Det känns ovanligt svårt att sammanfatta ett spelår som i Finland har överskuggats av något helt annat än själva teaterkonsten. De stora diskussionerna har handlat om pengar. Frågan om huruvida kampen för att få finanserna att gå ihop riskerar att köra teaterkonsten in i en återvändsgränd, kunde däremot ha diskuterats flitigare.
Gärna skulle jag se teaterfolket dryfta Alf Rehns (Odenseprofessor i innovation, design och management) syn på Finlands senaste kulturpolitiska redogörelse. I Uusi Juttu konstaterade Rehn att dagens finländska kulturpolitik leder in konstnärerna mot en visionslös kortsiktig maximering av ekonomisk nytta på ett sätt som gör att ingen har någon tanke om en bättre framtid.
Rädsla har blivit en del av systemet, och inte har man då vågat erbjuda något nytt, tillade han.
Det låter inte bra om man talar om konst.
Är det kanske därför som romandramatiseringarna fått en så central plats framför allt i Svenskfinland, med föreställningar som sällan lever på teaterns villkor eftersom romaners världar och persongallerier ofta är så stora. När man på teatern vill vara ursprungsverket troget (för att inte göra publiken ledsen?) blir spelet på scenen lätt stressat. Det är så mycket som ska rymmas med, personerna förblir ofta ytliga, handlingen hinner sällan fördjupas.
Den performativa postdramatiska scenkonsten som vissa hävdar är det nya spännande utmanande på våra scener, har jag personligen sällan upplevt som varken nyskapande eller djuplodande, mer som ett sökande efter vad den genren kan berätta som mer traditionella uttryck inte kan.
Den trenden har diskuterats också i Sverige, där kulturjournalister beskyllt teatrar för fantasilöshet och jakt på säkra kort, och klagat på att dramatiseringarna stjäl för mycket plats av den nyskrivna samtida dramatiken.
Intressant nog är en av mina höjdare från spelåret ändå just en romandramatisering; Harens år (Jäniksen vuosi), dramatiserad och regisserad av Kristian Smeds. Han lyckades skapa en härligt visuell och komisk och fantasifull och oerhört välspelad värld, som uttryckligen smakade teater och inte romansidor.
Lägg till Tommi Korpelas scenkarisma och Marja Salos insats som ADHD-hare, årets häftigaste skådisprestation från de uppsättningar jag hunnit se. Hon gick inte bara på höga varv då hon på ett finurligt sätt involverade åskådarna. Också när haren ibland kunde hålla tyst var det så mycket som Salo uttryckte med gester och blickar, outgrundlig sorg och rädsla, och glädje.
Den enskilda teater som gav mig de flesta wow-upplevelserna var ändå Viirus.
Jag tänker framför allt på Minna Lunds Diptyk, som på alla plan var en elegant framförd uppsättning, med ljus & ljud & scenografi som ovanligt helgjutet stödde skådespelarna och det fina ensemblespelet.
Diptyk var också en upplyftande modig satsning; en pjäs om dödshjälp där vi får följa med en cancersjuks väg från dödsdomen till döden. Låter inte speciellt kul i dessa tider då man hör röster som tycker teatern borde bjuda på flykt från verkligheten. Istället för kul tänker jag här istället på ord som sann och innerlig och laddad med stora känslor, utan att någonsin falla för högljutt överspel.
Jag tänker också på den udda satsningen Premiär på fredag, fyra snabbt skrivna och snabbt repeterade pjäser. Där fanns en oförutsägbarhet som jag älskar, en lekfull glädje i att skapa teater. Jag hann bara se en av de fyra premiärerna, men bara att uppleva Ville Virtanen på en finlandssvensk scen i en text av Otto Sandqvist var stort.
Liksom att märka att Viirus med sin inte så självklart publikdragande repertoar har gjort just det, dragit publik.
Andra glädjeämnen; att Åbo Svenska Teater vågat satsa på nyskrivet, även om arbetet med texterna stannat halvvägs. Eller att finska Koko-teatteri vågade satsa på en pjäs av Sara Stridsberg – det som inte en enda finlandssvensk institution ännu vågat. Uppsättningen av Svindel (Pyörre) var ojämn, men Fanni Noroilas så trovärdigt såriga insats som huvudpersonen Kristina gjorde den minnesvärd.
Den performativa postdramatiska scenkonsten som vissa hävdar är det nya spännande utmanande på våra scener, har jag personligen sällan upplevt som varken nyskapande eller djuplodande, mer som ett sökande efter vad den genren kan berätta som mer traditionella uttryck inte kan.
Blaue Fraus Still looking for Rick var inte heller direkt nyskapande, men där lyckades man med en snart 20 år gammal genusdebatt på nätet (den första vilda nätdebatten i Svenskfinland) som utgångspunkt på ett finurligt sätt blanda personliga upplevelser med researchat dokumentärt material om misogyni och feministisk teaterkamp, och gjorde det till något både personligt och tankeväckande.
Det jag hoppas av framtiden är berättelser som mer direkt vågar behandla vår samtid. Krig och auktoritativa ledare, censur och självcensur, och inte minst klimatförändringen. Teater är magi och drömmar. Den låter oss föreställa oss saker utan att vi faktiskt behöver leva dem, och har därför inbyggt i sitt DNA alla möjligheter att bearbeta stora frågor.
Möjligtvis kan bokmässan i Göteborg erbjuda goda tips för framtiden. Där ska man i höst nämligen satsa stort på nyskriven dramatik med flera dramatiker från Norden och Baltikum närvarande, bland andra Otto Sandqvist och Christoffer Mellgren.
