I sina senaste diktböcker återvänder Eva-Stina Byggmästar till sina poetiska rötter, men med en annan mogenhet och ny bredd, skriver Maria Kallio.
Eva-Stina Byggmästar, Jakobstadsfödd poet som debuterade 1986, har några mycket produktiva år bakom sig. År 2023 utkom diktsamlingen Vill du kyssa en rebell och essäboken Alla landskap inom mig – om gudar, helgon och poeter. År 2024 utkom diktsamlingarna Snöapan och En dag i Mieron. Detta år inleder Byggmästar med ytterligare en diktsamling Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken, som är hennes trettionde bok.
Sitt genombrott fick Byggmästar med trilogin om glädje För upp en svan 1992, Framåt i blått 1994 och Bo under ko 1997. Språkleken charmade läsare och recensenter både i Sverige och Finland. Mera stillsam och reflekterande var tonen i de följande samlingarna Den harhjärtade människan (2001) och Näckrosön (2003). I trilogin om kärlek med Älvdrottningen (2006), Men hur små poeter finns det egentligen (2008) och Vagga liten vagabond (2010) frossade Byggmästar i blommor, leklust och hänförd förälskelse. Småningom har allvaret, som var påtagligt i hennes tidigaste diktsamlingar återigen börjat leta sig in i författarskapet.
Mörkret tilltar
Naturen, kärleken och resan är viktiga element i Byggmästars lyrik – och har så varit ända sedan debuten. Landskapet är skiftande, hon rör sig lika hemvant mellan kossor och åkrar som kameler och oaser. I Snöapan, en meditativ och med byggmästarska mått väldigt avskalad samling, befinner sig diktjaget i Japan; tedrickande, försjunket i diverse ritualer, upplevande både förlust och frid.
Jag tänder inga ljus/förrättar inte vattenoffret/snurrar ingen bönekvarn/låter inte radbandet glida/mellan mina fingrar//bara sitter här […]
Rituella element, men med en mera mörk och destruktiv ton utforskade Byggmästar redan i Amuletten (1987) och i den uppföljande Drivkrafter (1990) är en meditativ försjunkenhet i språket central. Och det är efter Drivkrafter som Byggmästar skriver trilogin och glädje, som i jämförelse med hennes tidigare samlingar är både mera språkmaterialistisk och mera sprudlande.
Byggmästars tre senaste diktverk är lite av ett återvändande till hennes poetiska rötter, men med en annan mogenhet och ny bredd. I En dag i Mieron skriver hon:
men om man lever länge nog/så börjar den andra barndomen/och det lilla blir det stora —/stenar blir åter stenar/askan aska och fjällbjörkar/fjällbjörkar precis så som/det var i början
Byggmästar är mästerlig i sin förmåga att skapa ett poetiskt universum där jaget står i hierarkifri dialog med det omkringliggande.
Ensamhet är en frizon
En dag i Mieron skildrar dels en enstörings naturnära tillvaro i byn Mieron på Finnmarksvidden och samma (?) enstörings barndom och den roll som konsten, och färgerna, spelar i barnets/enstöringens själsliv. Stenarnas tiotusen grå nyanser, svamparnas dämpade färgskala och enrisbuskens akvarellton fascinerar och förundrar barnet som resignerat konstaterar att de vuxna i stort är blinda. De öppna slätterna ger tillräckligt med luft att andas. Ensamheten är en frizon. Det finns en vardaglighet i dikterna och en påfallande tillit till språket som ett beskrivande verktyg:
på flaket – bland hopvikta/presenningar jeepdunkar med/extra bensin och repknippen/ står en luden gråhund/och bjäffar glatt
I Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken finns den grundläggande tilliten till språket kvar. Dörren öppnas också mot mera absurdistiska/kreativa kombinationer. Ordens symboliserande egenskaper tar åter mera utrymme i jämförelse med de beskrivande som dominerade i En dag i Mieron.
Obekvämt människovarande
Hundarna… tar liksom En dag i Mieron avstamp på nordliga breddgrader. Här är det inte en by i Finnmarken utan Rovaniemis stationshus som agerar mötesplats för diktjaget och en excentrisk naturlyriker och hennes hund. Detta möte utgör hela del ett i den fyrdelade diktsamlingen. För del två är det diktjagets inre liv som utgör skådeplatsen och skogens roll som vän och plats för helande för tankarna till Byggmästars debut I glasskärvornas rike:
”Träden ropar:/Kom och bo i våra stammar, /vi ska ge dig vår värme […]” heter det här och i Hundarna…beskrivs skogen som diktjagets omklädningsrum där hen kan:
[…] förstå det/som inte går att förstå – /trädens medlidande/med alla rotlösa och/vinddrivna existenser
Del tre är ett utforskande av rotlösheten. Diktjaget är i Australien och reser ut ur civilisationen i en husvagn med sin hund och sin obekvämhet med människovarandet. I de öppna landskapen suddas gränserna mellan människa och omvärld ut och ”lugnet och trotset” kan ta över i kroppen. I den avslutande dikten i den tredje delen sitter diktjaget i ett badkar och läsaren frågar sig plötsligt om resan i Australien trots mängden detaljer i beskrivningen var mera dröm än verklighet.
Hierarkifri dialog
Precis som gränserna mellan dröm och verklighet i Hundarna… är flytande laborerar Byggmästar med ett sömlöst gränsöverskridande mellan det domesticerade och det vilda. Diktjaget konstaterar att en hund varken har klocka eller bankkonto och vill ”bli mera som hund”, känner sig obekväm i städer och beskriver sig som ”lingvistikens giraff”.
I del fyra i Hundarna… under rubriken ”Gränsland Herakleitos” kulminerar kontrasten mellan människa, djur och husgeråd i en melankolisk skildring av en ålderstyngd filosof. Han ligger mellan nytvättade lakan i en doft av duschtvål och morrar och gnäller, i en futtig och skräckblandad längtan efter att bli prärievarg.
Mycket av Byggmästars diktning arbetar med element som kombinerar det vilda och det tama. Korna, som hade en framträdande roll bland annat i den uppfriskande erotiska diktsamlingen Vox Amoris (2020) är tama, men djur. Liksom hundarna i Byggmästars poetiska universum. Ansade trädgårdar och vilda trädgårdar, vardagsrum där tapeten blir natur, hemtama åkrar och den återkommande tröstande och välkomnande skogen är alla platser för diktjaget att identifiera sig med och uppgå i. Byggmästar är mästerlig i sin förmåga att skapa ett poetiskt universum där jaget står i hierarkifri dialog med det omkringliggande.
Eva-Stina Byggmästar:
Snöapan.
Fri Press 2024.
En dag i Mieron.
Scriptum, 2024.
Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken.
Schildts & Söderströms, 2025.
