Marx och antropocen

av Jan Otto Andersson

De som var med i vänsterrörelsen på 1960-talet, kommer kanske ihåg hur Louis Althussers bok Att läsa Kapitalet inledde en teoristrid som drabbade många intellektuella. Redaktionen för tidskriften Häften för Kritiska Studier delades i två läger. Jag befann mig mitt i korselden. 

Mitt intresse för Marx väcktes först genom hans Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844. Det var därför naturligt att hålla med dem som försvarade den humanistiska unga Marx. Samtidigt imponerades jag av den strukturalistiska Marx, som Althussers läsning av Kapitalet lyfte fram. Striden rörde sig om ett ”kunskapsteoretiskt brott”, men hade relevans för hur man ställde sig till Lenin och klasskampen.

 

 boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund, behandlade jag Marx vision i dåtidens Norden. Jag försökte visa att steget till kommunism inte behövde vara så långt. Det räckte att, med André Gorz som vägvisare, övergå till en dualekonomi och införa en medborgarinkomst. 

Då kände jag inte det nu så aktuella begreppet ”antropocen” – ”människans tidsålder” – en geologisk epok i vilken människan har ett avgörande inflytande på jordens geologi och ekosystem. Inte kände jag heller till att Marx hade sysslat med problem som anknöt sig till vad han kallade ”den metaboliska klyftan”.

Antropocen innebär att den klassiska marxistiska utvecklingsoptimismen måste revideras ordentligt. De kapitalistiska produktivkrafterna är inte så progressiva som man föreställde sig. De förkrymper inte bara lönearbetarna, utan förorsakar en växande metabolisk klyfta mellan människa och natur. Jakten på mervärde – ”rikedom” – har fört mänskligheten till ravinens brant. Naturen hämnas och kräver att vi ändrar vår uppfattning om vad som är ”värde” och ”rikedom”.

 

Kohei Saito är en japansk Marx-forskare, vars bok Marx in the Anthropocene. Towards the Idea of Degrowth Communism, nyligen översatts till engelska. Saito bygger på texter som den åldrande Marx ägnade sig åt efter att det första bandet av Kapitalet hade utkommit 1867. Varför började han koncentrera sig på att studera förkapitalistiska samhällen och nya rön inom naturvetenskaperna? Varför föll det på Engels lott att fullborda de senare delarna av Kapitalet?

För Saito är svaret ett andra brott i Marx’ teoretiska arbete.  Framtidsvisionen i Det kommunistiska manifestet, liksom den historiesyn som finns i Till kritiken av den politiska ekonomin, lämnade inte den åldrande Marx i fred. Han reviderade sin syn på vad kommunism innebär och försökte besvara frågan om en modern kommunism kan bygga på förkapitalistiska kollektiva organisationsformer. Samtidigt utvecklade han sin idé om en irreversibel metabolisk klyfta, som växte sig allt djupare ju längre de kapitalistiska produktivkrafterna utvecklades. Den ”reella underordningen” av arbetarna under kapitalet gällde även naturen, vilket leder till allt svårare ekologiska rämnor. Varuproduktionens och kapitalackumulationens logik motsvarar varken arbetarnas eller naturens behov av självutveckling.

I texter som Kritik av Gothaprogrammet (1875) och brevet till Vera Zasulitj om de ryska bygemenskaperna (1881) – men framför allt i de länge opublicerade manuskripten från 1870-talet – finner Saito att Marx stod för en ekologisk ”degrowth communism”. På svenska är ”avväxtkommunism” den bästa termen. 

”Nödvändighetens rike” kan inte upphävas, men arbetstiden kan förkortas och fördelas jämnare. ”Frihetens rike” kan blomstra utan att det krävs en ständig ekonomisk tillväxt.

1 kommentar

Sten Wiktorsson 6 maj, 2023 - 18:50

Marx undersökningar av förkapitalistiska samhällen är intressanta som Saito uppmärksammat. M var uppenbarligen något viktigt på spåren. Detta bekräftas av det paradigmatiska skifte inom antropologi som D Graeber och D Wengrow, (The Dawn of Everything) gjort. De omkullkastar teorier om privat ägande och marknader som varit förhärskande och visar i stället att det har funnits omfattande perioder då människan levt relativt fritt i fria samhällen. Dessa perioder utgör den stora majoritet av mänskliga sociala experiment som gjorts. Kännetecknande för friheten har varit frihet att röra sig fritt (the freedom to move away and to relocate from one’s surroundings), friheten att inte behöva bry sig om överordnade (the freedom to ignore or disobey commands issued by others), friheten att skapa helt nya sociala realiteter och byta mellan dessa (freedom to shape entirely new social realities or shift back and force between different ones). Detta är inte bara intressant historiskt och antropologiskt utan att människan har förmågan att organisera i frihetlig mening oavsett styrelse.
Sten Wiktorsson

Reply

Lämna ett svar till Sten Wiktorsson


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.