Mitt politiska arbete sker ofta i mindre sammanhang och i möten med människor. Det är små stunder, där vi möts öga mot öga, utan publik.
Politiken, samhället och de medier som skriver om politiken förstärker ofta den som redan är synlig. Periferin går under radarn. Ändå är det arbetet i dessa ”osynliga rum”, som jag upplever som det viktigaste arbetet.
I mitt försök att hålla kommunikationskanalerna öppna blev en diskussion ändå för mycket för mig. Jag fick höra att ”det brukar gå dåligt för anti-SFP:are”. Frasen fick mig att fundera på om detta var personens egen sanning, empiriska observationer eller ett subtilt hot.
Den politik jag arbetat för handlar bland annat om att motarbeta rasism, exkludering och våld. Att synligt ställa sig emot förtryck kräver mod, kraft och energi.
Jag inledde mitt politiska arbete i Feministiska partiet i riksdagsvalet 2019. Många av våra kandidater fick mycket hatmeddelanden och osakligheter hela kampanjen igenom.
I kommunalvalet kandiderade jag för Vänsterförbundet, som tog fyra tilläggsmandat i Helsingfors. Det är ett historiskt resultat! Från mina hemkvarter i Berghäll blev till och med sex stycken kandidater invalda till stadsfullmäktige.
Vänstersvängen är verklighet idag eftersom väljarna ser politiken för vad den är.
Valarbetet är ett fotarbete, det krävs aktiva, engagerade kandidater som rör sig i staden, skriver insändare, talar med människor och är aktiva på sociala medier. Det är tungt, men också givande.
Jag är intresserad av så kallade tysta fenomen, sådant som sker i periferin, och trivs med att vistas i periferin.
HBL skrev om kandidater som arbetar för kulturen inför detta val. Trots att jag arrangerade en kulturpolitisk debatt på Luckan under riksdagsvalet 2023, så fick jag inte något samtal eller chans att kommentera tematiken, mitt arbete förblev osynliggjort. Jag tycks bara synas i pressen då det finns ett behov att skapa drama. Jag är ”klick-” och nyhetsvänlig, för att uttrycka det krasst.
Ett annat exempel på periferin är de mångkulturella aktörer som arrangerar valpaneler inför alla val. Kännetecknande för dessa är att vi som möts sällan har träffat varann förr. Riksdagspartierna behöver ”invandrar”kandidater för att få in fler röster. Vissa partier är inte särskilt intresserade av att satsa på dessa kandidater, men de låter kandidaterna ställa upp.
Att bygga upp en trovärdighet inom politiken handlar om att få uttala sig och bli beaktad som politiker via de frågor man lyfter som kandidat, inte enbart som en representant i minoritets-och integrationsfrågor.
Men det blåser nya vindar. Ett exempel är i Finland födda och uppvuxna vänsterpolitikern Jenny Kasongo, som fick 1719 röster. Hennes familj är kongolesisk. Hon har spräckt flera glastak, som viceordförande för Vänsterunga och nu som nyinvald fullmäktigeledamot i Helsingfors.
Vänstersvängen är verklighet idag eftersom väljarna ser politiken för vad den är. Makt att besluta om samhällets riktning. Det starka mandatet vi nu har i Helsingfors är en stor källa till glädje. Tack till alla er som stött oss. Tack vare er arbetar vi vidare. Och fortsätter att spräcka glastak tillsammans. Och du som röstade på mig, tack.
