en aning falskt med tanke på att sysselsättningen stadigt har förbättrats från månad till månad efter djupdykningen under första halvan av år 2020. Efter att Statistik­centralen nyligen publicerade sysselsättningssiffrorna för fjolårets sista månad borde det stå klart för alla och en var, att klagovisan om den ineffektiva sysselsättningspolitiken inte bara klingar falskt, utan att den är ren och skär vals från början till slut.

I december 2021 låg sysselsättningsgradens så kallade trendtal, från vilket de kortsiktiga variationerna i sysselsättningen har rensats bort, på 73,5 procent (sysselsättningsgraden mäter andelen sysselsatta av alla finländare i åldern 15–64 år). Även om sysselsättningssiffrorna inte är helt jämförbara över längre tidsperioder på grund av förändringar i mätmetoderna kan det här även enligt en försiktig tolkning betraktas som alla tiders rekord. Ett tidigare rekord slogs för övrigt i september i fjol, då sysselsättningsgraden nådde sin högsta nivå på ett drygt decennium.

Även om det säkert finns många faktorer som bidragit till de rekordstarka sysselsättningssiffrorna kan regeringens målmedvetna stimulanspolitik säkert klassas som den viktigaste. Om vår regering i stället hade valt att prioritera budgetdisciplin och återhållsamhet i den statliga upplåningen – vilket oppositionen av allt att döma skulle ha föredragit – hade resultatet så gott som säkert blivit en konkursvåg av samma omfattning som under den djupa ekonomiska krisen 1991–93. Det säger sig självt att om det här mardrömsscenariot hade upprepats skulle också sysselsättningen just nu ligga på en betydligt lägre och arbetslösheten på en mycket högre nivå än vad som nu är fallet.

D en urstarka sysselsättningsutvecklingen drar också undan mattan för ett annat av oppositionens favoritklagomål, nämligen att regeringen inte har gjort tillräckligt för att balansera statsfinanserna. Enligt en rätt så tillförlitlig tumregel innebär en ökning av sysselsättningsgraden med en procentenhet nämligen en miljard euro mer i statskassan via ökade skatteintäkter och minskade utgifter för arbetslösheten. Med tanke på att sysselsättningsgraden ännu i slutet av år 2020 låg på 70 procent har alltså den gynnsamma sysselsättningsutvecklingen stärkt statsfinanserna med drygt tre miljarder euro under det gångna året, vilket hade varit nog så svårt och smärtsamt att åstadkomma genom nedskärningar i de offentliga utgifterna.

Regeringen Sanna Marin har med andra ord lyckats slå två flugor i en smäll, och det med en politik som går stick i stäv mot oppositionens (och den föregående regeringens) marknadsfundamentalistiska dogmer. Vilket antagligen är den verkliga orsaken till oppositionens lika skoningslösa som orättvisa kritik.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.