I mer än ett halvsekel har man i framför allt Österbotten fantiserat om en fast förbindelse över Kvarken. Av svårförklarliga skäl verkar de här brodrömmarna gärna dammas av när Finland drabbas av lågkonjunktur. Mycket riktigt lade ett par konsulter härom året fram ett förslag till en Kvarkenbro och de fick nyligen eldunderstöd av den SFP närstående finlandssvenska tankesmedjan Agenda, som föreslår en motorväg Tammerfors–Vasa som komplement till en tänkt bro.
Jag har läst Agendas rapport, trafikledsverkets utredning om Kvarkenbron och alltför många debattinlägg, både för och emot, och slås av en skevhet i den pågående diskussionen: Ingen pratar om klimataspekterna på det här projektet.
Nej, jag är inte ett dugg förvånad.
Framtidsprognoser slår ofta fel. Jag misstänker att det också gäller Kvarkenbron.
Att vi befinner oss mitt uppe i en allvarlig klimatkris, att den sköra lilla blå planet vi bebor håller på att pressas till bristningsgränsen av människans krav på mer tillväxt och större överflöd, det har inte slagit igenom hos dem som planerar för och fattar de avgörande besluten om vår gemensamma framtid.
Då vi gör upp planer för kommande decenniers utveckling utgår vi från dagens läge och drar en linje framåt: vi tänker oss att framtiden blir ungefär som nu, fast ännu bättre. Drömmarna om Kvarkenbron präglas av just den här sortens linjära, framåtriktade tänkande. Tanken är att man ska bygga en vägbro, och konsulterna gör prognoser för hur många bilar och lastbilar som ska använda bron när den blir färdig.
Framtidsprognoser slår ofta fel. Jag misstänker att det också gäller Kvarkenbron.
Med all sannolikhet kommer dagens massbilism visa sig vara en historisk parentes. Ska vi stoppa klimatkrisen måste vi helt enkelt sluta använda fossilbränslen. Att ersätta de drygt sju miljoner fossildrivna motorfordon som idag finns i Finland med elfordon är inte realistiskt av många skäl – det viktigaste är kanske att råmaterialet som skulle krävas för att tillverka miljoner och åter miljoner nya batterier helt enkelt inte räcker till. Våra barnbarn kommer inte att kunna resa med bil som vi gör. De kommer också att tvingas dra ner på transporterna av varor mycket kraftigt.
Vi har två alternativ: antingen genomför mänskligheten en ordnad reträtt från fossilsamhället och den kapitaliska, tillväxtberoende ekonomiska ordningen eller så går vi mot en samhällskollaps till följd av den skenande uppvärmningen; det är inte troligt att det vi kallar civilisation faktiskt kan fungera i en värld som är tre eller fyra grader varmare än under förindustriell tid. Att döma av dagens utveckling är vi på väg mot en katastrof snarare än en omställning under ordnade former.
Men det diskuterar vi inte. Polletten har fortfarande inte trillat ner. Det bekräftas av debatten om en bro över Kvarken, där klimatet i bästa fall nämns i förbigående men inte får den plats det borde ha.
Hur ska vi bära oss åt för att få alla makthavare, planerare och konsulter att ta klimatet på allvar när de presenterar sina visioner om framtiden?
Den frågan har jag tyvärr inget bra svar på.
