Tusen och ett ämne dyker upp när det är dags att skriva kolumnen. Inget duger. Valfriheten är för stor. Dessutom: tidsglappet mellan skrivandet och publiceringen är för stort. Ingen vet hur världen ser ut imorgon. För att inte tala om i övermorgon. Det man säger i dag kan få en ny betydelse i morgon.
Jag skickar en frukostbild till min dotter (en oslagbar och superenkel favorit, pan con tomate med hemort Spanien: riven tomat, riven vitlök, salt och några droppar olivolja på en skiva rostat bröd) och tillägger kommentaren: ”Det blev inte så puckelryggigt”. Det uttalas pokelryggit med betoning på det korta o:et, det är en hälsning från min barndom, från hennes mormor som använde uttrycket i dagligt tal, från det Esbo vi en gång levde i. Det är ett positivt uttryck, det betyder att det blev inte så illa, det kan till och med dölja ett förtäckt skryt. Jag kan inte minnas att jag skulle ha använt mig av det på decennier, men helt plötsligt och överraskande dyker det upp ur minnets djupa brunn och jag är inte sen att gripa tag i det.
Allt går så fort, bild och kommentar åker iväg, och i samma sekund hinner tanken, eller snarare eftertanken, ifatt mig. Vad har jag gjort? Har det gamla talesättet blivit en negerkung utan att jag har insett det? Ett annat av mammas favorituttryck var “Nu ska vi sia på väven sa blinda Sara” (sia är se och väven är en trasmatta eller något annat som är under arbete i vävstolen). Också det var ett positivt uttryck som bars upp av ett stillsamt trots , ett slags “So what?”
Jag medger, jag är besatt av språk, mitt eget språk och andras, de många språken som finns i mitt eget språk, fulspråket och finspråket, språket i farfars konfirmationsbibel från 1880 som jag började stava mig igenom när de andra böckerna i bokhyllan var genomlästa, olika tiders språk, språkens släktskap och förhållande till varandra, till oss.
Jag är besatt av språk som om de vore levande varelser, jag vill lära känna dem, utforska dem, vidröra dem, leva med dem. Språk och människor är som hästar och ryttare, nej, som kentaurer.
Vad är då tiden i detta sammanhang? Är den med oss, är den mot oss? Står den över oss?
Jag fortsätter att tänka på andra uttryck, andra ordspråk som utgör delar av mitt språk. Jag förstår ju att språket är intimt förbundet med en tankevärld, men jag har inte alltid förstått det. Och hur hemliga kan förbindelserna vara? Hur skarpögd och skarpörad måste man vara?
En regel tycker jag mig dock skönja (fast den är visst gammal som gatan): man kan åtminstone inte säga allt som spottet för i mun.
