Jag var en av de första som offentligt krävde att partierna skulle enas om ett parlamentariskt ekonomiskt program över valperioderna – ett långsiktigt ramverk för att stärka Finlands offentliga finanser. När partierna nu har förbundit sig till en anpassning på 8–11 miljarder euro under nästa valperiod borde jag, enligt all logik, vara nöjd och säga: vad var det jag sa.
Visserligen har man valt parlamentariskt samarbete men i stället för att fokusera på tillväxten, vilket var poängen i mitt förslag, har man valt att gå med på Samlingspartiets skuldpopulism. Resultatet är att partierna i sitt kollektiva galenskap har kommit fram till ett verktyg som de kallar för skuldbromsen, men som i praktiken är en tillväxtbroms.
Och nej. Jag tycker inte på allvar att mitt förslag borde tas i beaktande. Jag är ju ingen ekonom. Men man behöver inte vara ekonom för att förstå det som ledande nationalekonomer har upprepat i snart tjugo år:
Finlands grundproblem är inte skulden i sig, utan att ekonomin inte växer. Så har det varit sedan finanskrisen 2008. Det är nästan två förlorade decennier.
I det läget har politikerna kommit fram till en lösning som riskerar att fördjupa stagnationen. Det är ju politiskt bekvämt. Man kan le mot kamerorna och klappa varandra på axeln: nu gör vi åtminstone något. Ja – ni förvärrar en redan katastrofal situation.
Samtidigt finns det heliga kor som ingen vågar röra. Företagsstöden – miljarder euro årligen – betraktas som oberörbara, trots deras svaga eller negativa effekter. Dags för nedskärningar? Det vill man inte ens diskutera.
År 2027 riskerar väljarna att stå inför ett val mellan olika färger på saxarna.
Pensionssystemet lämnas också utanför den politiska diskussionen. Ingen vågar eller vill tala om indexjusteringar eller om en gradvis höjning av den faktiska pensionsåldern. Att tala om nedskärningar och pensioner i samma andetag är totalt förbjudet.
Försvarsutgifterna då? De får nämnas endast i syfte att öka kapprustningen – vilket verkar vara det enda scenario som finländska och europeiska politiker kan och vill se. Effektivitet och prioriteringar hör till varje politikers favoritord och arsenal då man talar om den offentliga sektorn. Men inte när det gäller försvaret.
Det är sorgligt att så få ledande politiker vågar ifrågasätta skuldpopulismen – detta trots att den politiska kraft som mest högljutt talar om skuld också har förorsakat rekordnivåer i skuldsättningen. Övriga partier har accepterat Samlingspartiets problemformulering: att skulden är Finlands största hot och att allt annat – barn, arbetslösa, pensionärer – får träda åt sidan.
År 2027 riskerar väljarna att stå inför ett val mellan olika färger på saxarna. Det är en ynklig situation. Varje finländare förtjänar beslutsfattare vars främsta prioritet är tillväxt och framtidstro – inte skuldpopulism och en tävling i nedskärningsiver.
Skuldbromsen som hindrar tillväxten är inte ansvarstagande. Det är kollektiv galenskap. Det vore på sin plats att varje parti tittar sig själv i spegeln och frågar ärligt: kan vi verkligen inte bättre?
Texten publicerades i Ny Tid 2/26, 9.3.2026
