Det sparsmakade och ytterst informationsfattiga – och så det minst sagt myllrande och detaljerade: två av de första höstpremiärerna på Stockholms teaterscener har en imponerande bredd i tilltal och tidsspann.
På Kulturhuset stadsteaterns lilla scen vaknar en äldre man (spelad av Leif Andrée) upp i en kulvert, som ser ut att ligga i en övergiven byggnad. Han väntar på någon som han både vill och inte vill ska komma. Han ångrar att han ägnade mer tid åt sitt måleri än åt familjen. Eller gör han det egentligen? Jo, nog gör han det, fast särskilt säker på någonting verkar han inte vara, nu när slutet närmar sig.
”Så var det” är den talande korthuggna titeln på Nobelprisade Jon Fosses monolog, som hade norsk urpremiär 2020 och nu får Sverigepremiär (spelas till den 25 oktober). Skalet runt den åldrande människan är skröpligt, medan själen fylls av en osorterad virvelvind av tvivel, tappad tro och minnen av vad som kunde, borde, skulle ha varit – men som kanske aldrig var. En skärva av tro och livsuppehållande åtgärd finner han i Fader vår, som han rutinmässigt ber varje morgon fast poängen verkar ha gått honom om intet.
Leif Andrée förvaltar Fosses språkliga upprepningar (i Marie Lundquists svenska översättning) på ett mycket rörande sätt; han försöker på samma gång förstå och trösta sig själv och med hjälp av en käppknackning i golvet befästa åtminstone någon slags sanning – för att därefter kunna röra sig vidare. Om än bara till sängen på andra sidan rummet.
Fosses musikaliskt repetitiva kompositionsteknik används som ett sätt att närma sig och cirkla kring det som är kärnan, men som i hans värld aldrig går att uttala. I en blinkning till Samuel Becketts monolog Krapps sista band tar Andrée fram en bandspelare, fumlar i en kassett och ut kommer musik av Bach, vars Goldbergvariationer får berätta vad den döende mannen i en lysrörsupplyst kulvert inte själv förmår säga om livet.
Om Andrées gamle man till slut får lätta på sin börda och lyckas förpassa sina slitna klädesplagg till sophögen, så är människorna som samlas runt en annan sophög redan borta för länge sedan. I Orionteaterns storskaliga heldagsföreställning Sophögen, regisserad av Karl Dunér, väcks antika röster till liv.
Orionteaterns byggnad var ursprungligen en mekanisk verkstad (byggd 1929), och den är nu ett mäktigt scenrum som har varit teaterns hem sedan 1983. Här går det att parkera bussar och spela fullskalig tennis. Under Sophögens spelperiod fylldes lokalen med tonvis av sand, som publiken pulsar runt i innan de stannar upp på de platser där de olika scenerna – som poppar upp lite varstans i lokalen – spelas upp under föreställningens gång.
Fosses musikaliskt repetitiva kompositionsteknik används som ett sätt att närma sig och cirkla kring det som är kärnan, men som i hans värld aldrig går att uttala.
Publiken delar spelplats med skådespelare, musiker, ljudskulpturer och dockor. När regissören ringer i klockan samlar sig varierande delar av ensemblen och framför, bland annat, ett fragment av en Euripidespjäs, en manlig klagan över sin lata son, en kvinnlig sång till fiolkomp, ”en mimisk fars” om en grekisk flicka som har tillfångatagits av barbarer vid den indiska kusten och en scen där folkmassan fjäskar för en dockhärskare uppe på läktaren.
Det unika med texterna i Sophögen är deras ursprung, och att de ger en i princip ofiltrerad bild av vad vanliga människor hade på hjärtat för 2 000 år sedan.
Utanför den övergivna staden Oxyrhynchos (i dagens Egypten), hittades år 1897 en nio meter djup sophög som innehöll över en halv miljon papyrus med texter om stadens vardagsliv under antiken: dikter, komihåglappar, polisrapporter, orakelfrågor med mera. Regissör Dunér har gjort ett urval som har översatts av Daniel Samuelsson, Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Även musiken i föreställningen, komponerad av Mats Persson, bygger på fynd från sophögen.
Innehållet i det mänskliga beteendet är detsamma, det är bara formerna som förändras; det är i den fysiska närheten till Orionteaterns aktörer, med sanden svävande i strålkastarljusen, som de här en gång avfärdade texterna omärkligt förflyttas från skräp till rumslig närvaro – vi ser hur tiden då blir tiden nu och vi ser oss själva i de antika människorna.
Insatsen från ensemblen och teamet på och bakom scenen är storartad. Ska någon enskild nämnas, kan det vara Torkel Petersson, som väl får sägas inta någon slags ledande skådespelarroll. Han ges rikliga chanser till komiska utspel, som när han högljutt deklamerar kärleksvers med ranelidsk dialektknorr, eller bredkäftad får löpa amok (i ovan nämnda fars) med clownnäsa och prutta ihjäl barbarerna med handhållen rökmaskin mellan benen. Människans leklust är lika gammal som samtida.
Avslutningsvis några tips på ytterligare höstuppsättningar att se fram emot på andra sidan vattnet.
Den 13 oktober har Christina Ouzounidis Hela världens recept urpremiär på Teater Galeasen.
”Frågan är om kriget ligger runt hörnet, eller om det har varit, om det är ett krig eller en kris.” Ouzounidis regisserar tre kvinnor som ses en kväll och lagar mat och som ”har allt de behöver”.
Den 8 november är det premiär för Atlantis Hyperborea på Moment teater, skriven och regisserad av Moments konstnärlige ledare Andreas Boonstra. Föreställningens lockande tagline är ”en fri tolkning baserad på en relativt sann historisk händelse ur vårt rika kulturarv”. Den tar plats under slutet av ”de fornstora dagar som vi idag sjunger om”.
Den 6 december har koreografen och regissören Örjan Anderssons dansteaterföreställning Das Kapital premiär på Dramaten. Det är med andra ord årets andra sceniska uppgörelse med Marx i Teaterstockholm.
