Oviss politisk framtid i Sverige

av Lisa Gemmel

Det var med glädje jag följde Sannfinländarnas (eller Perunasuomalaiset, som min man råkade kalla partiet en gång) sammanbrott i det finländska kommunvalet och de röda framgångar som följde på det. Med en mörkblå regering i Sverige och ett USA som allt mer hamnar i fascismens grepp behövs det ljusglimtar och hopp. 

 

I september nästa år är det val till kommun, landsting och riksdag i Sverige. Det kan tyckas långt borta, men såväl partier som civilsamhället och PR-konsulter börjar ställa om till valläge. 

För ett maktskifte krävs det en rödgrön röra som först och främst ska vinna valet, men därefter också kunna bilda någon form av grund för regering. Det är lättare sagt än gjort i ett land där oppositionen är långt ifrån samlad och blocköverskridande regeringar är något som endast uppstår i kristider. 

Det sittande regeringsunderlaget består av regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna med stöd från Sveriges näst största parti Sverigedemokraterna. Oppositionen består av en socialdemokrati som i allt större utsträckning köper regeringens repressiva rättspolitik för att stävja gängbrottsligheten, ett vänsterparti med krav på att sitta i en regering de stödjer (fast kanske ändå inte, om vissa delar av partiet får välja), ett miljöparti som inte når igenom bruset, samt ett centerparti som står inför ett partiledarbyte efter att den sittande haft svårt att ena partiorganisationen och nå ut med partiets politik. Ovanpå detta har Centerpartiet under lång tid vägrat sitta i regering med Socialdemokraterna, än mindre med Vänsterpartiet. 

Håller opinionsmätningarna i sig, och oppositionspartierna vinner valet, står vi inför en rörig regeringsbildning, men än är det långt kvar till september 2026 och mycket kan hända. Frågan är även vilket samhälle som ska ledas efter valet. 

Ett rödgrönt regeringsalternativ måste klara av att inte bara stoppa gängvåldet, utan även skapa en bättre integration och minska ojämlikheten. 

Sverige är på många sätt ett fantastiskt land att leva i. Vi har världens förmånligaste föräldraförsäkring, det finns en ekonomisk trygghet för den som drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Skola, vård och omsorg betalas med skattsedeln och under våra generösa semesterveckor finns det mycket att upptäcka i vårt avlånga land. Men mycket är också trasigt. Den skenande ojämlikheten har satt riktigt djupa sår som ibland känns omöjliga att läka.

Det främsta symtomet på ojämlikheten är det gängvåld som lett till mord-, vålds- och sprängningsvågor. Såväl gängmedlemmar som oskyldiga dödas och skadas av framförallt pojkar, ibland i nedre tonåren, som beväpnas med skjutvapen och hemmagjorda bomber. Det som skapat situationen är årtionden av privatiseringar inom vård, skola och omsorg kombinerat med en undermålig integrationspolitik som lett till segregation och utanförskap. I de så kallade utsatta områdena ser många unga män inte hur de ska kunna bygga en framtid utanför den kriminella livsstilen. I försök att stävja brottsligheten lägger regeringssamarbetet repressiva förslag som ett pärlband, bland annat sänkt straffålder från 15 till 14 år och ungdomsfängelser. 

Segregationen och ojämlikheten späs också på genom att den svenska skolan inte längre är kompenserande, din bakgrund bestämmer i hög utsträckning vilken framgång du har i dina studier. Med vård-, omsorgs- och skolval skickas skattepengar rakt in i vinstdrivande bolag, istället för att gå till insatser i skola och socialtjänst för att förhindra rekrytering till brott och göra skolan mer likvärdig, för att på så sätt vända utvecklingen och bidra till minskad segregation.

 

Ett rödgrönt regeringsalternativ måste klara av att inte bara stoppa gängvåldet, utan även skapa en bättre integration och minska ojämlikheten. Bromsen måste dras för att stoppa de nedmonteringar av trygghetssystemen som pågått under decennier – även under socialdemokratiskt ledda regeringar. 

På pappret ser det ut som en omöjlig nöt att knäcka, även om vi bortser från att Centerpartiet vägrar sitta i regering med ett ”ytterkantsparti” som Vänsterpartiet. Den föreslagna nya partiledaren för Centerpartiet är Anna-Karin­ Hatt, en stark vän av Alliansen, den fyrklöver av borgerliga och liberala partier som ledde Sverige under åtta år. De närmanden som gjorts till socialdemokratin sedan förra valet, kanske mer vad det gäller acceptans än politik, är inte nödvändigtvis något som kommer att bibehållas under Hatts ledning.   

 

Socialdemokraterna å sin sida har inför partikongressen lagt fram programmet ”Ny riktning för Sverige”, ett slags valplattform som arbetats fram under det senaste året. Partiet fokuserar där på ökad ekonomisk jämlikhet, förbättrad integration och minskad invandring. Innehållet i den nya riktningen har skapat debatt så väl inom partiet som bland politiskt intresserade, då det bland annat föreslagits att segregerade och nedgångna bostadsområden ska rivas till förmån för nybygge och integration. Inom partiet har även hörts röster om att ledningen för en alldeles för liberal ekonomisk politik som inte främjar återuppbyggandet av en jämlik välfärdsstat. 

Mellan Centerpartiets nyliberala politik, Socialdemokraternas repressiva rätts- och migrationspolitik, frågan om Vänsterpartiets regeringsduglighet och Miljöpartiets kamp om överlevnad finns ett svårförhandlat regeringsalternativ som väljarna har svårt att tro på. 

 

Jag vill kunna tro på ett valresultat likt det finländska i det svenska valet nästa år, men min inneboende pessimist säger att det inte kommer att ske. Regeringspartierna genomdriver den politik de gått till val på, utan att tappa särskilt mycket stöd hos väljarna. Oppositionen måste kunna samla ett trovärdigt regeringsalternativ som ger vanliga människor en tro på ökad jämlikhet och ett tryggare samhälle. Det arbetet måste börja nu. 

Lämna en kommentar