Dagarna före Trumps makttillträde hade jag för avsikt att skriva här om varför amerikanerna röstat in en narcissistisk clown så ointresserad av sina väljare, demokratin och allt annat än att vinna. Hans groteska romans med Silicon Valleys techbros Musk, Zuckerberg och Thiel avslöjade en avsky för ansvar, respekt, ödmjukhet, jämlikhet, omsorg – ett slags primitiv fasa för att en äldre kvinna, en Kamala ”Mammala” Harris, skulle få bestämma. Naken makt i sin prydno, de som har mest resurser utnyttjar hänsynslöst de svagaste.
Det var så deprimerande att jag istället bara gick på Käänne-festivalen som ordnades för första gången under veckoslutet på Korjaamo i Helsingfors, på Li Anderssons initiativ efter att hon blev landets röstdrottning i EU-valet. Vi fick köa i en timme ute i kylan till det fullsatta evenemanget, men det var som att dricka tröst, hopp, framtidstro. Unga aktivister med ljus i blick som lyssnar i timtal på samtal om politik, ekonomi och konst – och på kvällen ringlade köerna runt kvarteret för att dansa och festa loss. Äldre vänsterpartister, bland annat en pensionär som med glädje hade kommit från Uleåborg för att lyssna på ekonomiprofessorn Clara Mattei, forskare i åtstramningens historia. En andlöst tyst publik, utom när den skrattade och ställde frågor och applåderade. Och alltid Lis lysande pragmatiska frågor: hur ska vi förverkliga det här?
Vad händer om vi bara ignorerar Trump?
Insatta, roliga och oväntade debatter mellan människor med olika åsikter som ändå lyssnade respektfyllt på varandra. Som Centerns före detta statsminister Matti Vanhanen (även han väntade tålmodigt i kön i sin långa dunjacka) och den samiska miljöaktivisten/musikern Pessi Jouste som fann varandra i glesbygdsproblematiken. Om en kortare arbetsvecka diskuterade Sanna Marin – överöst av mediapublicitet jämfört med kollegan – med bland andra britten Will Stronge från The Autonomy Institute. Marin var lika karismatisk och övertygande som alltid – absurt att Finland tyckt sig ha råd att förlora en sådan politiker. Eller Grace Blakeley, brittisk stjärnförfattare till Vulture Capitalism, en bok om hur kapitalismen är ofri, ”big state” och centralstyrd men till gagn för den ekonomiska eliten – som mötte vänsterns Minja Koskela och ”högerekonomen” Heikki Pursiainen i Adidasverrare.
I diskussionen ”Varför hatar alla konst?” svarade sociologen Riie Heikkilä bakom boken Miksi lakkasimme lukemasta? att det beror på två variabler: låg utbildning och manligt kön. När 1 av 5 går ur grundskolan utan att kunna ta till sig text var hon och författaren Iida Rauma rörande ense om att det inte behövs läskampanjer utan bättre social- och undervisningspolitik.
Blakely framförde tesen att väljarna förbittrats av nyliberalismens löften som aldrig infrias eftersom den liberala demokratin jobbar så hårt i den globala kapitalismens tjänst. Folk har fått sämre löner, blivit allt hårdare kontrollerade. Demokratin har sipprat bort, institutionerna urholkats. Nu vill de hellre bränna ner systemet och rösta populistiskt än fortsätta känna sig så maktlösa. Hennes svar låg i det kollektiva, att politiker tillsammans med invånare jobbar fram lösningar för en by, en stad, en grupp. Kanske det är just så här vänstern kan få makt igen? Hålla de bästa festerna, bjuda in alla till de mest brännande samtalen, locka till sig de unga, jobba lokalt, försöka överbygga polariseringen men vara tydliga med sina värden: alla får vara med, alla räknas. Så byggdes välfärdssamhället en gång. Vad händer om vi bara ignorerar Trump?
Kolumnen är publicerad i Ny Tid 1/25, 3.2.2025.
