Under årets första månader har världen genomgått en omvälvande förändring med påföljande instabilitet globalt. Trumps pågående on-off-handelskrig med tullar som vapen, där det ena gäller den ena dagen och dagen efter något annat, gör att medierna fylls med utsagor och prognoser som med små variationer upprepas. Det ser inte bra ut. Trumps och Putins geopolitiska ambitioner lever också och mår gott.
Jag konstaterar att minsta distraktion är välkommen och har som många andra funnit detta i tre Vöråkillars framfart i den nischade värld eurovsionstävlingen innebär. Nu är den inte så nischad längre och den mångfald av åtgärder som olika finlandssvenska institutioner tagit till för att väcka intresse för svenskan i Finland och för den del av världen som talar svenska öster om Bottenhavet ser futila ut i skenet av KAJs frammarsch.
Detta värmer folkloristens hjärta.
Ett av kännetecknen för både Hoojas och KAJs språk är ett av de i tiderna mest föraktade dragen i svensk-finlandssvenskt dialektalt talspråk.
Populärkulturens genomslagskraft är massiv när den väl fått fotfäste i gammel- och sociala medier. Detta är naturligtvis inget nytt men att (en) österbottnisk dialekt nästintill kramas ihjäl är det. I Sverige har KAJ haft stor draghjälp av fenomenet Hooja som med sin Gällivaredialekt med inslag av meänkieli dundrade in på epadunkscenen för några år sedan.
Ett av kännetecknen för både Hoojas och KAJs språk är ett av de i tiderna mest föraktade dragen i svensk-finlandssvenskt dialektalt talspråk (och delar av Norge visar upp samma drag), det tjocka l:et, även kallat kakuminalt l.
För mig som växte upp med en dialekt som första språk och fortfarande har dialekten som bas – också en ovärderlig hjälp när jag läste tyska i skolan – växer inom mig en litet jubel över det kakuminala l:et, ringaktat men svårproducerat, nästan omöjligt fonetiskt för den som inte lärt sig det som mycket liten. Diftongerna i all ära, de går att lär sig uttala, men här sitter grundbulten i de österbottniska dialekterna (tillsammans med en uppsjö av s- och sje-ljud men dem lämnar vi därhän just nu).
Rötterna finns över 1000 år tillbaka i historien. Under folkvandringstiden var det fint med tjockt l, därav den stora spridningen i det svenska riket. Det var en markör för maktens språk och fick därför stor spridning också bland folket. Så såg det ut ända tills svearnas rike började importera kungar utifrån (läs söderifrån), när egenproducerade kungaätter dog ut, ofta tack vare inre stridigheter. Det stora inflödet av hantverkare från bland annat Tyskland och Holland gjorde också att tjock-l:et trycktes undan och småningom blev ett allmogens emblem och ett sätt att dra gränsen mot präster, borgare och makten i allmänhet.
Under de dansk-svenska krigen på 1600-talet fick l:et fungera som en schibbolet; de som kom norrifrån hade inga problem med att producera ett tjock-l. Söderöver fanns inte detta i repertoaren. Språk, och hur det låter, har som bekant betydelse.
Idag lever det kakuminala l:et och mår väl runtom i Finland och Sverige. Nu tror jag inte att det kakuminala l:et kommer att få en ny storhetstid och att vi kommer att få en folkrörelse som anammar det som en ny fonetisk modefluga i tiktokens tidevarv.
För den som undrar hur det riktigt låter kan jag rekommendera KAJ:s ”Kom ti byijin”, där Vöråbyn PaLvis dyker upp med det tjockaste l någon kan tänka sig.
