Transpersoners rättigheter har stött på patrull på flera håll i världen. Trots att vi i Finland fått en ny lag som bättre tar transrättigheter i beaktande, är det inte läge för samhällets progressiva krafter att vila på lagrarna, skriver Otto Ekman.
I Finland hör reformen av translagen till regeringen Marins största triumfer, och det kan kännas avlägset att kasta en blick över haven på de bisarra kulturkrig som för närvarande utkämpas i den anglosaxiska världen med könsminoriteter som slagträ.
Men USA:s problem tenderar att bli världens problem, konstaterade redan Baudrillard. Det kan kanske konstateras vara en extra ödets ironi att också den berömde filosofens tidigare så snorkiga och självmedvetna hemlands kulturdebatt nu tvingats på knä av importerade amerikanska klyschor, sammanfattade av världens kanske mest estetiskt motbjudande nyordsanglicism: ”le wokisme”.
Den som håller sig ajour med den engelskspråkiga ungdomskulturdebatten har kanske lagt märke till stormen som blåst upp kring den tidigare så folkkära Harry Potter-författaren J.K. Rowlings envetna korståg mot könsminoriteter i Storbritannien. Efter att Rowling, som ironiskt nog skrutit i intervjuer om hur hon själv utnyttjade sina könsneutrala initialer för att undvika att stämplas som ”kvinnoförfattare”, misslyckades med att bryta sig in på den seriösa vuxenlitteraturmarknaden med några ljummet mottagna kioskromaner har hon främst fokuserat på att bita sig kvar i rampljuset genom att kalla transkvinnor för våldtäksmän, stämningshota kritiker och ge intervjuer om hur hon utsätts för en ”häxjakt” när progressivt sinnade ungdomar bojkottar det senaste Harry Potter-tv-spelet. Också fans av den kultförklarade tidiga 2000-tals-sitcomen The IT Crowd har tvingats se på i fasa då seriens skapare, komikern Graham Linehan, hängett sig åt ett fanatiskt transhat som, enligt hans exfru, snabbt tog över inte bara hans publika persona utan också hela hans privatliv.
Fallet Brianna Ghey
Tyvärr illustreras det hårdnande engelska samhällsklimatet inte bara av virriga kändisar som passerat sitt bäst före-datum, utan retoriken har infiltrerat samhällets alla nivåer på ett sätt som fått gruvliga följder. I maktens salar riskerade premiärminister Rishi Sunaks regering att orsaka en nationell kris mellan Westminster och Skottland då den hänsynslöst körde över det skotska parlamentets försök att stifta en ny, mer progressiv translag. Den 11 februari knivhöggs den 16-åriga transkvinnan Brianna Ghey till döds i byn Culceth i Warrington i nordvästra England.
Enligt intervjuade före detta klasskamrater och vänner hade Ghey utsatts för brutal och systematisk mobbning i åratal och mordet, som utfördes av två andra tonåringar, beskrevs av fallets åklagare som “extremt brutalt”. På grund av just den ålderdomliga translag som skotska parlamentet ville reformera, som förbjuder minderåriga att juridiskt korrigera sitt kön, kommer Gheys dödscertifikat och också hennes gravsten högst troligen att “prydas” av det mansnamn hon av misstag fick vid födseln, som hon ägnade stora delar av sitt tragiskt förkortade liv åt att försöka glömma bort. Medier som BBC och Sky News lämnade i initialskedet helt bort det faktum att Ghey var trans ur sin rapportering om fallet, och den anrika högertidningen The Times editerade helt sonika bort ordet “kvinna” ur sin artikel och lade till Gheys officiella mansnamn i sin artikel efter att detaljerna kring hennes identitet uppdagats.
Långa anor
Både kampen för könsminoriteters rättigheter och synlighet, och den aggressiva backlash som den provocerat fram brukar ofta framställas som nya fenomen. Men det handlar om en kamp med djupa rötter i det moderna samhällets historia, på båda sidorna om Atlanten. Året var 1933 då nazisterna brände ner sexologen Magnus Hirschfeldts Institut für Sexualwissenschaft, och dess bibliotek som vid det laget innehöll årtionden av revolutionerande forskning om sexuella och -könsminoriteter.
I en artikel för Jacobin Magazine som även publicerats på svenska i Dagens ETC beskriver sociologi- och sexologiprofessorn Clare Sears hur den amerikanska reaktionära högern motarbetat såväl transpersoner som crossdressing i simpelt underhållningssyfte ända sedan 1800-talet. Den senaste omgången förlorade den, då könsminoriteters rättigheter omfattades av den bredare kampen för medborgerliga rättigheter på 60-talet.
En artikel publicerad på sajten Mother Jones den 8 mars 2023 ger en sammanfattning av strategin bakom den amerikanska högerns senaste offensiv. Artikeln baserar sig på läckt e-post-korrespondens mellan amerikanska republikanska politiker och konservativa anti-transaktivister där dessa planerar och lägger ut sin strategi för att tvinga igenom drakoniska lagar som inskränker eller helt förbjuder könskorrigerande vård i en rad amerikanska delstater, bland annat South Dakota.
Mejlen visar hur ett mellanstatligt nätverk av rutinerade aktivister med lång bakgrund inom religiösa och konservativa rörelser i hemlighet koordinerat aktioner och kontaktlistor på i hemlighet sympatiska ”oberoende experter” för att skapa illusionen av spontana, lokala gräsrotsinitiativ. Dessa har sedan bakom kulisserna samarbetat med utvalda politiker ända upp på guvernörsnivå för att försöka driva lagförslag som lyckligtvis, i alla fall i fallet South Dakota, skjutits ner av delstatens senat efter ett ramaskri från läkarexperter. Men aktivisterna ser inte detta som ett nederlag: ”Säg inte att det misslyckades!” skriver aktivisten Margaret Clarke i ett brev till South Dakotas guvernör Fred Deutsch. ”Du har framgångsrikt lyckats inspirera ett flertal liknande initiativ landet runt!”. Dagen då jag skriver detta, onsdagen den 22 mars, röstar delstaterna Arizona, Florida, Indiana, Kansas North Dakota och Tennessees senator om lagförslag som på olika sätt kringskär eller helt utplånar transrättigheter.
Svallvågor från öst och väst
Kastar man en blick över gränserna, så väl öster- som västerut, ser man att kulturkrigets svallvågor nått hit från båda hållen. I min recension av Daria Serenkos roman Flickor och institutioner (publicerad på Ny Tids webbsida 8.2 2023) beskriver jag hur det moderna Ryssland, som försöker framställa sig som en ideologisk motpol till Väst, snarare bara lyckats producera en sorts billig negativkopia. Detta illustreras ypperligt av Vladimir Putins val att, mitt under brinnande krig, ösa på i sina tal som en rödnackad republikanpastor om hur Väst vill avskaffa kvinnor och män. Det är inte bara jag: också till exempel Hbls och DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Lauren har ställt sig frågan om han verkligen inte har mer pressande saker att tänka på.
I Sverige har skribenter som Göte-borgs-Postens tillträdande kulturchef Johan Hilton och Dagens ETC:s Bilan Osman beskrivit hur den rikssvenska högerpopulismen, med Sverigedemokraterna i spetsen, mer och mer börjat importera amerikanska kulturkrigsingredienser för att distrahera kärnväljarna från Tidö-regeringens antiklimaktiska tillkortakommanden.
Transfobiska tygkassar i Salo
Här i Finland tänker jag på episoden då en lågstadieelev under en handarbetslektion i Mustamäki skola i Salo tillverkade en tygkasse med en överkorsad regnbågsflagga och en slogan som förnekar ickebinär könsidentitet. Skolan beslagtog kassen, och bad om ett utlåtande från jämställdhetsombudsmannen, som beslöt att det bröt mot läroplanens stadgar om likaberättigande och beslagtagandet var korrekt. Detta ledde till en upprörd reaktion då skolan överöstes med arga brev och hotelser, och till och med Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra uttalade sig i frågan.
Sedan dess har bland annat Iltalehti fått tillgång till mejlkorrespondens mellan skolan och det berörda barnets far, där det visar sig att fadern är djupt religiös och involverad i kristna aktivistkretsar och i princip utnyttjat sitt barn som ett politiskt redskap i en långdragen konflikt med skolan där han också bland annat uppenbarat sig oinbjuden och stört undervisningen med att föreläsa om Jesus.
Att lilla Finland också kan väcka intresse hos ambitiösa amerikaner är ingen nyhet. I mina egna hemtrakter Ulrikasborg i Helsingfors har ett mormontempel precis öppnat i en luftig gatuplanslokal som, vill jag minnas, någon gång inhyste en trendig skateboardklädbutik. I en artikel publicerad på sajten Politico i juni förra året beskriver journalisten Carlo Martuscelli hur amerikanska högerkonservativa lobbygrupper kastar nyfikna blickar över Atlanten där Polen utgör ett exempel på ett land där kvinnors rätt till sin egen kropp framgångsrikt inskränkts med draghjälp från mörka internationella finansieringsnätverk, och spanska Vox ett exempel på ett framgångsrikt extremhögerparti med rötter i antiabortrörelsen.
Med rätten som vapen
I denna kontext är det obehagligt att läsa om domen som fälldes mot svenska staten i fallet om dokumentären om vaccinmotståndaren Linda Karlström, och att dra sig till minnes hur det finska rättssystemet dömt inte bara en utan två olika journalister att betala skadestånd åt den rasistiske provokatören och online-personligheten Junes Lokka. Om också relativt marginella utflippade rättshaverister kan vinna så pass betydande segrar då de cyniskt utnyttjar samma nordiska rättssystem vars grundvärderingar de spottar på, skvallrar det om en oroväckande sårbarhet som mycket väl kan komma att utnyttjas också mer välfinansierade viljor i framtiden.
Marin-regeringens förnyade translag är ett steg i rätt riktning, men fortfarande endast en delseger. Bland annat innebär den nya translagen fortfarande att rätten att juridiskt definiera sitt eget kön fråntas minderåriga, vilket i teorin skulle kunna leda till en liknande form av officiellt sanktionerad gravskändning som drabbade Brianna Ghey. Ändå föregicks dess antagande av en oroväckande unken debatt som skvallrade om att inte bara de självklara kandidaterna Sannfinländarna och Kristdemokraterna utan även den allt mer gallupnervösa och identitetskrisande Centern nosar allt mer nyfiket på transfobin som politiskt vapen.
Foto: Ted Eytan/Flickr
