Tusentals personer på flykt från Libanon och Palestina har sökt sig till Cypern. De tas emot av frivilliga, men kriget är inte långt borta.
Cypern är en delad ö med ena foten i Europa och den andra i Mellanöstern. Ön har kommit att bli en tillflyktsort för tusentals libaneser som flydde från sitt land i september 2024 i och med utnötningskriget mellan Hizbollah och Israel som gick in i en ny fas i och med kriget mellan Israel och Hamas. Trots eldupphöret mellan Israel och Libanon som undertecknades i slutet av november förra året har Libanon utsatts för israeliska bombräder, en av de största utfördes i mars 2025.
Israeliska styrkor har sedan oktober ockuperat en del områden i landets södra delar, trots att eldupphöret stipulerar att både Hizbollah och Israel ska dra sig bort. På grund av detta, och tack vare den libanesiska diasporan som har funnits på Cypern i flera decennier, har många flyktingar stannat kvar.
Den romersk-katolska maronitiska kyrkan har varit ett stöd i södra Cypern. Minoriteten har funnits på Cypern sedan 1200-talet och i Libanon är den maronitiska kyrkan störst bland de kristna samfunden.
– De flesta libaneser som har tagit sig till Cypern bor i Larnaca och längs kursen norrut, upp till Paralimni, förklarar Akl Abou Nader, präst i den maronitiska församlingen i Larnaca när vi besöker staden i slutet av 2024.
– Det finns kring 35 000 libaneser i trakten. 13 000-15 000 av dem tillhör den maronitiska kyrkan. Vår församling har vuxit på grund av kriget.
Abou Nader har själv libanesiska rötter. Under de senaste månaderna har han hjälpt flyktingar som kommit från Libanon. För många familjer är insatserna från den maronitiska kyrkan avgörande, säger han.
– Många kom hit utan att ens ha vinterkläder med sig. De tänkte att de stannar några veckor men är fortfarande här. Vi hjälper dem betala hyran, assisterar dem i juridiska frågor och ger en handräckning med vårdkostnader. Det handlar om basbehov.
Aki Abou Nader, församlingspräst i den maronitiska kyrkan St Joseph i Larnaca under Eid Il-Burbaro eller St Barabara-firandet. Foto: Giacomo Sini
Vapen från Israel
Ett stenkast från S:t Lazarus-kyrkan där Abou Nader är verksam finns ett libanesiskt bageri. De bakar bröd med za’atar, en kryddmix som innehåller bland annat oregano och sumak.
– Jag kom hit för 21 år sedan. Jag har tidigare jobbat i renoveringsbranschen, men sedan 2017 har jag skött bageriet.
Det säger Rony Frem, som har erfarenheter både av livet i Beirut och i södra Libanon. Han ser dystert på framtiden.
Ett uppmärksammat fall är de 65 asylsökande som under flera månader inte tilläts lämna buffertzonen. Ett dussintal var instängda där i sex månader.
– Situationen blir hela tiden värre. De som har möjlighet lämnar landet. Många har kommit hit hyr bostäder bara för några månader, eftersom de planerar att återvända så fort som möjligt.
– Cyprioterna har varit välkomnande och det finns en solidarisk inställning. Regeringen är dock benägen att ta emot libaneser eftersom många av dem som kommit hit hittills är rika och gynnar den cypriotiska ekonomin. För dem som inte har pengar är tillvaron svår.
Frem och hans bror, som också kommit till Cypern, har haft ett bra liv där, men någon större trygghet existerar inte med kriget på nära håll.
– Att Cypern har köpt det israeliska luftvärnsrobotsystemet Iron Dome är exempelvis illavarslande.
Rony Frem (mitten) är en maronitisk libanes från Jezzin som bott i Cypern 21 år. Här bakar han bröd med Za’atar under helgdagen till åminnelse av jungfru Marias obefläckade avelse. Larnaca, Cypern. Foto: Giacomo Sini
Fast i buffertzon
Krisen i Mellanöstern påverkar Cypern och överlappar med öns komplexa historia. Kriget som delade ön mellan grek- och turkcyprioter har lämnat ärr efter sig. Sedan 1974 är ön delad mellan Republiken Cypern i söder, som är en del av EU och Turkiska republiken Nordcypern som erkänns endast av Turkiet och som av Republiken Cypern betraktas som ockuperat territorium.
Den gröna linjen som skiljer de två delarna från varandra erkänns inte av Republiken Cypern. Detta blir ett problem för flyktingarna som kommer från Mellanöstern via norra Cypern. Man vill nämligen inte låta migranter korsa buffertzonen. Inrikesminister Constantinos Ioannou har åberopat de regler som stipulerats för den gröna linjen: migranter kan passera gränsen endast om de har giltiga resedokument eller uppehållstillstånd.
I praktiken rör det sig ändå om en form av pushback.
– Här kan man se kläder, mat och kärl som lämnats kvar när migranter försökt ta sig över gränsen illegalt, säger en FN-soldat och pekar på skräpet i buffertzonen som klyver staden Nicosia.
Ett uppmärksammat fall är de 65 asylsökande som under flera månader inte tilläts lämna buffertzonen. Ett dussintal var instängda där i sex månader. Emilia Strovolidou, talesperson för UNHCR i Nicosia, kommenterar händelsen:
– De kunde inte komma därifrån trots att de hade kontaktat den cypriotiska polisen och påtalat att de vill ansöka om asyl i Republiken Cypern.
UNHCR och FN:s fredsbevarande styrkor i Cypern har gett humanitär hjälp till personer som blivit strandsatta i buffertzonen.
– Migranterna har bott i tält, utan tillgång till elektricitet och rinnande vatten. Stater måste bära sitt ansvar för att säkerställa att människor kan söka asyl och att det finns infrastruktur för att ta emot dem, säger Strovolidou.
I mitten av november flyttades asylsökandena från buffertzonen till en flyktingförläggning i Republiken Cypern.
Farlig resa
Också på norra Cypern finns det en libanesisk diaspora, även om den är mycket mindre än i söder.
– Jag har bott i norra Nicosia i fyra år, säger Denise Diab som jobbar på ett daghem.
– De som har cypriotiska rötter kan ansöka om medborgarskap. Min farmor var född på Cypern innan ön delades upp. Jag har också rätt till medborgarskap i söder, men jag har inte tillgång till vissa av de dokument som behövs för att ansöka.
Det finns ingen statistik över hur många libaneser som bor i norra Cypern. Diab uppskattar att antalet rör sig kring ett par hundra. Också sedan situationen eskalerade i Libanon under hösten 2024 har libaneser tagit sin tillflykt till Cypern.
– Många har hämtat med sig sina familjer från Libanon sedan kriget startade, men de flesta kommer att återvända när kriget är slut. Mina föräldrar kom när bombningarna startade, men de återvände i december eftersom Cypern är ett dyrt land och språkförbistringen gör livet svårt. För dem som inte kan turkiska är det svårt att klara sig.
Resan till Cypern var kämpig för föräldrarna. Från Libanon kom de över med båt till Mersin i Turkiet och den etappen innehöll mycket stress. Av säkerhetsskäl var de tvungna att vänta två dagar ombord innan de kunde ge sig av från Libanon, och passagerarna behandlades dåligt, säger Diab.
– En äldre man som var i behov av medicinsk vård dog på fartyget.
I Turkiet hölls föräldrarna i förvar några dagar av myndigheterna som inte brydde sig om deras hälsotillstånd. De kunde sedan ta flyget till Cypern.
Demonstration mot den tilltagande militariseringen av Cypern i Larnaca arrangerad av det cypriotiska fredsrådet. Foto: Giacomo Sini
Som en avfyrningsramp
En kraftig havsbris drar över Larnaca. Flaggor och banderoller börjar plockas fram invid slottet. Det är frågan om en protestdemonstration mot att Cypern förvandlas till vad demonstranter kallar USA:s och NATO:s avfyrningsramp. Redan i september hade samma pacifistiska grupp ordnat en demonstration framför den brittiska militärbasen Akrotiri, en kvarlämning av den kolonialistiska historien. Från dessa baser inleddes USA:s och Storbritanniens attacker på huthierna i Jemen i januari 2024, en förlängning av kriget i Gaza. Här fungerade Cypern bokstavligen en avfyrningsramp.
– Cypern befinner sig i konfliktens närhet. Många inser inte det, men titta på kartan, säger Matthew Stavrinides från Genocide Free Cyprus.
Men samarbetet mellan Israel och Republiken Cypern har pågått en längre tid:
– 2017 tilläts den israeliska armén ha militärövningar i södra Libanon.
Hamad, som egentligen heter något annat, är från Gaza bor numera i Limassol.
– Jag har varit här två år men jag har rest runt i många länder för att jobba. Jag går på demonstrationer med mina vänner. Situationen är hemsk. Och det är inte ens bara Palestina det gäller, säger han och visar en karta av Gaza på sin telefon.
– Det här var mitt hem, säger han och pekar.
– Den här byggnaden, nära Al-Shifa-sjukhuset, är förstörd nu. Men mina föräldrar lever lyckligtvis ännu.
Hamad hade egentligen för avsikt att resa hem, men han har stannat kvar i Cypern.
– Jag ringde min far två veckor innan kriget började. Jag sa att jag snart kommer hem och han lät glad. Genast när är möjligt ska jag återvända och hjälpa till med återuppbyggnaden.
Foto: Giacomo Sini
