Statens kulturtidskriftsstöd har sjunkit med 50 procent sedan början av 2000-talet. Årets nedskärningar lämnar Astra, Ikaros och Nya Argus utan statsstöd. Ny Tids chefredaktör Janne Wass oroar sig för att det finlandssvenska kulturtidskriftsfältet stagnerar och förtvinar.
Bara två finlandssvenska kulturtidskrifter får statsstöd i år: Ny Tid och Fredsposten. Det blev klart tidigare i veckan, och offentligt idag då Centret för konstfrämjande, Taike, offentliggjorde årets mottagare av stödet. Det är inte bara de finlandssvenska tidskrifterna som drabbas: år 2023 fick 49 kulturtidskrifter statsstöd, 2024 stöddes 38 tidskrifter, och i år bara 20 stycken.
Bakgrunden är att regeringen i år skurit ned Taikes anslag med 4,6 miljoner euro. Detta drabbar också kulturtidskriftsstödet, som minskar från 800 000 euro år 2024 till 680 000 euro 2025. I denna summa ingår också stödet till bransch- och intresseorganisationer, en totalsumma på 78 000 euro. Den reella summan som utbetalas till kulturtidskrifterna ligger alltså de facto strax över 600 000 euro.
För att sätta denna siffra i perspektiv: KSF Media lade för några år sedan ner tidskriften Forum för ekonomi och teknik, för att bolaget ansåg att tidskriftens budget på kring 400 000 euro inte var nog för att publicera en tidskrift. De grönas organ Vihreä lanka, som även den lades ned med samma motivering, hade en budget på 500 000 euro.
De finlandssvenska tidskrifter som ännu i fjol fick stöd, men som inte får det i år, är den feministiska tidskriften Astra, vetenskapstidskriften Ikaros, samt den allmänna kulturtidskriften Nya Argus. Redan i fjol föll litteraturtidskriften Horisont bort från listan på statsstödsmottagare, och år 2020 blev Ad Lucem, Finsk tidskrift och Skärgård utan statsstöd.
Till saken hör att kulturtidskriftsstödet successivt har sjunkit i flera år – i reda pengar. Stödet har de facto inte höjts sedan 1990-talet. Tar man i beaktande inflationen, har värdet på en euro sjunkit till 68 cent sedan 2003, samtidigt som stödet till tidskrifterna, i reella pengar, har sjunkit från knappt 760 000€ till dryga 600 000 euro. Med inflationen inräknad, har kulturtidskriftsstödet på 22 år sjunkit med 50 procent. Vilken annan kulturform i Finland har under 2000-talet blivit av med hälften av sin statliga finansiering?
Taike har under de senaste åren konsekvent valt att bibehålla eller öka stöden för de största kulturtidskrifterna, och har samtidigt valt att satsa på sådana utgivare vars huvudsakliga verksamhet är att ge ut tidskrifter. Således har till exempel tidskrifter som ges ut av religiösa samfund, universitet, tydligt kommersiella aktörer eller organisationer vars huvuduppgift är någon helt annan, skalats bort. I fjol blev det också tydligt att Taike valde att satsa på utpräglade kulturtidskrifter, medan tidskrifter som i första hand hade ett samhällsfokus även fick stryka på foten. Under hela 2010-talet har det dessutom varit tydligt att Taike velat stöda tidskrifter med en ansenlig spridning och egen finansiering, medan de mindre tidskrifterna blivit utan stöd. I år var minimistödet som delades ut 10 000 euro, medan man ännu i början av 2000-talet delade ut så små stöd som 500 euro. Orsaken till att så många finlandssvenska kulturtidskrifter blivit av med sina stöd torde alltså inte handla om någon svenskfientlighet från Taikes sida, utan helt enkelt om att de flesta finlandssvenska kulturtidskrifterna helt enkelt är så små att de faller under strecket. Här kunde man ändå ha gjort en viss kvalitativ, snarare än kvantitativ bedömning. Att till exempel Finlands äldsta tidskrift, Finsk tidskrift, de senaste fyra åren inte fått något statsstöd är ett exempel på historielöshet från Taikes sida. Likaså att stödet nu tagits ifrån Astra, som i dagens läge är den enda feministiska tidskriften som utkommer i tryck på svenska i Norden.
Bland de finskspråkiga tidskrifter som i år blev utan stöd finns poesitidskriften Tuli & Savu, Maailman kuvalehti, vänstertidskriften Tiedonantaja, Politiikasta och kritikplattformen Mustekala.
På Ny Tid är vi naturligtvis lättade över att stödet till vår tidskrift bibehölls på fjolårets nivå (55 000 euro), men det är svårt att glädjas när resten av det finlandssvenska kulturtidskriftsfältet utarmas. Redan i dagsläget görs merparten av de finlandssvenska tidskrifterna med ytterst små resurser – ersättningarna för redaktörer och grafiker är minimala, och arvodena – i de fall där sådana ens delas ut – är snarast symboliska. Signalen som Taike sänder med sina indragna stöd är att analyserande, eftertänksam och nydanande kultur- och samhällsjournalistik inte är arbete som det är värt att betala någon lön för – åtminstone inte om den görs på svenska. I kombination med nedläggningen av och nedskärningarna i kulturjournalistiken i den finlandssvenska dagspressen kan man fråga sig om kulturjournalistiken i Svenskfinland håller på att förvandlas till en hobbyverksamhet för eldsjälar, snarare än ett yrke – eller ens en bisyssla.
På de finlandssvenska kulturtidskrifterna håller man nu krismöten för att utreda hur man ska kunna upprätthålla verksamheten i framtiden. Man kan anta att de finlandssvenska fonderna reagerar på situationen på något sätt – men det är inte heller hållbart om det är Konstsamfundet och Kulturfonden som på egen hand ska finansiera de finlandssvenska kulturtidskrifterna. Staten har här ett uppdrag att uppfylla – och de 11 000 euro som staten sparat in på de finlandssvenska kulturtidskrifterna registrerar inte ens som en prick i statsbudgeten.
Vill man se en gnutta ljus i situationen är det att Förbundsarenan, som upprätthåller tidskriftsnätverket tidskrift.fi, och vars tidskriftsombud Kim Malmberg har gjort ett massivt jobb bakom kulisserna för att hitta lösningar på tidskrifternas ekonomiska trångmål, i år för första gången fick statsstöd för sitt arbete. Förbundsarenan fick 15 000 euro för att främja de finlandssvenska kulturtidskrifterna. Förhoppningsvis kan detta leda till någon form av gemensamma projekt som kan stärka tidningarna. Det råder ändå inte bot på de grundläggande problemen, eftersom Förbundsarenan inte kan betala tidskrifternas löpande produktions- och personalkostnader. Intresseföreningen för de finlandssvenska kulturtidskrifterna, Tidskriftscentralen, fick däremot ett något minskat stöd, från 22 000 till 18 000 euro. Positivt är ändå att helhetssumman för att stöda de finlandssvenska kulturtidskrifterna fick en ökning.
Arbetet som de små kulturtidskrifterna gör, med minimala resurser, för finlandssvenska kultur- och samhällsdebatten, för mångfalden i den finlandssvenska kulturkritiken, för utvecklingen av idéer och strömningar i den allmänna diskursen och för uppbärandet av den långa, analytiska och eftertänksamma journalistiken och essäistiken, samt för utvecklingen av den finlandssvenska kulturen, är oumbärligt. Men med stigande produktionskostnader och sänkta eller helt indragna stöd kommer kulturtidskriftsfältet att stagnera och förtvina. Förnyelsearbete kräver resurser, och om alla resurser går till att helt enkelt hålla tidskriften vid liv och genom smärre under fortsätta skapa och ge ut innehåll, blir det inte mycket tid eller pengar över för att utveckla tidskriften. Här finns det möjligheter för de finlandssvenska fonderna att komma till undsättning. Också de intresseorganisationer som existerar gör säkert klokt i att noga överväga vad man väljer att använda de tillgängliga resurserna till, och sätta krutet på verksamhet som kan stöda utvecklingen av tidskrifterna.
Sedan är det krassa sanningen den, att tidskrifter som inte läses är som det där metaforiska trädet som faller i skogen. Det bästa sättet att trygga de finlandssvenska kulturtidskrifternas fortlevnad är att prenumerera på dem.
