Vad finns i ett namn?

av Vladimir Oravsky

Jag heter Vladimir Oravsky. Det är mitt namn de senaste 75 åren, alltså sedan min födelse. Jag hade aldrig problem med det. Åtminstone inte i Tjeckoslovakien, där jag var född.

När Warszawapaktens militärstyrkor ockuperade Tjeckoslovakien 1968 för att rädda det från glidningen över till den människofientliga sidan av järnridån, hamnade jag i Sverige. Jag studerade, och efter att jag tentat av så många universitetskurser att min studierådgivare började bäva att jag blir oanställningsbar, begynte jag söka arbete. Jag sökte hundratals jobb men kom aldrig ens till anställningsintervju. Då fick jag rådet att byta mitt namn till något svenskt. Men att byta namn gav ingen garanti, då jag hade ett personnummer som omedelbart avslöjade mig som en otillhörande, främmande bakterie i den svensk­nationella renhetsfloran.

Så småningom började andra vindar blåsa. Plötsligt blev ett utländskt namn en tillgång. Alla ville ha åtminstone en invandrare anställd. Det gav status, det visade att arbetsgivaren var tolerant, internationell. Inte minst inom kulturens värld. Även jag blev eftertraktad och blev den förste ickesvenskfödde kulturchefen i Sverige.

Hjärnan bakom den blodiga invasionen av Ukraina detta år är Rysslands president, en jurist med specialisering i internationell rätt, en man med samma förnamn som mitt. Hans namn är Vladimir Putin. Att jag inte bytte mitt namn för 40 år sedan.

Jag får nämligen mejl och telefonsamtal som låtit mig veta att Vladimir är allt annat än ett comme il faut-namn. Mina skriverier som fram tills nyss var både eftertraktade och välbetalda, returneras till mig, åberopande min associationsskuld.

Det är ödets ironi, eftersom min mor föddes i Zakarpatska oblast i Ukraina och hennes modersmål var ukrainska.

Och hon och min far lät mig inte döpas till Vladimir som en tribut till Putin, han var faktiskt inte ens påtänkt när jag föddes, det var inte heller Vladimir Lenin som stod som föredöme för mina föräldrar, utan det var isapostolos Vladimir I av Kiev, som liksom jag var flykting i Sverige, fast han under en period kring tusentalet.

Putin jobbade i 16 år för KGB, i folkmun kallad ”hemliga polisen”. Den kallades så, trots att den verkligen inte var hemlig. Dess styrka och den fruktan den spred hade sitt fundament i just det att alla visste att den fanns. Jag minns de hemliga männen som i sina ankellånga skinnrockar kom till vår tvårummare i Bratislava och möblerade om den i jakt på flygblad, som ”imperialisternas” flyg råkat släppa över vårt bostadsområde. Skinnrockarna slängde ut hundratals böcker från våra bokhyllor och ruskade om var och en i tron att allt som stod mellan raderna skulle skakas fram.

År 1983 var jag med en internationell teatergrupp på en teaterfestival i Köpenhamn. En slovakisk kameraman som också var där sökte upp mig, och en kväll vigde vi åt tjeckiska, slovakiska och danska förfriskningar. Under påverkan av dessa bekände han att för att få detta utländska uppdrag, var han tvungen att lova att hämta färsk information om mig till den tjeckoslovakiska underrättelseorganisationen.

Det kommer många ukrainare till Norden just nu för att undvika bombningar i sitt land. Min förhoppning är att deras namn, oavsett om det är Vladimir, Jaroslav, Mohammed eller Dmitri, inte kommer vara en belastning för dem. Och att de kan leva fritt här utan att behöva se sig om och rädslas att rysk underrättelseorganisationen samlar information om dem.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.