Finland fängslar kurdiska aktivister och prioriterar därmed goda relationer med Turkiet inom Nato och i affärslivet framom värnandet om mänskliga rättigheter, skriver Freja Högback.
Natten mellan den 3 och 4 november grep finsk polis tre kurdiska aktivister under förevändningen att de ”stöder terrorism”. Den 4 november genomförde polisen också en razzia mot det kurdiska kulturhuset i östra Helsingfors. Detta skedde samtidigt som den turkiske utrikesministern Hakan Fidan besökte Finland. Sannolikt är detta inte en slump.
I skrivande stund är de tre kurderna fortfarande fängslade. I ett pressmeddelande från den kurdiska gemenskapens möte i Finland påpekas det att det här väcker allvarliga farhågor om en politisk dimension av processen: ”Situationen skapar ett starkt intryck av att Turkiets påtryckningspolitik mot det kurdiska folket utvidgas till Finland. Den kurdiska befolkningen som bor i Finland ser på utvecklingen med djup oro.”
Terrorism är en rubricering som ofta används som en förevändning av den turkiska staten för att fängsla oppositionspolitiker, journalister och även kurder. Turkiet var den stat som förhalade Finlands Nato-medlemskap 2023, men nu diskuteras affärs- och säkerhetssamarbete igen.
Varför greps aktivisterna, och hur ser relationerna mellan Finland och Turkiet ut i nuläget? Och varför beslutar då den finska staten att agera nu, samtidigt med den turkiska utrikesministerns besök i Finland, med tanke på att det pågår fredsförhandlingar mellan Kurdistans arbetarparti (PKK) och den turkiska staten?
Fredsprocesser
PKK och Turkiet inledde en fredsprocess i år, ett drag som överraskade många. PKK utlyste en vapenvila den 1 mars. Detta är ändå inte första gången det har förekommit fredsförhandlingar mellan PKK och Turkiet, och inte heller den första vapenvilan. Fred mellan PKK och den turkiska staten skulle avsluta ett 40-årigt krig som har krävt liv på båda sidor.
Den kurdiska nationalismen har en lång historia, och kan spåras från 1920-talet och framåt. PKK grundades i Turkiet i slutet av 1970-talet som en kurdisk nationalistisk och marxist-leninistisk rörelse. Detta skedde i en kontext där det blev förbjudet för kurder att tala sitt eget språk, utöva sin kultur eller ha någon makt i beslutsfattande som rör deras egna liv. Idag strävar dock PKK inte längre efter en kurdisk stat utan stöder en antinationalistisk ideologi, så kallad demokratisk konfederalism och ett decentraliserat sätt att styra. Organisationen klassificeras dock fortsättningsvis som terroristisk av Turkiet, men också av EU och USA. FN klassar i sin tur inte PKK som en terrororganisation.
Ett villkor som PKK lagt fram i fredsprocessen har varit att en rättslig mekanism för fredssamtal måste inrättas. Frigivningen av den fängslade ledaren Abdullah Öcalan har också angetts som ett villkor. Öcalan har suttit fängslad sedan 1999 på fängelseön Imrali. Tidvis har det varit oklart om han lever, eftersom Turkiet inte gett tillstånd till kontakt eller besök. Detta har gett upphov till massiva hungerstrejker bland dem som stöder honom. En förhållandevis nyligen genomförd hungerstrejk initierades av ledamoten i det turkiska parlamentet Leyla Güven från Folkens demokratiska parti (HDP) år 2018, delvis utförd medan Güven själv satt fängslad. Det ledde sedan till att familjemedlemmar kunde besöka Öcalan. Güven anklagades för att sprida terroristpropaganda och fängslades, bland annat för att ha motsatt sig den turkiska invasionen av nordöstra Syrien 2019.
Som en symbolisk gest förstörde PKK några av sina vapen i juli i år. De hävdar också att de dragit bort sin gerilla från Turkiet i oktober. Turkiet kräver för sin del omedelbar nedrustning av PKK. Sedan avtalet slöts har Turkiet dock attackerat mål som de ser som kopplade till PKK, något som Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) pekar ut som problematiskt.
Oppositionsledaren för Republikanska folkpartiet (CHP), Ekrem Imamoglu, som är Erdoğans största rival inför nästa val och fängslad sedan mars detta år, kan riskera att dömas till 2 352 år för olika brott, exempelvis korruption och penningtvätt.
Extrem nationalism och auktoritarianism
Forskaren Toni Alaranta, som specialiserar sig på Turkiets inrikes- och utrikespolitik, har påpekat att den turkiska staten stadigt har rört sig mot ett auktoritärt styre under president Recep Tayyip Erdoğan.
Turkiet har riktat ett växande antal repressiva åtgärder och lagar mot dem som offentligt fördömer Erdoğans diktatoriska ledarskap. Det uppskattas att det finns tiotusentals politiska fångar i turkiska fängelser, av cirka 400 000 fångar totalt. Av de politiska fångarna, enligt Human Rights Watchs världsrapport från 2025, är många anklagade för terrorism. De är individer med kopplingar till den så kallade Gülenrörelsen eller kurdiska före detta parlamentsledamöter, borgmästare, aktivister och partitjänstemän. Oppositionsledaren för Republikanska folkpartiet (CHP), Ekrem Imamoglu, som är Erdoğans största rival inför nästa val och fängslad sedan mars detta år, kan riskera att dömas till 2 352 år för olika brott, exempelvis korruption och penningtvätt.
Turkiet drog sig även ur Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, Istanbulkonventionen, år 2021. FN nämner därtill bland annat diskriminering av minoriteter, HBTQI-personer och etniska minoriteter, och även kurdernas situation lyfts fram. När det gäller Turkiets antiterrorlag listar FN även här lagstiftningen och dess tillämpning som ett orosmoment och konstaterar att lagen inte är tillräckligt specifik och att den har använts för att kväsa medborgarorganisationer, till exempel genom att anklaga dem för att finansiera terrorism.
Turkiet har även ägnat sig åt att tysta media, inklusive utländska journalister. Till exempel arresterades den svenske journalisten Joakim Medin, som har skrivit kritiskt om Erdoğans styre och som den turkiska staten anklagade för terrorbrott och för att ha förolämpat president Erdoğan (se Ny Tid 9/25).
Väldokumenterade krigsförbrytelser
Förutom extrem nationalism och auktoritarianism stöder Erdoğan nyottomanism, som bland annat uttrycker en längtan tillbaka till det forna imperiets glansdagar. Turkiet har tidigare, precis som Finland, arbetat för att tillhöra väst. De senaste åren kan detta ifrågasättas för Turkiets del, eftersom landet har närmat sig vissa stater i Mellanöstern. Turkiets relationer med Ryssland är inte heller dåliga, även om de båda staterna ofta beskrivs som fiender.
Vad gäller de turkiska imperialistiska planerna har staten utökat sitt territorium till Syrien. Efter den turkiska militära kampanjen 2019, ironiskt nog kallad Operation Peace Spring, där huvudsakligen turkiska proxytrupper gick in i nordöstra Syrien och ockuperade gränsområden, var Finland det första landet som deklarerade ett slut på vapenhandeln med den turkiska staten. Flera länder gjorde efter det likadant. Under operationen anklagades den turkiska staten bland annat för att använda vit fosfor som vapen.
Den turkstödda Syriska nationella armén (SNA), en sammanslutning av olika syriska beväpnade grupperingar, gjorde sig bevisligen skyldiga till krigsförbrytelser, till exempel avrättningar av civila. Det har rapporterats att cirka 300 000 personer fördrevs från sina hem i städerna Serekaniye och Gire Spi, och i dagsläget har de flesta inte återvänt.
Åren innan detta hade Turkiet invaderat andra områden i Syrien. Under Operation Euphrates Shield samarbetade Turkiet med SNA och ockuperade mark i norra Syrien. 2018 invaderade och ockuperade den turkiska militären och SNA det huvudsakligen kurdiska området Afrin i norra Syrien i en operation som gick under namnet ”olivkvisten”. De kränkningar av mänskliga rättigheter som civila utsattes för under denna operation är väldokumenterade.
Namnen på operationerna beskriver den omvända retorik som används av den turkiska staten. Olivkvistar är symboler för fred, och oliver är även kulturellt viktiga samt ett traditionellt sätt för kurder, och andra, i Afrin att försörja sig.
Turkiet ställer krav
Efter att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes år 2022 förändrades den geopolitiska situationen för både Finland och Turkiet. Finland identifierar förståeligt nog Ryssland som sitt största säkerhetshot. År 2023 gick Finland med i Nato och blev allierade med Turkiet. Sverige följde efter år 2024.
Den turkiska staten upprättade villkor för att acceptera Finlands och Sveriges ansökningar om att gå med i Nato. Det handlade om att överlämna 33 personer från Sverige och 12 från Finland, personer som motsätter sig Erdoğans regim. I ett trilateralt memorandum som undertecknades i Madrid den 28 juni 2022 nåddes en överenskommelse om att Finland och Sverige ska behandla Turkiets utvisnings- eller utlämningsbegäranden av terrormisstänkta, beakta information och bevis från Turkiet, samt upprätta nödvändiga bilaterala rättsliga ramar för att underlätta utlämning och säkerhetssamarbete med Turkiet, i enlighet med europeiska utlämningskonventionen (se Ny Tid 2/25). Den 2 december samma år utvisade Sverige en kurdisk person till Turkiet; efter att ha landat fängslades han omedelbart. Denna risk fanns alltså redan före Nato-processen.
Orsaken till den avsiktliga förseningen av medlemskapet var främst de svenska relationerna med Demokratiska unionspartiet (PYD) och Folkets försvarsenheter (YPG) i nordöstra Syrien. Flera högt uppsatta politiker från PYD, partiet i nordöstra Syrien som liknar PKK och som är terrorklassat av Turkiet, har besökt Sverige.
Villkoret för att gå med i Nato resulterade i en hårdare hållning mot PKK i både Finland och Sverige. I maj förra året grep svensk polis Shiyar Ali, representanten för DAANES (Rojava) i Sverige, samt en diplomat, som senare släpptes. Några dagar efter dessa gripanden frigavs Joakim Medin från fängelset i Turkiet.
Gripandet av de tre kurderna i Finland natten till den 4 november ska placeras i detta sammanhang. Det bör noteras att en utlämning av individer från Finland – och Sverige – till Turkiet är en svår juridisk process, men inte omöjlig och beror på individers status.
Finlands intressen i Turkiet
Turkiets utrikesminister Hakan Fidan träffade under sitt besök i Helsingfors sin finska motsvarighet, Elina Valtonen, och Jussi Halla-aho, talmannen i Finlands riksdag. Diskussionerna handlade om handel, investeringar samt försvarsindustrin. Redan tidigare har den finländska turismen till Turkiet varit omfattande, och dessutom existerar affärssamarbete inom textilindustrin. Turkiets EU-ansökan diskuterades också vid mötet.
Vid presskonferensen överräckte Valtonen boken Den ryska idén av Mauno Koivisto till Fidan med orden: ”Den enda makt som ryssarna respekterade var det Osmanska riket.” I turkisk press har Valtonens gåva och formulering citerats flitigt, medan detta inte noterats i finländsk media. Gåvan var tänkt som en påminnelse om ländernas gemensamma fiende, Ryssland. Turkiet och Ryssland har dock samarbetat, och samarbetar fortfarande, på många nivåer.
Turkiet bad under besöket Finland att erkänna Palestina som stat, men Turkiet själv har alltså ockuperat områden i Syrien där ett nytt demokratiskt system prövas. Valtonen stödde nyottomanska och imperialistiska berättelser i sitt tal och valde att bortse från ovannämnda krig, kränkningarna av mänskliga rättigheter och ockupationer som den turkiska staten gjort sig skyldig till.
Även om Finland år 2019 var den första staten som uppgav att den kommer att avsluta vapenhandel med Turkiet är situationen nu snarast den motsatta. Förbudet mot vapenhandel har upphävts och i juni 2025 undertecknade Finland och Turkiet ett avtal om försvarsindustrins samarbete för att formellt bredda ”samarbetet inom forskning, utveckling, produktion och upphandling av försvarsrelaterad materiel och industriellt samarbete”, som Finlands ambassad i Turkiet uttrycker saken. Redan år 2022 antydde dåvarande utrikesminister Pekka Haavisto att Finland skulle kunna vara intresserat av att köpa Bayraktar TB2-drönare av Turkiet.
Protester
Vem betalar priset för de affärs- och säkerhetsavtal som ingåtts mellan Finland och Turkiet? Det verkar vara kurderna. Att den kurdiska aktivismen i Finland har kanaliserats genom civilsamhället och att den har använt lagliga metoder har påpekats av bland annat Finlands Mellanösterninstitut. I Finland har det ordnats demonstrationer varje vecka sedan gripandena av de tre kurderna för att kräva att Finland garanterar yttrandefrihet och rätten till politisk aktivitet samt krav på att Finland värnar om mänskliga rättigheter.
Den kurdiska gemenskapen i Finland understryker att de, liksom också de gripna personerna, stöder Finlands demokratiska värderingar och vill bidra positivt till det sociala livet men samtidigt kritisera att kurdisk demokratisk och kulturell verksamhet nu har kriminaliserats genom beteckningen ”terrorism”. En sådan kriminalisering skadar, hävdar de, inte bara kurderna utan också de demokratiska värderingarna i Finland.
Foto: Alisdare Hickson/Flickr
