Under de månader jag fungerat som parlamentariker i EU-parlamentet har jag lagt märke till mediernas inställning till det politiska arbete som utförs där.
Antingen uppmärksammas EU-parlamentet som arbetsmiljö, med halvlustiga inslag om problem med datorer eller svårigheter att hitta i byggnaderna, eller så fokuserar man på EU-agendan utan egentlig analys av politiken som ligger bakom och som finns i de enskilda förslagen.
Det är synd: EU-parlamentet är också en politisk arena, där samma typer av politiska motsättningar och spänningar existerar som på det nationella planet. Vi behöver en tillräckligt politisk bevakning också av EU-politiken för att kunna förmedla att även den starkt präglas av de politiska styrkeförhållandena. Redan nu står det till exempel klart att den kommande femårsperioden ser mycket annorlunda ut än den föregående valperioden.
EU-valet 2019 handlade om klimatpolitiken, och detta syntes även i den agenda som kommissionen lade fram för åren 2019–2024. Under titeln the New Green Deal (den nya gröna given, red.anm.) förde man vidare ett stort paket med EU-lagstiftning för att minska klimatutsläppen. Kommissionär Nicolas Schmit, som ansvarat för sysselsättning och sociala rättigheter, förde även vidare en mängd viktig lagstiftning gällande arbetsmarknaden, bland annat direktiven om minimilön och en förbättrad situation för personer som arbetar inom den så kallade gigekonomin.
Sedan år 2019 är det mycket som förändrats i Europa och EU. Under de sista åren av den förra mandatperioden såg vi hur motståndet mot miljö- och klimatpolitiken ledde till att kommissionen började backa ifråga om miljökraven inom jordbrukssektorn. Även den mest centrala lagen för att motverka förlust av naturens mångfald, naturrestaureringslagen, hamnade i blåsväder när regeringarna i många medlemsländer vände sig emot den framförhandlade kompromissen.
Kommissionen kommer att bli den mest högervridna i EU:s historia.
Det har skett en högervridning på nationell nivå runtom i Europa. Detta syns i att det andra av de två lagstiftande organen på EU-nivå, Europarådet, där medlemsländerna är representerade, nu är betydligt mer höger än tidigare. Högervridningen på nationell nivå syns även i den kommande kommissionens sammansättning. Kommissionen är alltså det organ som på EU-nivå ansvarar för lagberedningen.
Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade utifrån medlemsländernas önskemål under förra veckan sina förslag på kommande kommissionärer. Fastän några föreslagna kommissionärer inte kommer att klara sig igenom parlamentets utfrågning är helhetsbilden ändå klar: kommissionen kommer att bli den mest högervridna i EU:s historia. Den konservativa högergrupperingen EPP är starkt överrepresenterad, medan den ungerska och den italienska kommissionären representerar extremhögern.
I hela kommissionen ingår endast fyra socialdemokrater. Ursula von der Leyen har även gått så långt att hon tagit bort hänvisningen till sysselsättning och sociala rättigheter i namnet på den portfölj som behandlar arbetsmarknadsfrågor: istället föreslår hon att kommissionären ska ansvara för ”människor och färdigheter”.
Samma stora högerförskjutning syntes även när von der Leyen presenterade sin agenda för denna mandatperiod. Den gröna omställningen hade helt och hållet fallit bort, istället kommer politiken att handla om två centrala teman: konkurrenskraft och säkerhet. Både den sociala agendan och den gröna omställningen har hamnat i skymundan.
Förra veckan presenterade den före detta chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, sin rapport om EU:s konkurrenskraft. Huvudbudskapet om att EU behöver mycket omfattande investeringar för att klara sig i konkurrensen mot USA och Kina håller vi alla med om, och det är även ett viktigt budskap i tider då man i fler och fler länder sett hur nedskärningspolitiken gjort återtåg. Draghi lyfter även upp de höga priserna på el som ett problem inte bara för hushållen och konsumenterna utan även för många företag.
Men det finns mycket att oroa sig över gällande konkurrenskraftsagendan. Draghis rapport lyfter fram behovet av att minska reglering och bestämmelser, vilket ofta betyder dåliga nyheter såväl i fråga om miljöskyddet som i fråga om arbetstagares rättigheter. Han anser att Europa behöver så kallade ”champions”, stora företag som kan konkurrera med storföretag i USA. Draghi öppnar till och med för en möjlighet att genomföra förändringar i arbetsrätten som skulle gälla på samma sätt i alla länder där dessa storföretag verkar. Å andra sidan innehåller Draghirapporten även viktiga linjedragningar om att konkurrenskraft inte ska tolkas som lönedumpning; allt i dagens Europa handlar snarare om färdigheter och kunskap, och därför ska man trygga alla arbetstagares rätt att utbilda sig.
Den kommande femårsperioden i Europaparlamentet kommer därmed att bli betydligt kämpigare än den föregående för alla oss som anser att EU borde koncentrera sig på miljö- och klimatpolitik, den sociala agendan och på att befrämja mänskliga rättigheter och demokrati. Det är helt andra prioriteringar på agendan för den nya kommissionen, och därför kommer en av de helt centrala frågeställningarna även att vara hur vi definierar begrepp som ”konkurrenskraft” i vår tid. Inom den rödgröna vänstern kommer vi att arbeta hårt för en politik som grundar sig på tanken att en framgångsrik ekonomi på 2020-talet tar klimatkrisen på allvar och inser att välmående arbetstagare som behandlas väl och som trivs på jobbet också oftast gör ett bättre jobb.
Många politiska kamper kommer att föras på europeisk nivå under de kommande åren, och det är ännu oklart hur högerförskjutningen kommer att påverka beslutsfattandet. Förutom den högervridning som skett i fråga om kommissionen och på nationell nivå i medlemsländerna gick extremhögern även framåt i EU-valet i juni och ökade därmed sin representation i EU-parlamentet.
Högern är dock splittrad i flera olika grupper, och de två mest extrema högergrupperingarna är i princip exkluderade från positioner i det politiska arbetet. Trots denna cordon sanitaire-linje gick det inte mer än en månad sedan EU-parlamentet började sitt arbete på hösten innan högergrupperingen EPP samarbetade med både ytterhögergruppen ECR och extremhögergrupperingen Patriots for Europe i fråga om ett ställningstagande gällande valfusket i Venezuela (se artikel på sid 48). Detta är en oroväckande signal på att den traditionella högern verkar villig att vända sig till extremhögern då det gynnar dem politiskt.
Därför är det ännu viktigare att de grupperingar som förbundit sig till jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter nu samarbetar sinsemellan och att medierna rapporterar om de politiska motsättningar som existerar inom den europeiska politiken.
