Med anledning av en pågående diskussion om musikartisters politiska ställningstaganden.
1. Anser du att musik är politik?
– Allting är politik. Med det här menar jag att musik inte på något sätt är avskiljt från det övriga samhället. Att gå till matbutiken är politisk verksamhet. Alla val man gör har globala följder. Den amerikanska soul- och jazzmusikern Nina Simone sa: ”It’s an artist’s duty to reflect the times”, alltså att det är en konstnärs uppgift att spegla tiden. De facto: på vilka andra sätt skulle en artist kunna agera?
2. Har artister ett ansvar att ta ställning till samhället och dess problem?
– Alla behöver inte ta ställning till politik, åtminstone inte i bemärkelsen partipolitik. Dock anser jag att alla konstens traditioner, de där historiska kedjorna som vi hör till, förutsätter att vi försvarar mänskliga värden och människans mångfald. Speciellt i en tid där värderingarna hårdnar allt mera och det finns situationer där människans odelbara värde ifrågasätts helt och hållet. Att inte alls ta ställning till samhället runtomkring är egentligen ett mycket talande val. Det är såklart ett fullständigt OK val, men det är just det – ett val. Vi lever i en tid där en populistisk ytterhöger (och en våldsam extremhöger) är i uppsving och flera samhällen tar steg mot auktoritarism. Klimatkrisen är en annan definierande fråga i vår tid. Likaså krigen, speciellt det besinningslösa blodbadet i Palestina. Det krävs mentala gymnastikfärdigheter av något slag för att kunna låta bli att ta hänsyn till de här frågorna i ens egen konstnärliga och offentliga verksamhet.
3. Varför tror du att många artister hellre tiger än tar del av dessa diskussioner?
– En sorts opportunism finns tyvärr ofta i bakgrunden. Artister tar inte ställning för mångfald eller mot diskriminering för att de inte ska mista sina sannfinländska fans.
Foto: Janne Wass
