Utövare av konsten – teater, litteratur och musik – inspireras ofta av trender och händelser i samhället. Ibland gestaltar de en framtid där de träffar rätt på ett sätt som nästan känns kusligt. Ta George Orwells roman 1984, till exempel. Den framtid med en ”storebror övervakar”-mentalitet som han utmålar verkade säkert fjärran från verkligheten 1949 när verket utkom.
Idag har en del redan blivit verklighet.
Orwell var journalist och författare och utifrån det han sett och upplevt skrev han sitt framtidsscenario. När Carlo Masala, professor i internationell politik vid Tysklands Bundeswehr – universitet i München i år gav ut sin bok med titeln Wenn Russland gewinnt (Om Ryssland vinner) var han noga med att poängtera två saker: det är viktigt att våga lägga upp också oönskade scenarier – hans bok har tilläggstiteln ”Ein Szenario”, ett av flera möjliga alltså – men han understryker också om och om igen att den utveckling han målar upp inte är tagen ur luften. Bilden han målar upp är gjord utifrån vetenskaplig forskning och verifierade trender.
Det handlar naturligtvis om kriget i Ukraina. Masala talar om en brokig skara av personer. Dit hör folk som ideologiskt stöder Moskva, tidigare militärer som söker kompensation efter att ha förlorat det inflytande som jobbet gav dem, publicister på yttersta vänster- eller högerkanten och en mindre samling forskare. Angstunternehmer kallar han dem, de som har gjort den rädsla som kriget har skapat i samhället till sitt företag, sin mission.
Från första början har Ryssland hotat med att använda kärnvapen och den rädslan har den här gruppen utnyttjat till fullo. Varje vapenleverans till Ukraina ökar risken för att kärnvapen tas i bruk, menar de. Ryssland är obesegrat och Ukraina bör därför kapitulera.
Det är skrämmande att man också kan se denna rädsla hos säkerhetsrådgivare och politiska ledare.
Det var med rätt stor förvåning som omvärlden i februari 2022 fick erfara hur starkt motstånd Ukraina faktiskt var kapabelt till – och fortfarande är. Samtidigt har oron ökat för att Europas – och Ukrainas – tidigare viktigaste allierade USA i och med Trumpadministrationen bedriver en allt vingligare utrikespolitik gällande kriget. Den enda röda tråden i det hela tycks vara att president Donald Trump inför hemmapubliken och också internationellt ska få en fjäder i hatten för att ha ”skapat fred”. En strimma av hopp väcktes under toppmötet i Washington i mitten av augusti. Men när jag skriver ner dessa rader har förhoppningarna än en gång grusats – inte överraskande, tyvärr. Men beklagligt.
Masalas bok går igenom också det många i hemlighet har hoppats på – att Rysslands president Vladimir Putin frivilligt ska stiga åt sidan eller ställas åt sidan och ersättas. På goda grunder kan man anta att hoppet skulle tändas igen oberoende av vem denna efterträdare skulle vara.
Vissa hoppas på att den som efterträder Putin skulle vara en moderat ledare.
Masala tar fasta på detta och omvärldens vilja att ge den nya ledaren en chans. Masalas vision, som utspelas några år från idag, skildrar ett kallblodigt spel där ingenting i själva verket blir bättre men där Ryssland än en gång triumferar över väst med sin förmåga att driva utvecklingen åt det håll man önskar i Kreml. Ett scenario där också Nato viker sig.
Pudelns kärna i spelet är ändå inte Ryssland utan Kina och dess president Xi Jinping. När Rysslands president – Putins efterträdare – ringer upp den kinesiske presidenten för att förtjust berätta hur man nu har lyckats tvinga USA och därmed resten av västvärlden till rättning med orden: ”Historien rör på sig snabbare än under de senaste hundra åren”, ser han inte hur Xi belåtet ler.
Målet ligger inom räckhåll. USA:s makt är bruten och det kinesiska härskarväldet nära.
”Javisst”, säger Xi belåtet. ”Och det är vi som bestämmer hur historien utvecklas”.
Om inte Europa och USA förstår sig på Kina så gör inte Ryssland det heller. Ryssland kan känna sig som segrare men det kan bli en kortvarig triumf. Kina – Mittens rike och dess kejsare – har alltid betraktat sig som en världsmakt och det är möjligt att Xi ser den ryske presidenten, oberoende av vad han heter, som en lakej vars uppgift är att bereda väg för den verkliga makthavaren, Kina.
De europeiska ländernas stöd till Ukraina är viktigt och avgörande för hela Europas säkerhet. Det har man betonat. Om och om igen har man upprepat att de europeiska ländernas stöd till Ukraina inte får svikta. Rysslands utspel med kärnvapenkortet på hand har en stark effekt, det kan inte bestridas hur man än försäkrar att Ryssland sannolikt aldrig skulle slå det i bordet eftersom följderna för Ryssland självt skulle bli ödesdigra.
Men kortet ligger där. Det går inte att ignorera.
Därför är avskräckningseffekten så viktig. Enligt Masala är en snabb ökning av konkreta avskräckningsåtgärder viktigare än antalet pansarfordon på inventarielistan.
Krigföring försiggår redan på flera plan. Förtroendet för att skydda samhälleliga institutioner är avgörande för resiliensen. Därför krävs det att staterna går samman och konsekvent bemöter hot på flera plan.
Efter mötet mellan Trump och Putin i Alaska i mitten av augusti gav förre utrikesministern Pekka Haavisto en intervju för Helsingin Sanomat. Han betonade diplomatins roll – som vi inte har sett särskilt mycket av – och lyckades argumentera för att ändå någonting positivt var att hämta trots att Trump än en gång lade sig platt för Putin och gav upp kravet om vapenvila.
Kanalerna är öppna, menade Haavisto.
Efter mötet mellan Trump, Ukrainas president Volodymir Zelenskyj och de europeiska ledarna som hölls kort efter mötet i Alaska, talade också president Alexander Stubb om framsteg. Diplomatins kanaler är förstås öppna men viljan att utnyttja dem verkar vara svag på ryskt håll. Kreml dikterar villkor som alla vet att är oacceptabla för Ukraina.
Det är lätt att hålla med Carlo Masala på en viktig punkt: I grunden handlar det inte om Ukraina eller ens om Europa.
Det handlar om en konflikt om den rådande världsordningen och hela det internationella systemets framtid.
