Filmen The Sound of Freedom är ett symtom på ett bredare fenomen, skriver Otto Ekman.
Medan de flesta filmentusiasters biosommar främst upptagits av atombomber och barbiedockor har en mer bisarr cinematisk kreation seglat upp på topplistorna i sitt hemland, den västerländska masskulturens smältdegel USA. Trots att det inte handlar om någon glassig Hollywood-storsatsning med massiv marknadsföringsbudget, och, om man frågar kritikerkåren, inte heller något mästerverk, hade trafficking-thrillern The Sound of Freedom i mitten av sommaren enkelt lyckats tjäna tillbaka sin produktionsbudget på 14 miljoner dollar i biljettintäkter och utklassat den senaste Indiana Jones-filmen i försäljning.
I filmen spelar Jim Caviezel, den avdankade stjärnan som spikades upp på korset av Mel Gibson i Passion of the Christ och sedermera svartlistats i Hollywood på grund av sitt QAnon-färgade konspirationsvurmande, en federal amerikansk agent som bekämpar människosmugglingsnätverk. Han hoppar sedan av i avsmak över byråkrati och korruption och beger sig ut på ett ensamt korståg för att rädda barn. Historien är (väldigt löst) baserad på den verkliga historien om Jim Ballard, en likaså QAnon-insyltad anti-traffickingaktivist som bland annat bjudits till samarbete med Donald Trumps presidentadministration. Men han och hans organisations arbete har också kritiserats för att vara populistiskt, missriktat och till och med kontraproduktivt, rapporterar bland annat BBC.
Kritik eggar upp entusiasmen
Kritiken mot Ballard och hans tidigare organisation Operation Underground Railroad och diverse kultursidors sågningar av filmens hantverk har snarast haft en motsatt effekt på filmens huvudsakliga målgrupp inom den amerikanska Trump-högern – personer som gärna ser sig själva som modiga sanningskämpar mot en djävulsk ansiktslös elitkonspiration. Miles Klee i Rolling Stone rapporterar hur biosalongen ekar av publikens entusiastiska “Amen!” när Caviezel levererar repliker som “God’s children are not for sale!”. På Facebook sprider bildligt och bokstavligt överhettade hjärnor rykten om hur till och med biosalongerna med flit stänger av luftkonditioneringen för att sabotera sanningskorståget, vilket har tvingat biograferna att gå ut med officiella dementier.
I filmen utgörs de primära antagonisterna, förutom någon enstaka äckelkarikatyr av en slemmig amerikansk kvarterspedofil, av mexikanska kartellnätverk. Här sällar sig filmen till en lång tradition. I boken Sex and the British: a Twentieth Century Social History, beskriver Paul Ferris hur det brittiska imperiet och dess huvudstad, på höjden av sin globala makt mot slutet av 1800- och början av 1900-talet, kokade av hysteriska rykten om “den vita slavhandeln”. I fantasiscenarier som kruxade för hela bingorader av xenofobisk paranoia kunde propra vita brittiska överklassflickor luras av någon suspekt utlänning; en “låg rysk jude” eller kanske en portugis, drogas med en förgiftad näsduk, kidnappas och skeppas iväg till bordeller i Buenos Aires, Alexandria eller någon liknande exotisk lokal.
Ironiskt nog var en av de rörelser som ivrigast spred dessa vandringssägner och konspirationsteorier, och även politiska krav på att de existerande eller icke-existerande gärningsmännen skulle bekämpas med morallagstiftning och spöstraff, den tidiga suffragettrörelsen under sin stridbara ledarfigur Emmeline Pankhurst.
Tanken slår mig att flera av de tidigaste, mest aggressiva röster som i dag profilerat sig som transmotståndare, kanske främst exemplifierade av J.K. Rowling, påstår sig föra en radikalt feministisk kamp för en biologisk binär könsdefinition. Snarare än att rikta någon vidare mot känga den feministiska rörelsen som ändå gjort bra mycket för ökad synlighet och erkänsla för sexuella och könsminoriteter kan man kanske nöja sig med att konstatera att också de mest rättfärdiga grundbudskap, vare sig det gäller att skydda barn eller kämpa för jämställdhet, går att vantolka och förvrida.
Groominganklagelser populärt vapen
Anklagelser om pedofili och “grooming” och andra resonemang som ställer specifikt barn och unga i centrum (så som diskusionen om pubertetsblockerande läkemedel) är ett populärt slagträ mot just könsminoriteter och lgbtq-rörelsen i stort. I Italien har Giorgia Melonis extremhögerregering framgångsrikt använt till exempel debatten om surrogatmödraskap för att svartmåla sexuella minoriteter och till och med skridit till konkreta åtgärder för att begränsa samkönade pars föräldrarättigheter.
I vårt västra grannland firade den inflytelserike sverigedemokraten Björn Söder den svenska Pride-veckan med att på sociala medier publicera en aggressiv homofobisk svada illustrerad med ett hopklippt porrkollage där han anklagar Stockholms Pride-festival för att exponera minderåriga besökare för sexuella handlingar. Söder, som fick en uppläxning bakom Tidö-regeringens allt mer solkade kuliss, var senare tvungen att ta bort de delar av sin text där han mest explicit kritiserar regeringen och statsminister Ulf Kristersson för att samarbeta med Pride. Det redigerade meddelandet med den enbart homofobiska biten fick ligga kvar.
“Men tänk på barnen!”
Tanken på oskyldiga barn som plågas och far illa är ett av de mest effektiva sätten att frammana massans heliga vrede. Jag har under årets lopp följt med Dagens ETC:s rapportering om uthängningssajten Dumpen, vars modus operandi är att under falska barnidentiteter fiska efter lättlurade potentiella förövare på nätet för att sedan publicera dessas kontaktuppgifter, bilder, arbetsplatser och liknande.
Att det inte bara är pedofilerna som stryker med, utan i flera fall också deras helt ovetande och oskyldiga anhöriga och till och med en och annan helt oskyldig person som kanske bara råkar ha samma namn bekommer inte grundarna Sara Nilsson och Patrik Sjöberg eller deras legioner av rabiata fans särskilt mycket. Tvärtom: den kritiska granskning som ETC:s journalister riktat mot sajtens verksamhet har lett till att tidningens journalister själva bombarderats med pedofilanklagelser och hot.
Det är en ofta upprepad poäng men det bör nämnas att hatet ofta innehåller ett mått av projektion. Den prominente amerikanske anti-pedofilkorsriddaren Dominic McGee, känd under sitt internet-alias Dom Lucre, väckte allmän bestörtning då han själv publicerade en helt ocensurerad version av en blodisande ökänd barntortyrvideo på den sociala mediesajten X, tidigare känd som Twitter.
Sajtens nye ägare Elon Musk har redan gjort sig känd som en vän av högerkonspirationernas miljö, vars innehåll överlag fått mer synlighet sedan han tog över ägarskapet, och trots att McGee/Lucres konto först stängdes av efter en uppsjö av anmälningar dröjde det inte länge innan kontot var online igen, minus den fruktansvärda videon. McGee påstod sig ha delat den för att “väcka uppmärksamhet för sin goda sak” och några kritiska följdfrågor om hur han kommit över materialet eller hur många som helt ofrivilligt exponerats för det verkade inte bekomma Musk eller sajtens nya administratörer något vidare.
Sajter som 4chan eller 8chan eller inhemska Ylilauta som också fungerat som en fruktbar grogrund för den nya högerextrema online-kulturen och, i fallet 8chan, till själva originalupplagan av QAnon, har också fungerat som effektiva kanaler för byteshandel med så väl animerat som verkligt övergreppsmaterial.
Kyrkans och religionens återkommande roll
Sinéad O’Connors (som under sina sista år gick under namnet Shuhada’ Saqadat) liv och tragiskt tidiga bortgång påminde oss åter igen om att en global organisation som varit mest skoningslöst effektiv när det kommer till att dölja och skydda förövarna till barnövergrepp är den katolska kyrkan. Samma kyrka som både skådespelaren Jim Caviezel och Italiens premiärminister Georgia Meloni stolt förkunnar sig tillhöra.
För den som är beredd att lyssna på en riktigt hjärtskärande gruvlig True Crime-historia om hur homofobisk religiös auktoritet och kontroll i praktiken används för att möjliggöra och sedan mörklägga en hel karriär av sexuellt utnyttjande, själva textboksdefinitionen av isande målmedveten grooming, kan jag också rekommendera podcasten TrueAnon och dess avsnitt “Utah Detective”. Det handlar om den nyligen arresterade mormonska “sexterapeuten” och serievåldtäktmannen David Lee Hamblin. I sammanhanget bör man också komma ihåg att likadana “omvändelseterapeuter” som påstår sig kunna “bota homosexualitet” fortfarande tillåts verka fritt också i Finland. Ett andra medborgarinitiativ om att förbjuda metoden har samlat in den nödvändiga mängden underskrifter, men med tanke på vilka partier som den nuvarande regeringen består av håller jag personligen inte andan tills det kommer i mål.
Regering på defensiven, men hur länge?
I Finland har den nytillträdda högerregeringen lyckligtvis än så länge tvingats så pass på defensiven av volymen rasistiskt smutsbyk som en nyvaknad journalistkår lyckats gräva upp att den inte hunnit tänka på vilka symboliska syndabockar som den själv ska börja peka ut.
Wille Rydmans ministertillträde skvallrar om att ett och annat snuskigt textmeddelande om eller till en minderårig inte är ett så stort problem om det görs av “rätt” person. Samtidigt är det inte svårt att se hur hetsandet mot en så pass liten och sårbar minoritet som till exempel transpersoner kunde erbjuda ett lättare byte än invandrare för en allians mellan Sannfinländare, Kristdemokrater och Samlingspartiets konservativa flank när nedskärningarna börjar bita och distraktioner krävs. Att ingredienser finns konstaterade jag redan i min förra artikel om ämnet och Elis Karell har också i Ny Tid undersökt Samlingspartiets komplicerade förhållande till Pride-rörelsen som senast tydliggjordes i och med årets avbrutna samarbete.
Byråkratvälde och rättegångar
Å andra sidan är det ansiktslösa byråkratväldet i Finland ett lika mäktigt om inte mäktigare vapen som eldig politisk retorik. Under vårens och sommarens lopp har jag upprepade gånger i mitt Instagramflöde sett upprörda vittnesmål om hur transpolikliniken saboterar sina patienters rätt till vård genom att inte bara begränsa människors tillgång till mediciner utan också rikta aggressiva straffåtgärder mot privata läkare som fyller luckorna.
Det är ännu för tidigt för i alla fall mig att säga om det rör sig om en allmänt konservativ institutions maktfullkomliga arrogans eller ett utslag av den specifika globala trans- och homofobiska trend som fått uppsving världen över med alla sina olika förgreningar och avarter, men det är ett oroande exempel på hur lätt också den viktigaste delseger kan saboteras eller rentav omintetgöras.
I min förra artikel om ämnet skrev jag också om hur rättssystemet i ett litet och sårbart land som Finland, som ännu inte har så omfattande institutionell erfarenhet av att handskas med cyniska kulturkrigskampanjer, kan bjuda på enkla tillfällen för så väl ensamma rättshaveristiska korsriddare som välfinansierade internationella krafter att plocka åt sig viktiga juridiska eller moraliska delsegrar.
Medan jag skriver dessa avslutande rader pågår som bäst rättegången mot Päivi Räsänen i hovrätten. Räsänen anklagas för hets mot folkgrupp för skriverier där hon bland annat antyder ett samband mellan homosexualitet och, just det, pedofili. Pengar för rättegången har bland annat samlats ihop av den amerikanska organisationen Alliance Defending Freedom International. På denna organisations digra CV hittas inte bara en lång och envis kamp för att förbjuda könskorrigerande vård och utesluta transatleter från idrottsevenemang, utan också välfinansierade juridiska utspel mot abort, preventivmedel och COVID-pandemirestriktioner. Om regeringen mot förmodan väljer att visa någon genuin viljestyrka till exempel när det kommer till den ovan nämnda konversionsterapin kommer säkert samma organisation att vänta i kulisserna, med finska insamlings- och kontaktnätverk som Räsänen hjälpt dem hitta och utveckla.
Ett ps: Tim Ballard står för tillfället anklagad för ett antal fall av sexuellt ofredande av kvinnor.
Foto: Sound of Freedom
