Omsorg ska inte vara bara en privat angelägenhet eller ses som en statlig kostnad, utan är en politisk handling och strategi för överlevnad i en otrygg värld. Det anser feminister och antikapitalister som kallar denna idé radikal omsorg.
Radical care, som på svenska ibland översätts som radikal omsorg eller radikal egenvård, utvecklades under 1960- och början av 1970-talet som ett aktivistiskt och politiskt ställningstagande men också som ett sätt att överleva ojämlika och rasistiska samhällsstrukturer. Även om konceptet egenvård fanns sedan tidigare var det svarta, queera och feministiska aktivister inom medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen som gav termen ny mening i form av politiskt motstånd.
Svarta pantrarna blev gräsrots-pionjärer när de startade lokala hälsokliniker som erbjöd gratis vård, preventiv hälsovård och överlevnadsprogram för människor som levde i samhällets marginaler. På liknande sätt organiserade feministiska grupper underjordiska hälsonätverk och delade resurser i varandras vardagsrum som ett sätt att utmana rådande samhällsstrukturer. Feminister fortsatte sedan under 1980-talet att tala om radical care för utsatta grupper i samhället.
I samband med covidpandemin fick idéerna kring radikal omsorg ett uppsving och spreds lite bredare, bland annat utkom boken The Care Manifesto – The Politics of Interdependence, författad av kollektivet Care Collective, utgiven på finska 2025 av niin & näin i översättning av Elina Halttunen-Riikonen och Anna Ovaska.
Omsorg som samhällsidé
– Vi hade börjat skriva innan pandemin, men så spreds covid och utgivningen av boken skyndades på, säger Catherine Rottenberg. Hon är professor i media- och kulturstudier vid Goldsmith University i London och en av medlemmarna i författarkollektivet, som består av en grupp akademiker från olika discipliner som började träffas för att diskutera omsorg runt år 2017.
– Vi läste mycket och diskuterade utifrån ett behov att expandera vårt språk och vår förståelse kring vård och omsorg som samhällsidé. Med tiden utvecklades våra tankar kring radikal omsorg, säger Lynne Segal, legendarisk australisk-brittisk feminist och genusforskare, och en annan av kollektivets medlemmar. Segal har tidigare gett ut boken Lean on Me: A Politics of Radical Care (2023).
Ordet radikal kommer från latinets radicalis, som betyder rot. Ordets ursprung handlar alltså om något som har med rötter att göra. I Care Manifesto lyfter författarkollektivet fram det de anser är rötterna till de många kriser som pågår i världen.
– Vi ser i första hand de stora kriserna i vår tid – folkmord, krig, klimatkatastrof och pandemin – som omsorgskriser orsakade av pågående våld som är kolonialt, imperialistiskt, misogynt och präglat av tanken om vit överhöghet. Allt detta är i sin tur en följd av nyliberal politik som överlämnat alltmer av våra liv till marknaden, säger Rottenberg.
– Utifrån det undersöker vi hur politiken, ekonomin och vårdstrukturerna skulle se ut om vi i stället satte radikal omsorg i centrum i samhället.
Hon beskriver radikal omsorg som vår individuella och gemensamma förmåga att skapa politiska, sociala, materiella och emotionella förutsättningar som gör det möjligt för så många människor och varelser på planeten som möjligt att blomstra, samtidigt som man värnar om själva planeten.
– Vi undersöker helt enkelt möjligheterna för radikal vård att slå rot och hur vi kan skapa förutsättningar för detta.
Efterlyser social infrastruktur
Så vad är det som behövs?
– Först måste vi erkänna att vi är sårbara och att vi alla är beroende av varandra. Alla behöver eller ger omsorg under någon period i livet. Och för detta krävs resurser, säger Lynne Segal.
Men boken stannar inte vid att se till vård och omsorg på individnivå under livets olika stadier, utan genomlyser allt från lokala gemenskaper till samhällsstrukturer, stater och marknader.
När det kommer till politiken, säger Catherine Rottenberg, handlar det till exempel om att bygga omvårdande strukturer på lokal och kommunal nivå som länkar samman människor i naturliga gemenskaper.
– Det handlar om att se till att det finns social infrastruktur, exempelvis offentliga utrymmen där människor och resurser kan samlas och delas. Vi behöver offentliga inrättningar som kan låna ut verktyg och utrustning.
– Det behövs platser att vistas på för människor i alla åldrar genom hela livet, påpekar Segal.
Tillfälligt uppsving
När det kommer till omsorg i form av vård menar författarna att vi behöver ställa om från outsourcing till insourcing, eftersom vård i privat regi inte egentligen handlar om omsorg, utan om att göra så stora företagsvinster som möjligt.
– Vi behöver skapa förutsättningar för vård som möjliggör omhändertagande, en omsorg som gör att människor blomstrar, inte utnyttjas, vilket både de som behöver och de som ger vård gör i dag, säger Rottenberg.
I samband med covid, när hon, Segal och de andra i kollektivet kom ut med boken fanns det ett litet hopp om att behovet av omsorg generellt i samhället skulle erkännas mer och att vården skulle få ett uppsving; det hade ju blivit så tydligt att vi alla är sårbara.
– I stället har utvecklingen gått i motsatt riktning, konstaterar hon.
– Vi har sett en uppgång för extremhögern och en ”fascistifiering” av politiken. Nu när vi kommer med en andra upplaga av boken är vi längre ifrån vår utopiska vision än tidigare.
Samtidigt menar hon ändå att det finns utrymme för att förändra. För trots svårigheter att mobilisera människor i vårt hyperindividualiserade samhälle har människor samlats i solidaritet med palestinierna i Gaza.
Att reparera nyliberalismens härjningar är nyckeln för att vänstern ska kunna mobilisera mot den framväxande fascismen, säger Rottenberg.
Reparera nyliberalismens härjningar
De är också inne på att omsorg inte försvinner, utan är lika nödvändigt nu som någonsin tidigare.
– Det är vår uppgift att om och om igen återuppfinna målet att sätta omsorgen i centrum för varje aspekt av våra liv. Vi måste fortsätta kämpa och ersätta de fascistiska tendenserna med omsorgsmönster, framhåller Rottenberg.
Enligt henne har dock nyliberalismen och den förhärskande ekonomiska och politiska rationaliteten gjort samhället hyperindividualiserat och i grunden omformat hur vi ser på oss själva och på omvärlden. Därmed har våra möjligheter att se alternativ och skapa kollektiv och gemenskaper försvårats. Samma tendens är synlig hos de traditionella arbetarpartierna till vänster som rört sig mer och mer högerut de senaste decennierna. Sammantaget är denna utveckling också en anledning till att det kanske är svårare än någonsin att mobilisera en stor mängd människor kring politiska frågor utan att skuldbelägga eller svartmåla en fiende.
– Att reparera nyliberalismens härjningar är nyckeln för att vänstern ska kunna mobilisera mot den framväxande fascismen, säger Rottenberg.
Nyliberal feminism
Hon beskriver The Care Manifesto som ett motgift till den nyliberala feminismen och de fascistiska tendenserna, som hon har dissekerat i en tidigare bok, The Rise of Neoliberal Feminism (2018).
Enligt Rottenberg handlar den nyliberala feminismen om att kvinnor ska organisera och maximera sina liv genom att hitta den perfekta balansen mellan karriär och familjeliv samtidigt som de uppmuntras att se sig själva som mänskligt kapital, eller humankapital som det också kallas, att investera i för att skapa sig ekonomiskt värde på marknaden. Feministiska grundfundament, såsom kvinnors frigörelse och social rättvisa, saknas helt.
– I stället ska kvinnor bära hela ansvaret för sitt eget välbefinnande. Nyliberalismen behöver också feminismen för att upprätthålla något slags vokabulär för omsorg och reproduktion, eftersom inget liv existerar utan det.
–Vi menar istället att vi behöver en vård- och omsorgspolitik som sätter vårt ömsesidiga beroende i centrum och skapar de socioekonomiska och kulturella strukturer som gör denna vårdposition möjlig.
Transnationell feminism
Medan Rottenberg i sin tidigare bok genomlyste den nyliberala feminismen försöker författarkollektivet bakom The Care Manifesto i högre grad presentera lösningar eller i alla fall en utopisk vision om en annan värld där radikal omsorg står i centrum. Till hösten kommer en ny upplaga med ett nytt förord.
Sedan första upplagan kom ut har situationen förvärrats och vi har gått från avsaknad av adekvat vård och omsorg till att vård aktivt berövas dem som behöver den, menar Lynne Segal.
– Det är en dyster situation. I stället för att främja ömsesidig hjälp går vi alltså mot hårdare nedskärningar och privatisering av vård och omsorg, säger hon.
Även företagens profit är sist och slutligen beroende av omsorg men detta är hela tiden på bekostnad av underbetalt vårdarbete, säger hon. Och i den nyliberala feminismens anda har jakten på ett lyckat liv lett till att allt fler köper vård- och omsorgstjänster av kvinnor från fattigare länder i världen och pressar ner värdet på det så viktiga omsorgsarbetet ytterligare.
Delar av svaret på hur utvecklingen kan vändas finns enligt Catherine Rottenberg i den feminism som betonar en strävan efter alla kvinnors fri- och rättigheter och social rättvisa. Som en del av kollektivet Feminister mot fascism skriver hon just nu på en ny bok.
– Vi försöker skriva fram en transnationell feminism som vi behöver för att bjuda motstånd mot den fascistifiering av politiken som just nu pågår, vi behöver kunna skapa en motvikt till den.
