Enligt historikern Ville Okkonen är dagens diskussion om finlandisering fjärmad från verkligheten under kalla kriget. Begreppet användes av en USA-vänlig höger för att kritisera den europeiska socialdemokratins avspänningspolitik.
Finlands inträde i försvarsalliansen Nato sågs av en del som det sista steget till att bli en fullvärdig medlem av västvärlden. Nu skakade Finland av sig de sista kvarlevorna av en undfallande utrikespolitik gentemot Ryssland. Finlandiseringen var äntligen ett minne blott.
Begreppet finlandisering började användas på 1960-talet och syftade på det sovjetiska inflytandet över den finländska politiken. Det var en negativ term och de som talade om finlandisering menade att Finland på ett förödmjukande sätt kröp för Sovjetunionen, idkade självcensur och knappt kunde kallas en suverän demokrati.
Historikern Ville Okkonen har forskat om hur begreppet finlandisering användes från 1960-talet fram till idag i Skandinavien och i Finland. Han ifrågasätter den allmänt vedertagna uppfattningen att de som kritiserade Finlands utrikespolitik under kalla kriget och talade om finlandisering ville att Finland skulle ha mera svängrum att föra en självständig utrikespolitik. Okkonen menar tvärtom att de som anklagades för finlandisering värnade om Finlands utrikespolitiska handlingsutrymme och deltog tidvis i en livlig debatt om detta. Han säger att finlandiseringsdebatten inte bara handlade om Finland utan i första hand om Västeuropas förhållande till USA.
– Personer inom högern, såväl i Finland som internationellt, använde begreppet finlandisering för att kritisera den socialdemokratiska avspänningspolitiken, säger Okkonen.
Det är alltså, enligt Okkonen, fråga om en politisk skiljelinje på höger-vänsterskalan: om att sträva efter en avspänningspolitik där Europas beroende av USA skulle minska eller att förespråka upprustning och en världsordning ledd av USA.
– En aning förenklat var högern i USA och högern i Europa emot den socialdemokratiska avspänningspolitiken. Norden utgör ett särskilt intressant jämförelseobjekt, eftersom regionen bestod både av medlemmar i Nato och av neutrala länder. I Natoländerna Danmark och Norge hävdade högern att socialdemokraterna och vänstern äventyrade landets relation till Nato samt västvärldens intressen. Kritiken var således i stort set densamma som i Finland och i Sverige.
Finlandiseringen slog på inget sätt sönder den offentliga debatten eller förvrängde utbildningen till vänsterns fördel.
Vänstern ville inte bli del av stormaktsspelet
Det fanns visserligen ledande konservativa krafter i USA som ville förbättra relationen mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen. Men denna linje, som drevs av USA:s president Nixon på 1970-talet, handlade mera om att driva egna ekonomiska intressen genom ekonomiska avtal med Sovjetunionen och om att stormakterna skulle få göra vad de ville inom sina intressesfärer. Stormakterna skulle komma överens sinsemellan, utan att ta till exempel europeiska perspektiv i beaktande. Det handlade inte om att arbeta för nedrustning och fred i världen, vilket socialdemokratin i Europa betonade.
– Så gott som alla socialdemokratiska regeringar i Europa var emot begreppet finlandisering och ansåg att det bara handlade om ett försök att kompromettera den vänstersinnade avspänningspolitiken.
Okkonen säger att i analytisk bemärkelse syftade ”finlandisering” på en neutralitetspolitik som var en hjärtefråga för socialdemokraterna och fredsrörelsen.
– Detta gav upphov till spänningar mellan socialdemokraterna i Danmark och Norge och Reagans USA på 1980-talet.
Enligt Okkonen försökte konservativa både i Europa och i USA dra nytta av finlandiseringsbegreppet.
– De ansåg att vänstern var för mjuk, att diplomati inte fungerar med Sovjetunionen, som bara kommer att gynnas av nedrustning.
Fredsrörelsen hotade USA:s intressen
Medan högern ville se närmare relationer till först Nixon- och sedan Reagan-administrationen, ville socialdemokraterna i Europa lösgöra sig från sitt beroende av USA och då, ansåg man, måste Europa också odla bättre relationer till Sovjetunionen.
Okkonen sammanfattar: finlandiseringsbegreppet handlade främst om Europas förhållande till USA och huruvida Europa behövde USA:s stöd för att garantera säkerheten på kontinenten eller inte. På den konservativa sidan tänkte man att USA:s närvaro behövs för att skydda Europa mot Sovjetunionen medan vänsterpartier inte ville att Europa skulle bli en part i stormaktskampen och ansåg att USA:s militära närvaro i Europa också bidrog till en mer hårdför politik från Sovjetunionens sida för att stärka sina intressen i Europa.
– Särskilt det högerstyrda USA hade en tydlig uppfattning om vilken sorts Europa man önskade. Socialdemokraterna och fredsrörelsen ansågs äventyra dess intressen.
I Yles dokumentärserie Kylmän sodan Suomi (2021) lotsar redaktören Jari Tervo tittarna genom en tid då självcensuren var utbredd bland politiker, inom media och i undervisningen. Även vanliga människor förstod att man inte alltför högljutt ska kritisera Sovjetunionen. Enligt dokumentären kunde Finland knappt anses vara en självständig stat och en fullvärdig demokrati. Dokumentären antyder också att försiktigheten i förhållande till ett Natomedlemsskap även efter Sovjets fall tyder på att finlandiseringen ännu höll Finland i sitt grepp.
– Påståendena om att man inte längre fick tala öppet och ärligt om Sovjetunionen och kommunismen beaktar inte vad forskningen om den här tiden visar. Finlandiseringen slog på inget sätt sönder den offentliga debatten eller förvrängde utbildningen till vänsterns fördel. Påståendet att man inte skulle ha fått diskutera och att saker tystades ned är typiskt för många länder där vänstern var stark under kalla kriget, säger Okkonen.
Högerns narrativ vann
Diskussionen om finlandisering var relativt balanserad under 1990-talet och början av 2000-talet, enligt Okkonen. Enstaka politiker och debattörer på högerkanten ville se ett snabbt inträde i försvarsalliansen NATO, men den politiska majoriteten förespråkade en politik som fortsatte balansera mellan att hålla goda relationer till öst samtidigt som man fördjupade det europeiska och nordiska samarbetet.
Men från och med 2010-talet blev diskussionen mera ensidig och började fjärma sig från den empiriska verkligheten, menar Okkonen.
– Berättelsen om närhistorien började i allt högre grad bygga på politisk folklore och användningen av begreppet finlandisering knöts främst till främjandet av ett finländskt Natomedlemsskap.
– Det vedertagna narrativet blev att en pinsam finlandisering hade dominerat politiken under kalla kriget. Detta var någonting som andra länder såg, det var bara vi i Finland som fram tills nu inte hade klarat av att göra upp med vår problematiska historia. En liknande debatt om vänsterns synder har förekommit i samtliga nordiska länder.
Sociala medier tillspetsar
Okkonen är oroad över ett nytt inslag i debatten: sociala medier har fört in uppmärksamhetssökande som hittills varit främmande. Politiker och debattörer försöker fånga läsare med känslomässiga och svartvita uttalanden. Enligt honom är det fråga om enstaka politiker som använt finlandisering som ett slagträ i debatten, men de har fått förhållandevis stor uppmärksamhet.
– Det är oroväckande eftersom det är fråga om ett allvarligt ämne. Det är ett bekymmer för det rationella och sakliga samtalet att effektsökande belönas i vår tid.
Natomedlemsskapet ledde inte till en friare utrikespolitik utan enbart till att balanserandet mellan stormakter tagit en annan form. Upprustningen är i full gång och man hör igen att diplomati inte fungerar med Ryssland.
Ryssland har varit en aggressiv granne i historien och fört krig mot ett grannland idag. Hur borde man hantera det verkliga säkerhetshot som Ryssland utgör?
– Inom fredsrörelsen betonar man att vi måste arbeta för att Putins efterträdare ska kunna bedriva en annorlunda politik. Vi borde arbeta för att en ny Gorbatjov ska vara möjlig efter Putin. Men det är naturligtvis en svår fråga med tanke på dagens Ryssland.
Foto: Emma Strömberg
