När Stefan Larsson satte upp Linje Lusta på Dramaten 2019 visste jag genast att jag behövde se den. Han ville undersöka hur begäret försvårar och förvirrar samtidigt som vi njuter. Leif Zern i DN kallade uppsättningen för ”ett smärre mirakel” och resten av kritikerkören stämde in. Jag skrev på essäboken Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka och måste få reda på varför detta New Orleans-melodrama, drypande av sinnessjukdom, sex och begär, var relevant idag.
Som bäst kan inget överträffa teaterns råa kraft – tankar, känslor, begär i levande människors kroppar på en scen – för att förmedla en insikt.
Tennessee Williams skrev sin moderna amerikanska pjäsklassiker , på engelska A Streetcar Named Desire, på en resa i Florida år 1947 med sin levnadsglada morfar, fick den genast uppsatt på Broadway av Elia Kazan som också gjorde den till film 1951 med Vivian Leigh och Marlon Brando i rollerna. Resten är historia – men hade inte tiden gått förbi den?
Dramatens Linje Lusta blev snabbt fullbokad och när coronan sedan 2020 började spridas verkade det omöjligt. Lyckligtvis blev det nypremiär i våras – och efter att boken redan kommit ut fick jag se en av de sista föreställningarna.
Den utspelar sig inför mina ögon, här och nu, och karaktärerna är så levande att jag känner deras andedräkt, ser paniken i ögonen, doftar deras svett. Scenografin med klaustrofobiskt små rum där rollfigurerna filmas med handkamera i privat intimitet och projiceras på en stor duk, varvas med att de står vid scenkanten och går varandra på nerverna. Alla är de snärjda och slåss för att bevara sina livslögner, vilket skapar ett explosivt tryck.
Blanches (Livia Millhagen i en av de bästa rollarbeten jag sett) narcissistiska berättelser där hon alltid presenterar en mer lyckad version av sig själv, en vackrare historia som hon själv tror på, är vad alla idag gör på sociala medier. Hennes kreativa förhållande till sanningen, liksom paniken för att hennes åldrande ska synas, har snarast blivit starkare med tiden. Utan sina illusioner går hon i psykos. Stellas (Rebecka Hemse) erotiska besatthet av Stanley (Danilo Bejarano) är modig och förståelig i en värld där en flicka aldrig väntat sig att få njuta alls – hans våld sprunget ur svagt självförtroende, infantil dumdryghet och lögner om maskulinitet och vad han är berättigad till. Gränserna mellan våld, begär och deras kroppar är upplösta – i hans ingår att slå henne i frustration, i hennes att ta emot slagen. Mitch (Shanti Roney) är en gentleman, en mammas pojke, som gärna vill dyrka vid en piedestal men inte acceptera att kvinnor är människor. Liksom i alla melodramer har musiken en expressiv roll, från Bruce Springsteens ”Dream, Baby, Dream” till Kanye Wests ”Runaway” och Martha Wainwrights rasande ”Bloody Mother Fucking Asshole”.
Uppsättningen blottar det som står mellan raderna i den heterosexuella fantasin. Anständighet, filmcensur och Marlon Brando kunde få våld att se ut som sex, men här slår det en i ansiktet hur deformerande det var, för alla. Som bäst kan inget överträffa teaterns råa kraft – tankar, känslor, begär i levande människors kroppar på en scen – för att förmedla en insikt. Jag kan fortsätta förlita mig på främlingars vänlighet.
PS. Lyckligtvis kommer föreställningen att ha nypremiär en gång till på Dramaten, den 8 januari 2023. Rekommenderas varmt. DS
