Den sittande presidenten Nicolas Maduro utropade sig till segrare i presidentvalet i Venezuela, men valresultatet omges av stora oklarheter. Maduro sitter på sin post, men är allt mer isolerad.
Till ingens överraskning ledde inte heller valet den 28 juli till någon lösning på Venezuelas politiska dödläge. Högeroppositionen, ledd av den hårdföra Maria Corina Machado, men med den hittills ganska okände Edmundo Gonzáles Urrutia som presidentkandidat, hade redan på förhand utlovat att den inte tänkte respektera något annat resultat än en seger.
När valkommissionen runt midnatt meddelade att den sedan 2013 sittande president Nicolas Maduro samlat 52 procent mot Urrutias 46 bröt omedelbart protester och kravaller ut. Men efter 2-3 dagar hade de i stort sett blåst över. Protesterna misslyckades inte bara med att fälla regeringen – de var inte ens speciellt imponerande jämfört med tidigare guarimbas (kravaller och vägblockader). Gonzáles Urrutia har sedan dess flytt till Spanien, vilket betyder att utsikterna för att installera honom som president ser ut att vara små under den närmaste tiden.
Venezuela har ett i teorin mycket säkert valsystem; varje röst rapporteras samtidigt elektroniskt och skrivs ut på ett papper till väljaren medan det andra lämnas i urnan. Under valnatten utsattes enligt kommissionen systemet för en ”cyberattack”, men hittills har den inte uppgett mycket information om detta. Hänvisningen till cyberattacken har snarast fungerat som ursäkt för att inte redovisa detaljerade – och kontrollerbara – resultat vallokal för vallokal. Men Högsta domstolen gav Maduros valseger grönt ljus. Med andra ord överlevde han på sin post men isoleras allt mer.
Dilemma för gräsrötterna
Än är dock Maduros problem inte över – , antalet personer som fortsätter lita på hans ord har krympt. Gräsrotsrörelserna som utgör ”vänsterchavismen” – grupper som det venezolanska kommunistpartiet, Tupamaros, och Marea Socialista samt medier som Aporrea.org – har förklarat sig starkt skeptiska till det officiella valresultatet, fast de inte heller automatiskt accepterar oppositionens utropade storseger. Det rör sig om organisationer som haft stora svårigheter eller som direkt har hindrats från att ställa upp med kandidater under det senaste årtiondet.
Tidningen NACLA Report intervjuade inför valet en anonym gräsrotsaktivist om det dilemma hon upplever: hon är djupt desillusionerad med regeringen Maduro och tvivlar på att valet kommer att genomföras renhårigt (och hon tycker förmodligen att hon fått sina misstankar bekräftade nu), men hon fruktar samtidigt vad en seger för oppositionen mest sannolikt skulle innebära: stora privatiseringar och förföljelse, kanske total eliminering av vänstern, fackföreningar och andra folkrörelser.
Medborgarorganisationen Carter Center, som i strid med USA:s rådande linje betraktade Hugo Chávez alla valsegrar som giltiga, har i nuläget övergett hans efterträdare Maduro. I sin rapport menar de att det inte ens före valdagen fanns förutsättningar för fria och rättvisa val, och de sätter inte heller tilltro till valkommissionens siffror.
Kolumnisten Toby Valderama skriver i webbtidningen Aporrea att konflikten som nu kan ses i Venezuela måste förstås som en dragkamp mellan två eliter, den traditionella eliten och en ny som växt fram och berikat sig under Maduro.
Krav på detaljerade valresultat
Dessa aktörer kan Maduro välja att strunta i, men mer besvärande är den internationella reaktionen. Ett antal länder har skickat sina gratulationer, men bara två av dem, Bolivia och Honduras, kan själva sägas vara demokratier. Gratulanterna utgörs i övrigt av av Kina, Ryssland, Kuba, Iran, och så vidare.
Chiles center-vänsterpresident Gabriel Boric observerade efter valnatten att ”resultaten som rapporterats är svåra att tro på” givet att detaljerade siffror saknas. Hans politiskt närstående kollegor i Brasilien och Colombia – viktiga för Venezuela i egenskap av landets grannländer – var aningen försiktigare, men upprepade samma krav på att få se detaljerade valresultat.
Ännu en tung center-vänster-regering, den som för tillfället styr Mexiko, har, trogen en lång tradition av neutralitet och icke-inblandning, varken kritiserat eller gratulerat, utan bara uppmanat regeringen och oppositionen att nå en fredlig överenskommelse.
Dessa länder kommer att bli tvungna att ta tydligare ställning när Maduros nya mandat träder i kraft i januari 2025. Frågan är om de kommer att erkänna honom som legitim president eller inte.
Chávez arv
Den pensionerade venezolanska ekonomiprofessorn Steve Ellner publicerade i september i vänstertidningen Jacobin en analys över Hugo Chávez 14 år vid makten. Han skriver där att ”kommendanten” var en begåvad strateg som förstod att avancera när förutsättningarna var gynnsamma och att stanna upp när de var sämre. Men han noterar också att Chavez, under trycket från en militant opposition och USA:s fientlighet, gjorde ett antal tvetydiga kompromisser. Presidenten gav militären nyckelpositioner i hela samhället, i en utsträckning den aldrig haft förut, och lät den dessutom gå fri från korruptionsutredningar i vilka han tillät ett antal andra allierade att falla. Han nådde dessutom en för sig själv föredelaktig uppgörelse med företag som avstod från att delta i försöken att störta regeringen.
Ellis avslutar abrupt sin analys vid Chávez död (eller som anhängarna ibland fortfarande säger, ”fysiska död”), utan att diskutera vad presidentens arv betytt för landets fortsatta utveckling. Men man kan lätt föreställa sig att Ellners avsikt med att publicera artikeln just nu var som kommentar till vad som lett arvtagarna vilse.
Tillväxt genom nyliberal utveckling?
Kolumnisten Toby Valderama skriver i webbtidningen Aporrea att konflikten som nu kan ses i Venezuela måste förstås som en dragkamp mellan två eliter, den traditionella eliten och en ny som växt fram och berikat sig under Maduro. Striden är oförsonlig eftersom materiella intressen står mot varandra. En kompromiss skulle kräva att oppositionen lovar att, om den kommer till makten, inte åtala medlemmar av det nuvarande etablissemanget, bland annat, men det verkar den inte intresserad av.
Det är dock anmärkningsvärt att Venezuela under de senaste åren faktiskt har stoppat det ekonomiska raset. Hyllorna i affärerna står inte längre tomma och landet har haft en ekonomisk tillväxt på över 5 procent, fast det fortfarande är lång väg tillbaka till en för landet normal nivå. Den modell som drivit återhämtningen, med en ökad användning av kryptovaluta, guldbrytning och kinesiska investeringar, har inte heller så mycket med Chávez vänsternationalism att göra. En del kritiker har rentav karaktäriseras utvecklingen som ”nyliberal”, och ojämlikheten har ökat på nytt.
Om landets internationella isolering återigen skulle skärpas kan den bräckliga återhämtningen hotas, och regeringen ser sig kanske tvingad till förhandlingar.
Men fast Maduro misslyckats med mycket, har han varit anmärkningsvärt bra på att överleva. Inget säger att den här krisen behöver vara den sista.
Foto: Imago/Alamy
